När är man fri?

Tanken är svindlande för mig. Jag tänker nästan varje dag på det här ämnet. Är man fri om man får driva sitt eget företag och förfoga över det som man vill? Är man fri om man har tillräckligt med pengar på banken för att aldrig behöva jobba mer? Är man fri om man har tillräckligt med inkomster för att täcka sina absoluta kostnader? Är man fri om man har några lediga dagar i månaden med människor man älskar?

Jag vet inte, för jag känner mig ganska sällan fri. Ibland får jag den där känslan dock, oftast kring de små enkla sakerna, som att andas in doften av min dotters hår på morgonen, att prata om de små sakerna kring matbordet.

Idag läste jag Per Pennings blogg där han pratar om ett citat från Dalai Lama. Jag kan inte annat än att hålla med (du kan läsa inlägget här). Vad gör att du känner dig fri?

Hur är du ekonomiskt fostrad?

Efter gårdagens inlägg började jag läsa om Bodo Schäfers "Första miljonen om sju år" vilken är en av de bästa böckerna jag någonsin läst. Visserligen är det en bok om ekonomi, men det är långt ifrån en bok om att bara ha en massa pengar "för att" eller för dyra lyxprylar. Tvärtom är det en bok om att inte köpa en hel massa statusprylar utan om frihet. Frihet att jobba för sig själv, att ta semester när man vill, vara med sin familj, upplevelser.

Boken är fylld av övningar som gör mig mer eller mindre illa till mods. Bland annat hur vi fått vår ekonomiska värdering och hur det påverkar oss. Jag tror att det är att sätta huvudet lite på spiken. Hur kommer det sig annars att de som växt upp med en dålig ekonomisk situation nästan alltid får samma standard själva?
Jag hör ofta föräldrar som pratar med sina barn ute i handeln. "Det där har vi inte råd med" säger de självklart och en smula föraktfullt mot barnen (som självklart pekar på den dyraste leksaken). Det kanske inte är hela världen, men tänk om man kunde vara ärligare, tänk om man istället för att göra den där häftiga legokartongen ouppnåelig för alltid kunde säga: "Den där får man jobba hårt för att få och man får strunta i lördagsgodiset i flera veckor om man vill ha en sådan, ska vi sätta oss ner när vi kommer hem och titta på hur lång tid det tar innan du kan köpa den?"

Själv växte jag upp med föräldrar som jobbade, betalade av på lånen men som även lånade till saker, dock aldrig utan att sätta sig i en sits de inte klarade av. Jag fick lära mig om hårt arbete, om rättvisa och att spara. Spara gjorde man för att att få en buffert eller att köpa något dyrt. Ganska sunda värderingar som har gjort att jag alltid, just det, jobbat hårt, försökt vara rättvis och att jag oftast sparat ihop till sakerna jag velat ha. Det är ju nog så bra, men tänk om jag köpt (och behållt) H&M-aktierna när de stod i 140:- och köpt fler när jag haft ett par 1000-lappar över. Men varken jag eller mina föräldrar visste ju något om det där med passiva inkomster, så vi sökte aldrig informationen. Likadant är det med arbete. Jag är fast i min övertygelse om att det är bättre med ett välbetalt jobb och trygghet än ett inspirerande arbete med osäker inkomst. Och det hindrar mig från att göra det jag tycker är roligt och att våga. För egentligen finns det ingen annan än en tysk jag aldrig träffat i verkligheten som kan övertyga mig om att det går. Klart jag är livrädd.

Nytt hopp

Inläggen är ganska sporadiska just nu. Det duger nämligen inte att skriva en blogg om att inspirera eller inspireras om man själv inte är så uppåt. Ibland är det ju dock så, att även positiva människor hamnar där i bottenträsket.

Men som jag skrivit innan, oavsett hur många goda råd man får, hur många sporrar man får, så måste man göra jobbet själv för att klättra upp. Och det kan vara nog så tungt, jag vet. Men alternativet är väl ändå värre än allt annat? Att vara kvar där nere och se alla andra lyckas med att nå toppen.

Det irriterar mig att fler människor inte berättar om sina "gropar" i livet. Man får ständigt läsa artiklar om lyckade människor, människor som gick ut med högsta betyg i skolan, gick drömutbildningen (för de visste ju redan när de var 10 år vad de ville jobba med), började jobba direkt för att sedan bli pionjärer inom sitt gebit (med massor av tid till familjen och resor och träning). Bara sådär.

Thomas Edison lär ha sagt när han misslyckades med glödlampan för 1000:e gången: "Nu är jag närmare en lösning!". Vilket iofs var sant, men satt han aldrig i farstun och stirrade upp i taket med tårar i ögonen medan frun försökte trösta, trösta och sporra..? Jag vill tro det.

Så. Jag har återigen tittat på en utbildning för min del. Den här gången har jag en time-limit, pengarna måste in innan mars. Jag har nog inte mött en enda person som tycker det har varit en bra idé att gå den, vad ska den leda till? Men jag vet att jag kommer ångra mig resten av livet annars. Bara att bestämma sig ger lite nytt hopp även om det ibland känns som att kasta sig ur ett flygplan utan att veta om man fått med sig fallskärmen...

Om det här inlägget gjorde dig låg har jag dock en blogg som jag vill tipsa om som garanterat får dig på bättre humör:
http://tollgerdt.wordpress.com/ Jag ska dessutom se till att önska mig hennes bok i julklapp!

Hur många statusmarkörer har du?

Vi har köpt ett nytt matbord i familjen. Det är efterlängtat, det andra köpte jag när jag flyttade hemifrån för 11 år sedan. Ett Dalarö från Mio som vi är mycket nöjda med. Ett nytt vardagsrumsbord fick följa med också, och billigt blev det när mina föräldrar berättade att jag skulle få det i för tidig 30-års present. Jag tycker om presenter, men jag blir förlägen över dyra sådana, känns som att ett "tack" aldrig är tillräckligt. Och ändå är det ju det enda man kan säga. Nu får vi hur som helst plats ordentligt runt bordet när  vi får gäster och slipper rangliga fällstolar.

Annars ligger vi lågt med shoppandet. Jag måste köpa ett par nya vinterskor, men A har fått vinterkittet med vinterskor, overall etc.
Jag är nyfiken på hur andra människor ser på oss, på att vi sparar och håller på. Andra köper nya möbler på löpande band, bilar och bostäder, restaurangbesök och utekvällar.
Jag läste perpennings  inlägg om att amortera sina skulder, att leva "fritt" är viktigare för mig i framtiden, statusmarkörer kan jag leva utan. Ja, iallafall nästan. Ett bord måste man ju få unna sig ibland...

Spara, spara...

Det senaste året har varit tufft ekonomiskt, vi har betalat av en oväntad utgift på drygt 90.000 kronor, min man köper loss sin bil från leasing vilket innebär 20% i handpenning. På  det har vi sparat undan i aktier för framtiden. Att ha barn är ju inte helt gratis heller, och vi tycker fortfarande att hon ska ha vettiga kläder fastän vi sparar.

Ja, och på bottenlinjen står jag och min man kvar. Det är ju inte synd om oss alls, för vi har ju själva valt (utom badrumsrenoveringen som var ett måste) men nu är jag ganska trött på att spara. Jag behöver bara ett tillfälligt brake, men jag måste få unna mig lite kläder, kanske en ny möbel eller annat. Jag vet ju att det inte är lycka med prylar, men när man suktat efter det i över ett år kanske det ger en lyckokänsla ändå?

Ingen väg är spikrak, och kanske kan man få trampa i diket någon gång då och då innan man når målet?

Fick förresten ytterligare en refusering häromdagen angående min bok. Men nu har jag börjat vänja mig!

Igår var jag och A på ponnyridning, och äntligen vågade hon sig upp på hästen! Mycket allvarlig satt hon och höll sig i sadeln hela vägen runt, men likväl stolt och glädjestrålande när hon satt av. Idag har jag fyllt en fryspåse med höstkantareller som jag lär få njuta av själv imorgon, N äter inte kantareller (tur för mig).
Nu ett dopp i badkaret innan vi ska på en liten fest!

Granatäpple!

Bild från wikipedia
 

Nu är det säsong för granatäpplen igen, denna superfrukt som är omöjlig att äta på ett vettigt sätt. Jag tycker dock om den lilla ritual som krävs för att få i sig de syrliga kärnorna och så känns det bra att den är så nyttig. Överhuvud taget charmas  jag av sådan som får ta lite tid. Egentligen tycker jag att all mat ska ätas långsamt i en trevlig miljö, men tyvärr blir det ju sällan så. Andra trevliga traditioner tycker jag är english afternoontea eller te-kulturen i öst-asiatiska länder. Ingen stress där inte!

Idag har jag tagit med mig jobbet hem, måste rekrytera en till person eftersom en annan person sagt upp sig på min inrådan så kvällens jobb kommer bestå i att läsa en hel massa CV'n av olika karraktär. Rekrytering är för övrigt något som alltid går för snabbt och ibland blir resultatet därefter också,  med tanke på hur mycket tid och pengar företaget lägger ned så borde det få ta mer plats. Som ett granatäpple eller en omsorgsfullt tillagad kopp med te.

Handla med valuta -ett jobb eller högrisk-spel?

Jag brukar lyssna på youtube-kanalen på min telefon när jag håller på med fysiskt arbete på jobbet. Dels har jag märkt att jag faktiskt jobbar snabbare av det och dessutom får jag ju i princip betalt för att lära mig saker, vilket är helt fantastiskt om du frågar mig. Mina kollegor tycker jag är knasig och lyssnar på musik istället.

Hur som helst, för ett par veckor sedan kom jag in på något som heter "great achievers congress" eller något i den stilen. Där pratar virgin-grundaren Richard Branson, Donald Trump (som faktiskt är en ganska rolig kille men ingen som skulle kvala in på min vän-lista), Tony Robbins (som jag pratat tidigare om på bloggen) och många fler. En av dessa som åtminstone var okänd för mig var Greg Secker som håller på med valutatrading, uppenbarligen med goda resultat. Här nedan följer en video när han tjänar rysligt mycket pengar in no time:

Om det är något jag har lärt mig så är det att om någonting verkar för bra för att vara sant så är det ju oftast det. Samtidigt vill jag ju prova! Därför har jag och min man skapat ett demokonto på Saxobank och håller nu på att lära oss trada. Min man har hittills gått riktigt mycket plus, men som han själv säger: det är ju fiktiva pengar...
Av alla ekonomibloggar jag läser så har jag aldrig sett någon prata om valutatrading (varken positivt eller negativt) så kanske får denna inspirationsblogg bli den första. Jag återkommer när jag provat på riktigt.

En investeringsklubb!

 

Jag har återigen kommit in i en fas där jag lagt lättlästa romaner i bokhyllan och plöjer igenom tyngre litteratur som kan passa mina drömmar. Senast är det "Rich Woman" av Kim Kyosaki som jag lånade helt gratis på biblioteket (är det inte ett fantasiskt land vi lever i). Generellt tycker jag inte om böcker som är riktade direkt till kvinnor, det slutar oftast med att jag känner mig nedvärderad istället för inspirerad (jämför en bok om att snickra gjord för kvinnor jämför med en gjord för män). Den här boken var dock en positiv överraskning med mycket bra innehåll men samtidigt lätt att förstå.

Återigen stod det att man ska omge sig med människor som vill samma saker som en själv vilket har visat sig vara den svåraste uppgiften av alla för mig. Missförstå mig inte, jag har massor av fantasiska vänner, men de har inte samma drömmar som mig. De vill jobba tills de är 65 (eller 75?), uppfostra barnen, åka på charter och ha fredagsmys. När jag kommer med mina galna ideér om att investera i fastigheter, att ha passiva inkomster som gör att jag kan jobba när jag vill, att lägga undan en stor del av månadslönen för framtida belöningar, ja då ser de lätt illamående ut. De tycker nog att jag är galen och undrar varför jag aldrig kan nöja mig med det alla andra har.
Som jag ser det finns det två lösningar:

1. Jag överger mina ideal och jobbar på med mitt relativt välbetalda jobb. Mina vänner lär dra en tacksamhetens suck och pengarna jag inte längre investerar kan jag kan lägga på en psykolog som bankar vett i mig.
2. Jag behåller min vänner men hittar ett sätt att möta likasinnade. Startar en investeringsklubb där vi pratar om litet och stort, hämtar tips och ideér, hyr in gästtalare etc.

Alternativ 2 är definitvt svårare, vart hittar man alla de här människorna? Men livet är ju inte alltid en räkmacka?

Människor är värda mer än att bli sedda som offer

 

Jag känner mig själv som ett offer ibland. Då måste någon banka vett i mig innan jag kan börja tänka positivt igen. Jag tycker det är förskräckligt att min hjärna tillåter mig att att sjunka ner i självömkan.Undantaget är de som förlorar någon de älskar, då kan till och med jag tycka att man kan tillåta sig självömkan ett tag.

I denna veckas "mitt i"-tidning läser jag om kvinnan, ca. 10-15 år äldre än mig som inte fått ersättning av försäkringskassan på femtio tusen för tandläkarkostnader på grund av olycksfall på väg hem från arbetet. Nu måste de "sälja huset och bilen" för hon har varit sjukskriven i ett år och det finns inga pengar till räkningarna. 77.000 kronor har hon förlorat på att vara sjukskriven i inkomstbortfall (men innan kunde man läsa att hon tänkt börja studera innan olyckan)

Oavsett om beslutet var rätt eller inte så lämnar artikeln en massa frågor som aldrig får bli besvarade i artiklar som liknar den i mitt i.
- Hade familjen en ordentlig buffert innan? Varför inte?
- Hade de ingen plan för hur de skulle klara sig om någon av dem blev sjuk?
- Om en sjukskrivning slår så hårt mot deras ekonomi, hur finns det plats för att studera?
- Behöver man vara sjukskriven i över ett år om man slagit sönder käken?

Jag tänker på alla ensamstående som bor i små lägenheter och ändå lyckas uppfylla sina drömmar, på de som amputerar ben och/eller armar och ändå finner styrka att jobba.
Istället skyller man på försäkringskassan, politikerna eller vad det nu kan vara. Aldrig får man läsa en artikel om vad de kunde ha gjort annorlundabåde innan och efter olyckan. Jag tycker man ska kämpa mot orättvisor, men det är ganska dumt att göra det från liggande ställning...
Alltid är det någon annans fel. Då blir det ju också väldigt svårt att växa som människa.

Det är vägen som är mödan värd

Jag hoppas att Karin Boye hann leva efter de orden innan hon gick bort, olycklig får man anta men definitivt beslutsam om att så att säga ända sitt öde.

Nu är det många månader sedan jag sist skrev något, men ett vänligt inlägg kan göra stor skillnad så därför ger jag mig nu i kast med min älskade blogg än en gång (tack för det inlägget Elisabeth). Hoppas att det finns några hängivna läsare därute som har stått ut med min långa frånvaro.

Hur som helst, precis som Karin Boye är jag besluten att ända mitt liv som det ser ut nu, men inte på samma destruktiva sätt som hon gjorde. För jag älskar livet, jag älskar detaljerna i livet, som en härlig höstdag, en ledig helg med familjen men framförallt nya utmaningar. Jag älskar att sätta mål och sedan uppfylla dem, både i stort och i det lilla!

Jag har en bok där jag skriver ner saker som jag vill ha, det kan vara ett sånt där utomhus-spa, mer tid med familjen o.s.v. eller mindre saker som en fin blomma i en trädgårdstidning, en fiffig stekspade eller nya sängkläder. Nu har jag uppfyllt ett av mina mål: att  byta till ett jobb närmare min bostad och vilken skillnad det är! Jag hinner faktiskt träffa min dotter varje dag, även de dagar jag slutar sent, jag kan jobba längre men hämta tidigare. Jag kan vara mer tillgänglig för mitt arbete eftersom det bara är att "svänga förbi". Det är lycka! Frågan är bara om jag hade varit lika lycklig om jag alltid hade jobbat nära hemmet? Förmodligen inte. Dessutom har jag samma lön som innan men mer pengar i fickan eftersom bensinkostnaden minskade drastiskt.

Parallellt med mitt jobb så har jag fått ett sidoprojekt från företaget som glädjer mig mycket och utmanar mig till max. Mer om det under hösten. För er som läst innan fortsätter jag att sätta undan pengar varje månad för att kunna skapa mig passiva inkomster för framtiden. Jag letar aktivt efter investeringar som ger mig pengar på sidan om med minimal arbetsinsats.
Vi hörs snart igen!