Gråa jättegranar

Jag älskar Sverige. Jag älskar de nästintill oändliga skogarna, fukten under kopiösa jättegranar, rådjuren med blänkande svärta till ögon, doftande mossa som mjukar upp kantiga klippor.
Jag älskar även de ändlösa vyerna från gotlands kantstötta stränder, att hitta spår från de finurliga djur som skapat det som vi har idag.

Men det Sverige som jag älskar allra mest är de ändlösa fjällen, doften av varm luft som möter kall, skog som övergår i doftande ris, bäckar som aldrig sinar och som osjälviskt förser dem som passerar av sin skörd. Jag älskar att sitta på en topp, gärna med min pappa vid min sida och andas in luften som alltid fyller en med energi men som också stjälper en i säng så snart solen försvunnit ned över den skogsklädda dalen.

Ibland tror jag att det inte är mer komplicerat än så. Och ändå så gör man tvärtemot hela tiden. För att för några veckor per år få en glimt av den där friheten. Kanske är det inte grönare på andra sidan, kanske är de där fjällen så underbara för att de ryms i min barndoms minnen, kanske är doften av skog förknippat med tider utan stress och kanske minns jag den där stranden på Gotland endast för att jag var med de människor jag älskar.

Allting förändras, och med ålder kommer ansvar. Det går inte att sitta och dröna i en mossig urskog och njuta av stillheten hela livet. Hur skulle jag kunna utvecklas då? Ansvar har alltid kommit till mig, jag har aldrig kunnat värja mig riktigt. Kanske kan jag hitta ett sätt att få båda delarna. Livet är på väg mot ytterligheterna känns det som. Det brukar komma något gott ur det, men nålsögat kan vara tufft att ta sig igenom.