Gråa jättegranar

Jag älskar Sverige. Jag älskar de nästintill oändliga skogarna, fukten under kopiösa jättegranar, rådjuren med blänkande svärta till ögon, doftande mossa som mjukar upp kantiga klippor.
Jag älskar även de ändlösa vyerna från gotlands kantstötta stränder, att hitta spår från de finurliga djur som skapat det som vi har idag.

Men det Sverige som jag älskar allra mest är de ändlösa fjällen, doften av varm luft som möter kall, skog som övergår i doftande ris, bäckar som aldrig sinar och som osjälviskt förser dem som passerar av sin skörd. Jag älskar att sitta på en topp, gärna med min pappa vid min sida och andas in luften som alltid fyller en med energi men som också stjälper en i säng så snart solen försvunnit ned över den skogsklädda dalen.

Ibland tror jag att det inte är mer komplicerat än så. Och ändå så gör man tvärtemot hela tiden. För att för några veckor per år få en glimt av den där friheten. Kanske är det inte grönare på andra sidan, kanske är de där fjällen så underbara för att de ryms i min barndoms minnen, kanske är doften av skog förknippat med tider utan stress och kanske minns jag den där stranden på Gotland endast för att jag var med de människor jag älskar.

Allting förändras, och med ålder kommer ansvar. Det går inte att sitta och dröna i en mossig urskog och njuta av stillheten hela livet. Hur skulle jag kunna utvecklas då? Ansvar har alltid kommit till mig, jag har aldrig kunnat värja mig riktigt. Kanske kan jag hitta ett sätt att få båda delarna. Livet är på väg mot ytterligheterna känns det som. Det brukar komma något gott ur det, men nålsögat kan vara tufft att ta sig igenom.

Onsdag

Idag är en sorgens dag. Jag har jobbat för mycket utan glädje och kroppen skriker på mig att sluta, sluta! Jag har ett tryck över bröstet, ont i magen, hjärnan lyckas aldrig vila, varken när jag är hemma eller borta. Borta är jag förresten mest hela tiden just nu. Som i en dimma. På jobbet när jag är hemma, hemma när jag är på jobbet. Och däremellan: då är allt som i ett vacum.

Jobba för mycket med glädje verkar nästan vara omöjligt. Då är dagarna för korta och nätterna för långa. Jag har upplevt det många gånger och då har jag ändå jobbat betydligt mer än nu. 80-timmars veckor, utan rast och med människor jag respekterar och beundrar. Människor som påverkar mig att bli en bättre människa.

Men inte nu. Nu inspireras jag inte av något. Ingen vänlig själ kan påverka mig i en positiv riktning. Jag saknar att prata med vuxna människor, jag drömmer om min dotters våta pussar. Och sedan blir jag trängd, känner panik för att inte bara få vara och skräck när jag bara är. För då kommer ångesten.

Jag gör människor illa just nu när jag inte är den som alla förväntar sig att jag är -det är nackdelen med att vara sprudlande och social till vardags. Jag tänker att det kanske är straffet för att kunna känna den där genuina livsbejakande glädjen som får tårarna att spruta av lycka. Motsatsen: ett hål av svärta.

Det värsta? Jag vet att det bara är jag själv som kan ta mig ut. Men jag är inte min egen bästa vän just nu. Och utanför skiner höstsolen förrädiskt över hustaken, men när man kommer ut är det bitande kallt och höstvindarna tar sig innanför kläderna precis som ångesten gör här hemma.

Ändå är jag lycklig, när jag läser "I kroppen min" blir jag rörd över hans kamp om att få leva lite till och tårarna sprutar för första gången på månader för någon annan än mig själv. Och jag tänker samma sak: är det hans straff för att han kunnat ta till sig allt det vackra i världen? Han målar hela sin blogg med vackra ord som kommer leva kvar långt längre än kroppen hans. Självklart kan det inte vara så. Det är bara orättvist ibland. Det enda han kan göra är att försöka leva lite till, det enda jag kan göra är att få ett slut på det här.