Vad ska man jobba med?

Rubriken ovan är även de mest sökta träffarna för att komma in på den här bloggen. Jag undrar över alla de som i ren frustration (får jag anta?) har plitat ned den meningen och hoppats att google ska ge dem svaret på något som tar upp större delen av vårt liv.

Jag vet inte om google besitter svaret, men jag vet iallafall att svaret inte finns på den här bloggen. Kanske kan någon finna redskapen för att ställa sig själv rätt frågor, men alla har sina behov och behoven har en tendens att ändra sig vartefter livet flyger förbi.



Bild från goodies.se
 

Mina behov har ändrats med åren. Eller så har jag:
1. Kommer till insikt
2. Fått en 30-års kris.

Om alternativ ett är rätt kommer det något positivt ur utbildningen jag ska gå till sommaren, om det går åt skogen enligt alternativ 2 har jag slängt iväg 50.000:- helt förgäves. Skillnaden mellan en "kris" och "framgång" är ibland försvinnande liten.
I går lyssnade jag på Anthony Robbins igen. 2008 skapade han en hemsida som hette "Thepowerofcrisis" vilken tyvärr inte verkar existera längre. Där kunde vem som helst ladda upp en film där de berättade om sin kris och hur de nått framgångar tack vare den (alltifrån ett hopplöst jobb eller partner till cancer och krig). Jag tycker det är en uppmuntrande tanke att när man är på botten så är man ändå som mest nära en succé...
För är det inte genom frustration många (alla?) succeer har kommit?

Men återigen till dröm-yrket. Jag tror att om man gör det man tycker är roligt så är det lättare att bli framgångsrik inom det gebitet.

Vad lägger du din tid på?

Jag kommer på mig själv, när jag i brist på planering går in på facebook för tredje gången bara idag. En bild på en tallrik äkta svensk sjukhusmat möter mig, taget med en mobilkamera 15 minuter tidigare. En gammal arbetskamrat ligger inlagd på sjukhus för diskbråck. Vad den informationen ska ge mig vet jag inte, men ändå lockar den. Iallafall mer än att tömma diskmaskinen.

Internet stjäl så mycket av min tid. Tid som jag skulle kunna hålla ett skinande rent hem på, som jag skulle kunna läsa allmänbildande böcker på, tid som skulle kunna läggas på att plugga glosor på (det sägs att det går att göra sig förstådd på ett språk på ett halvår om man lär sig 20 glosor per dag?). Eller kroppen jag drömmer om.

När jag bestämde mig för att skriva en bok så insåg jag snart att det där med inspiration inte var något som skulle komma automatiskt till mig, iallafall inte om jag ville ha den klar innan jag fyllde 65... Jag fick helt enkelt "schemalägga" mitt skrivande varje dag: ibland gick det strålande och orden rasade fram över skärmen. Andra dagar ägnade jag åt att titta upp fakta för orden vägrade komma. Men det viktiga var att ju mer jag tvingade mig själv att skriva, desto mer ville jag skriva. Lite som det där gamla sportcitatet: "Ju mer jag tränar, desto mer tur verkar jag ha".

Jag anser mig vara en väldigt målinriktad och resultatorienterad person. Jag hävdar att jag är proaktiv och uthållig. Jag har på två år lärt mig en hel del om passiva inkomster, om investeringar och aktier. Jag har visioner för ett år, fem år och tio år noggrant uppradade i både bild och skrift (samt inpräntat i hjärnan).
Och så är det facebook, alla meningslösa mobilspel, alla tv-serier som i bästa fall ger mig mer kunskap i vad mina gamla arbetskompisar äter för mat på juldagen. Om jag bara kunde ta all tid jag la på sådant och istället koncentrerade mig på att vara en bra fru och uppfyllde mina drömmar skulle nog min frustration vara betydligt mildare.

Hade det varit i USA hade jag kunnat stämma facebook. Nu får jag nog göra som alla andra svenskar och skriva ett bittert inlägg på skaparen av candy crash saga's facebooksida och hoppas få lite energi av alla likes som trillar in. Att ta mitt ansvar och köra en vit-social-media-månad är förstås inte att tänka på.

Vad lägger du din tid på? Tycker du att sociala medier fyller en funktion i ditt liv?

Kontant eller kort?

Jag har jobbat på ganska många orter i Sthlm. Även på några mindre orter i det avlånga landet lagom. Många säger att det inte skiljer så mycket mellan kunderna, att det bara är hur vi ser på människor som sätter prägeln på hur de uppfattas. Ändå tror jag inte att det är helt sant.

I "rika" områden, som Täby märkte jag att man många gånger har ett krav på snabbare, mer omedelbar service. Okunskap eller tveksamma svar skapar mycket irritation och likså köer, oavsett hur korta de kan vara. Argumentationer sker på företagsledningsnivå, dvs. om man inte får som man vill kontaktar man direkt huvudkontoret.

I förorten där jag jobbar nu har man en betydligt högre toleransnivå för köer generellt. Inte en enda gång har en person kommit fram till mig och klagat på att köerna har varit för långa. Argumentationerna sker i butik, ibland högljutt, men inte ofta ringer man ledningen. Mer ytterligheter, dvs. antingen supertrevliga kunder eller jätteotrevliga.

Det är farligt att generalisera, jag vet det, och visst finns det undantag från båda sidor. Ändå är det för markant skillnad för att det ska vara en tolkningsfråga från min sida. Hur som helst är ju det viktigaste att kunderna är nöjda och att jag får ett trevligt bemötande när jag är trevlig vilket självfallet inte är någon skillnad oavsett om man har en invandrarbakgrund/etnisk svensk, är höginkomsttagare/låginkomsttagare, vart man bor o.s.v.

Något som däremot fascinerar mig är hur man betalar på de olika orterna. I förorten är nästan en tredjedel av köpen kontanta, i de rikare områdena är det mindre än en femtedel kontantköp. Så är det hela tiden, året runt. Jag undrar vad det beror på?

- Svarta pengar ligger när till hands att tänka på, men är det sant? Och om så vore fallet: står de verkligen för så stor del? Om de gör de, vilka jobb är det som finns i förorten som inte finns i t.ex. Täby?
- Har man en annan relation till pengar beroende på vart man bor i Sthlm? Tar människor ut pengar i bankomaten för att sedan handla? Har relationen till pengar något med det ekonomiska välmåendet att göra? Om man har lite pengar att göra av med, har man då bättre kontroll om man har dem i handen? Frågorna kan göras hur många som helst.

Jag fascineras av mönster och mänskliga beteenden, och särskilt nyfiken blir jag när det inte finns några raka eller enkla svar.

Hur handlar du, med kort eller kontant?

Tid eller pengar?

Börsen tickar på i positiv jul-anda. Utom mitt lilla innehav av Ratos-aktier som föll tungt igår på grund av den minskande utdelningen. Ja, jag tycker det är vettigt att sänka, men det suger ju dessvärre på kort sikt. Ibland tror jag på min strategi, men det har varit ett par turbulenta år sedan jag började köpa aktier (under 2010) och då är det lättare att börja tveka. Ändå tror jag på mig själv, på informationen jag har läst mig till i alla böcker, på alla bloggar, communitys och den strategi jag tagit fram för mig själv.

Om det inte är möjligt att ha kakan och äta den så tycker jag att någon borde uppfinna en som förökar sig själv. Jag tycker inte man ska behöva välja mellan tid och pengar.  Jag har ett ganska stort kontaktnät med människor som har helt olika förutsättningar. Jag känner höga chefer som alltid jobbar 60-70 timmars vecka och resande säljare och key-accounts som ligger över på hotell minst fyra dagar i veckan. De tjänar bra, har fina hus, bil och båt. På somrarna ser man dem på hamnkrogarna i sthlms skärgård där de odlar fler kontakter som kan gynna dem i deras yrkeskarriär. De har en avsevärt mycket högre lön än jag vilket behövs för att betala allt när de är lediga.

På andra sidan har jag människor som pluggar i vuxen ålder, som antingen lever med nämnd man ovan (för det är oftast en man) och sitter hemma med barnen varje kväll. Själv. Deras fritid är mycket större, men också mycket ensam.
Och för dem som inte har en höginkomstagare till partner så hopar sig andra bekymmer. Hur pengarna ska räcka till drömmarna. För vem har inte drömmar?

Sedan har jag några få vänner som inspirerar mig. Ofta är de äldre och har gjort några bostadsklipp på 80-talet. Nu sitter de med små utgifter och kan välja att gå ner i tid för att resa. Eller vara lediga, ha tid för ett restaurangbesök på tu man hand sådär spontant mitt i veckan. De är nog egentligen inte smartare eller bättre på något sätt gentemot de ovan, men de har verkligen lagt ett fokus på att själva få det bra. Ibland är det bra att vara egoist.

Bakom disken i din lokala affär.

Där står jag mest hela tiden i juletider. Ja, antingen är det jag eller någon annan av mina kollegor runt om i landet. Under jul är jag mest av allt säljare, vad det än står i arbetsbeskrivningen. Ledare verkar jag dock inte kunna låta bli att vara, jag försöker ha överblick över tejprullar, inslagningsdiskar, returer, personalens väl, kundernas väl, hur det kommer sig att en av mina anställda har varit borta på lagret i femton minuter, vad gör den där skumma farbrorn med dra-maten väskan bakom hyllan där borta? En påse till det?

Det är ett skådespel varje dag att arbeta i butik. Julen är rolig för att dagarna flyger förbi, uppskattningen från förvirrade mor och far-föräldrar är enorm när de med famnen fylld med precis det som stod med spretiga kråkfötter på barnens önskelista kommer till kassan och lovordar mina duktiga säljare. Under julen är det mer okej med lite kö om man har en kassörska som glatt ropar: "Jag vet att det är lååång kö gott folk, men ni har tur, för jag är inte bara den trevligaste kassörskan i Sthlm, jag är den snabbaste också! Ha bara lite tålamod!" Och då ler de allra flesta och så får man en fin kommentar när de kommer fram (fast det är ganska uppenbart att jag varken är den trevligaste eller den snabbaste). På julen flirtar jag friskt med 70-åriga män och blinkar åt deras fruar som roat drar iväg med dem under armen, förhoppningsvis för en lugnande kopp varm choklad på ett trevligt fik någonstans. Häromdagen hade jag ett muslimskt par inne, varpå jag ser att de pratar med varandra. Till sist säger mannen tilll mig: "Min fru frågade om du verkligen var svensk, du som är så trevlig". Hemskt och ljuvligt att höra de orden. Jag kommer minnas dem länge

Men så finns baksidan. Barnen som lämnas själva i butiken trots att de inte är mer än några år gamla, föräldrarna som blir tagna för stöld när barnen är med. Alla nekade kort i kassan och svetten i människors panna när de försöker hitta en lösning och hela världen ser på. "Nekat köp" betyder alltid att det inte finns pengar på kortet. Vi försöker var finkänsliga och frågar om de har något annat kort (eller ett sms-lån sådär lite snabbt bara?) Farmodern som kommer in och inser att varje present hennes 6 barnbarn skrivit upp är dyrare än det hon tänkt lägga på alla julklappar tillsammans. Jag försöker hjälpa att hitta någon billigare, men ögonen tåras ändå över att inte räcka till. Presenterna som lämnas tillbaka oöppnade varje jul av åldringar för att "ingen kom och hälsade på. Det dök upp något annat." De som stinker sprit redan nu, en vecka innan jul. Barnen som desperat måste ha den senaste prylen för att det finns en klubb i skolan som man inte får vara med i om man inte har den.

Vi köper inte så mycket till vår dotter. Det blir inga sms-lån, inga lån överhuvud taget för den delen. Jag har tidigare börjat spara några 100-lappar varje månad på ett present-konto, så det är väl det kontot som gapar tomt i januari. Istället har vi dyrare matkonto.

Min drömjulklapp? Mer tid med min familj eller några spännande aktier med hög direktavkastning. Att får en present som genererar pengar till döden måste väl vara den bästa presenten? Läs även Per Pennings tankar om jul-hets.

Kontakter

I fredags ringde jag upp en man som suttit i ledningen för flera stora banker i Sverige. En riktig gigant inom svenskt näringsliv. Numret hade min mamma bett om vid en middag med några släktingar för ett par veckor sedan. Det kanske bör tilläggas att vår släkt varken är fin eller förmögen eller högutbildad heller för den delen, utom för just denna gren i familjen.

Motvilligt blir jag imponerad av framgångsrika människor. Inte för pengarna eller för att de vet hur man håller ett vinglas på rätt sätt eller för att de har både hushållerska och barnflicka. Nej, deras liv verkar så spännande, utmanande. Jag älskar spänning! Jag vill höra mer om hur de lever när de flyttar runt mellan USA, Luxenburg och Schweiz, om deras affärer och arbeten som verkar så spännande och fyllda av hisnande historier om stadsministrar på flygplan, om diskussionerna kring krigsländer o.s.v.

Ändå kunde jag inte för mitt liv komma på vad jag skulle prata med denna man om nu när jag satt med telefonen i handen och ett sms med ett främmande telefonnummer på. Aktier? Investeringar? Nog kan jag en del om ekonomi vid det här laget, men mina investeringar är ju på en väldigt liten skala och handlar om privatekonomi. Jag har inga drömmar om den proffesionella ekonomiska världen. Skulle han ens ta sig tid att tala med mig?
Jag skrev ett litet manus som handlade om investeringar och sedan den obligatoriska frågan som jag alltid frågar människor som jag inspireras av: Om du skulle rekomendera en bok, vilken skulle det vara?

Oron var obefogad, för han verkade glad över mitt samtal. I tjugo minuter pratade vi nonstop om världsbild, valutor, aktier och annat smått och gott. Boken? Han kunde inte rekomendera en utan skulle sända mig en lista per mail. Jag tänker att jag ska ta alla chanser jag bara kan just nu. Kanske leder det ingen vart, men alltid lär jag mig något! Och kontakter är aldrig fel...

Vilken bok skulle du rekomendera?

7 refuseringsbrev senare...

De senaste månaderna har varit hektiska. Jag har jobbat mycket, ibland över 50-timmar i veckan. Det har varit tufft att vara småbarnsmamma, fru och ledare med ett sådant schema. Det beror mycket på att jag har tappat lusten. För visst är det väl så att om något är roligt kan man jobba hur mycket som helst och fortfarande längta till jobbet när man kommer hem på kvällen? Så brukade det iallafall vara för mig.

Som när jag skrev mitt bokmanus. Jag jobbade heltid, var mamma på heltid, och ändå hann jag skriva en bok på kvällarna när vår dotter somnat. Och jag var inte ens trött (förrutom på morgnarna när jag suttit uppe och skrivit halva natten, men det är en annan sorts trötthet än den förlamande känslan av vanmakt jag känner nu). Att skriva den där boken har nog varit det dummaste jag gjort på många sätt, men samtidigt en av de sakerna jag aldrig kommer glömma, oavsett vad som händer. För vem vid sina sinnes fulla bruk lägger ner otaliga timmar på något som:

- Inte garanterar någon inkomst över huvud taget
- Inte är något du kan använda i ett CV för framtida jobb
- Har oddsen emot sig (titta bara på statistiken över inskickade manus)

Nåväl. Jag skickade in mitt manus. Första svaret kom efter fyra dagar, ett brev från ett förlag som inte tyckte manuset passade deras utgivningsform. Sedan har det löpt på, med 5 standardformuleringar där jag bara behövt läsa det första ordet för att få en klar bild av innebörden (Ordet var "tyvärr" för er som undrar).
Men så i fredags kom ett låååångt mail. Från ett stort förlag.

Så här skrev de:
"Nu har vi på [förlaget] läst ditt manus och tycker det verkar kunna bli en riktigt spännande roman. Tyvärr kan vi inte anta boken i det skick manuset är i nu, MEN vi tycker att det finns så pass mycket som är bra att vi gärna vill läsa en omarbetad version för att fatta ett rättvisare beslut om boken"

Följt av en hel radda med feedback, både positiv och negativ.

Jag tycker det är fantastiskt. Jag vet, iallafall med hjärnan, att det här verkligen inte är några garantier, men jag har jublat inombords i tre dagar nu och skall såklart ta till mig kritiken utan tveksamheter och göra något bra av den.

Så vad har hänt? Egentligen ingenting, men ändå har jag hittat lite mening igen. Energin ska jag använda till att jobba på de andra bitarna i mitt liv.

Gråa jättegranar

Jag älskar Sverige. Jag älskar de nästintill oändliga skogarna, fukten under kopiösa jättegranar, rådjuren med blänkande svärta till ögon, doftande mossa som mjukar upp kantiga klippor.
Jag älskar även de ändlösa vyerna från gotlands kantstötta stränder, att hitta spår från de finurliga djur som skapat det som vi har idag.

Men det Sverige som jag älskar allra mest är de ändlösa fjällen, doften av varm luft som möter kall, skog som övergår i doftande ris, bäckar som aldrig sinar och som osjälviskt förser dem som passerar av sin skörd. Jag älskar att sitta på en topp, gärna med min pappa vid min sida och andas in luften som alltid fyller en med energi men som också stjälper en i säng så snart solen försvunnit ned över den skogsklädda dalen.

Ibland tror jag att det inte är mer komplicerat än så. Och ändå så gör man tvärtemot hela tiden. För att för några veckor per år få en glimt av den där friheten. Kanske är det inte grönare på andra sidan, kanske är de där fjällen så underbara för att de ryms i min barndoms minnen, kanske är doften av skog förknippat med tider utan stress och kanske minns jag den där stranden på Gotland endast för att jag var med de människor jag älskar.

Allting förändras, och med ålder kommer ansvar. Det går inte att sitta och dröna i en mossig urskog och njuta av stillheten hela livet. Hur skulle jag kunna utvecklas då? Ansvar har alltid kommit till mig, jag har aldrig kunnat värja mig riktigt. Kanske kan jag hitta ett sätt att få båda delarna. Livet är på väg mot ytterligheterna känns det som. Det brukar komma något gott ur det, men nålsögat kan vara tufft att ta sig igenom.

Onsdag

Idag är en sorgens dag. Jag har jobbat för mycket utan glädje och kroppen skriker på mig att sluta, sluta! Jag har ett tryck över bröstet, ont i magen, hjärnan lyckas aldrig vila, varken när jag är hemma eller borta. Borta är jag förresten mest hela tiden just nu. Som i en dimma. På jobbet när jag är hemma, hemma när jag är på jobbet. Och däremellan: då är allt som i ett vacum.

Jobba för mycket med glädje verkar nästan vara omöjligt. Då är dagarna för korta och nätterna för långa. Jag har upplevt det många gånger och då har jag ändå jobbat betydligt mer än nu. 80-timmars veckor, utan rast och med människor jag respekterar och beundrar. Människor som påverkar mig att bli en bättre människa.

Men inte nu. Nu inspireras jag inte av något. Ingen vänlig själ kan påverka mig i en positiv riktning. Jag saknar att prata med vuxna människor, jag drömmer om min dotters våta pussar. Och sedan blir jag trängd, känner panik för att inte bara få vara och skräck när jag bara är. För då kommer ångesten.

Jag gör människor illa just nu när jag inte är den som alla förväntar sig att jag är -det är nackdelen med att vara sprudlande och social till vardags. Jag tänker att det kanske är straffet för att kunna känna den där genuina livsbejakande glädjen som får tårarna att spruta av lycka. Motsatsen: ett hål av svärta.

Det värsta? Jag vet att det bara är jag själv som kan ta mig ut. Men jag är inte min egen bästa vän just nu. Och utanför skiner höstsolen förrädiskt över hustaken, men när man kommer ut är det bitande kallt och höstvindarna tar sig innanför kläderna precis som ångesten gör här hemma.

Ändå är jag lycklig, när jag läser "I kroppen min" blir jag rörd över hans kamp om att få leva lite till och tårarna sprutar för första gången på månader för någon annan än mig själv. Och jag tänker samma sak: är det hans straff för att han kunnat ta till sig allt det vackra i världen? Han målar hela sin blogg med vackra ord som kommer leva kvar långt längre än kroppen hans. Självklart kan det inte vara så. Det är bara orättvist ibland. Det enda han kan göra är att försöka leva lite till, det enda jag kan göra är att få ett slut på det här.

När är man fri?

Tanken är svindlande för mig. Jag tänker nästan varje dag på det här ämnet. Är man fri om man får driva sitt eget företag och förfoga över det som man vill? Är man fri om man har tillräckligt med pengar på banken för att aldrig behöva jobba mer? Är man fri om man har tillräckligt med inkomster för att täcka sina absoluta kostnader? Är man fri om man har några lediga dagar i månaden med människor man älskar?

Jag vet inte, för jag känner mig ganska sällan fri. Ibland får jag den där känslan dock, oftast kring de små enkla sakerna, som att andas in doften av min dotters hår på morgonen, att prata om de små sakerna kring matbordet.

Idag läste jag Per Pennings blogg där han pratar om ett citat från Dalai Lama. Jag kan inte annat än att hålla med (du kan läsa inlägget här). Vad gör att du känner dig fri?

Hur är du ekonomiskt fostrad?

Efter gårdagens inlägg började jag läsa om Bodo Schäfers "Första miljonen om sju år" vilken är en av de bästa böckerna jag någonsin läst. Visserligen är det en bok om ekonomi, men det är långt ifrån en bok om att bara ha en massa pengar "för att" eller för dyra lyxprylar. Tvärtom är det en bok om att inte köpa en hel massa statusprylar utan om frihet. Frihet att jobba för sig själv, att ta semester när man vill, vara med sin familj, upplevelser.

Boken är fylld av övningar som gör mig mer eller mindre illa till mods. Bland annat hur vi fått vår ekonomiska värdering och hur det påverkar oss. Jag tror att det är att sätta huvudet lite på spiken. Hur kommer det sig annars att de som växt upp med en dålig ekonomisk situation nästan alltid får samma standard själva?
Jag hör ofta föräldrar som pratar med sina barn ute i handeln. "Det där har vi inte råd med" säger de självklart och en smula föraktfullt mot barnen (som självklart pekar på den dyraste leksaken). Det kanske inte är hela världen, men tänk om man kunde vara ärligare, tänk om man istället för att göra den där häftiga legokartongen ouppnåelig för alltid kunde säga: "Den där får man jobba hårt för att få och man får strunta i lördagsgodiset i flera veckor om man vill ha en sådan, ska vi sätta oss ner när vi kommer hem och titta på hur lång tid det tar innan du kan köpa den?"

Själv växte jag upp med föräldrar som jobbade, betalade av på lånen men som även lånade till saker, dock aldrig utan att sätta sig i en sits de inte klarade av. Jag fick lära mig om hårt arbete, om rättvisa och att spara. Spara gjorde man för att att få en buffert eller att köpa något dyrt. Ganska sunda värderingar som har gjort att jag alltid, just det, jobbat hårt, försökt vara rättvis och att jag oftast sparat ihop till sakerna jag velat ha. Det är ju nog så bra, men tänk om jag köpt (och behållt) H&M-aktierna när de stod i 140:- och köpt fler när jag haft ett par 1000-lappar över. Men varken jag eller mina föräldrar visste ju något om det där med passiva inkomster, så vi sökte aldrig informationen. Likadant är det med arbete. Jag är fast i min övertygelse om att det är bättre med ett välbetalt jobb och trygghet än ett inspirerande arbete med osäker inkomst. Och det hindrar mig från att göra det jag tycker är roligt och att våga. För egentligen finns det ingen annan än en tysk jag aldrig träffat i verkligheten som kan övertyga mig om att det går. Klart jag är livrädd.

Nytt hopp

Inläggen är ganska sporadiska just nu. Det duger nämligen inte att skriva en blogg om att inspirera eller inspireras om man själv inte är så uppåt. Ibland är det ju dock så, att även positiva människor hamnar där i bottenträsket.

Men som jag skrivit innan, oavsett hur många goda råd man får, hur många sporrar man får, så måste man göra jobbet själv för att klättra upp. Och det kan vara nog så tungt, jag vet. Men alternativet är väl ändå värre än allt annat? Att vara kvar där nere och se alla andra lyckas med att nå toppen.

Det irriterar mig att fler människor inte berättar om sina "gropar" i livet. Man får ständigt läsa artiklar om lyckade människor, människor som gick ut med högsta betyg i skolan, gick drömutbildningen (för de visste ju redan när de var 10 år vad de ville jobba med), började jobba direkt för att sedan bli pionjärer inom sitt gebit (med massor av tid till familjen och resor och träning). Bara sådär.

Thomas Edison lär ha sagt när han misslyckades med glödlampan för 1000:e gången: "Nu är jag närmare en lösning!". Vilket iofs var sant, men satt han aldrig i farstun och stirrade upp i taket med tårar i ögonen medan frun försökte trösta, trösta och sporra..? Jag vill tro det.

Så. Jag har återigen tittat på en utbildning för min del. Den här gången har jag en time-limit, pengarna måste in innan mars. Jag har nog inte mött en enda person som tycker det har varit en bra idé att gå den, vad ska den leda till? Men jag vet att jag kommer ångra mig resten av livet annars. Bara att bestämma sig ger lite nytt hopp även om det ibland känns som att kasta sig ur ett flygplan utan att veta om man fått med sig fallskärmen...

Om det här inlägget gjorde dig låg har jag dock en blogg som jag vill tipsa om som garanterat får dig på bättre humör:
http://tollgerdt.wordpress.com/ Jag ska dessutom se till att önska mig hennes bok i julklapp!

Hur många statusmarkörer har du?

Vi har köpt ett nytt matbord i familjen. Det är efterlängtat, det andra köpte jag när jag flyttade hemifrån för 11 år sedan. Ett Dalarö från Mio som vi är mycket nöjda med. Ett nytt vardagsrumsbord fick följa med också, och billigt blev det när mina föräldrar berättade att jag skulle få det i för tidig 30-års present. Jag tycker om presenter, men jag blir förlägen över dyra sådana, känns som att ett "tack" aldrig är tillräckligt. Och ändå är det ju det enda man kan säga. Nu får vi hur som helst plats ordentligt runt bordet när  vi får gäster och slipper rangliga fällstolar.

Annars ligger vi lågt med shoppandet. Jag måste köpa ett par nya vinterskor, men A har fått vinterkittet med vinterskor, overall etc.
Jag är nyfiken på hur andra människor ser på oss, på att vi sparar och håller på. Andra köper nya möbler på löpande band, bilar och bostäder, restaurangbesök och utekvällar.
Jag läste perpennings  inlägg om att amortera sina skulder, att leva "fritt" är viktigare för mig i framtiden, statusmarkörer kan jag leva utan. Ja, iallafall nästan. Ett bord måste man ju få unna sig ibland...

Spara, spara...

Det senaste året har varit tufft ekonomiskt, vi har betalat av en oväntad utgift på drygt 90.000 kronor, min man köper loss sin bil från leasing vilket innebär 20% i handpenning. På  det har vi sparat undan i aktier för framtiden. Att ha barn är ju inte helt gratis heller, och vi tycker fortfarande att hon ska ha vettiga kläder fastän vi sparar.

Ja, och på bottenlinjen står jag och min man kvar. Det är ju inte synd om oss alls, för vi har ju själva valt (utom badrumsrenoveringen som var ett måste) men nu är jag ganska trött på att spara. Jag behöver bara ett tillfälligt brake, men jag måste få unna mig lite kläder, kanske en ny möbel eller annat. Jag vet ju att det inte är lycka med prylar, men när man suktat efter det i över ett år kanske det ger en lyckokänsla ändå?

Ingen väg är spikrak, och kanske kan man få trampa i diket någon gång då och då innan man når målet?

Fick förresten ytterligare en refusering häromdagen angående min bok. Men nu har jag börjat vänja mig!

Igår var jag och A på ponnyridning, och äntligen vågade hon sig upp på hästen! Mycket allvarlig satt hon och höll sig i sadeln hela vägen runt, men likväl stolt och glädjestrålande när hon satt av. Idag har jag fyllt en fryspåse med höstkantareller som jag lär få njuta av själv imorgon, N äter inte kantareller (tur för mig).
Nu ett dopp i badkaret innan vi ska på en liten fest!

Granatäpple!

Bild från wikipedia
 

Nu är det säsong för granatäpplen igen, denna superfrukt som är omöjlig att äta på ett vettigt sätt. Jag tycker dock om den lilla ritual som krävs för att få i sig de syrliga kärnorna och så känns det bra att den är så nyttig. Överhuvud taget charmas  jag av sådan som får ta lite tid. Egentligen tycker jag att all mat ska ätas långsamt i en trevlig miljö, men tyvärr blir det ju sällan så. Andra trevliga traditioner tycker jag är english afternoontea eller te-kulturen i öst-asiatiska länder. Ingen stress där inte!

Idag har jag tagit med mig jobbet hem, måste rekrytera en till person eftersom en annan person sagt upp sig på min inrådan så kvällens jobb kommer bestå i att läsa en hel massa CV'n av olika karraktär. Rekrytering är för övrigt något som alltid går för snabbt och ibland blir resultatet därefter också,  med tanke på hur mycket tid och pengar företaget lägger ned så borde det få ta mer plats. Som ett granatäpple eller en omsorgsfullt tillagad kopp med te.

Handla med valuta -ett jobb eller högrisk-spel?

Jag brukar lyssna på youtube-kanalen på min telefon när jag håller på med fysiskt arbete på jobbet. Dels har jag märkt att jag faktiskt jobbar snabbare av det och dessutom får jag ju i princip betalt för att lära mig saker, vilket är helt fantastiskt om du frågar mig. Mina kollegor tycker jag är knasig och lyssnar på musik istället.

Hur som helst, för ett par veckor sedan kom jag in på något som heter "great achievers congress" eller något i den stilen. Där pratar virgin-grundaren Richard Branson, Donald Trump (som faktiskt är en ganska rolig kille men ingen som skulle kvala in på min vän-lista), Tony Robbins (som jag pratat tidigare om på bloggen) och många fler. En av dessa som åtminstone var okänd för mig var Greg Secker som håller på med valutatrading, uppenbarligen med goda resultat. Här nedan följer en video när han tjänar rysligt mycket pengar in no time:

Om det är något jag har lärt mig så är det att om någonting verkar för bra för att vara sant så är det ju oftast det. Samtidigt vill jag ju prova! Därför har jag och min man skapat ett demokonto på Saxobank och håller nu på att lära oss trada. Min man har hittills gått riktigt mycket plus, men som han själv säger: det är ju fiktiva pengar...
Av alla ekonomibloggar jag läser så har jag aldrig sett någon prata om valutatrading (varken positivt eller negativt) så kanske får denna inspirationsblogg bli den första. Jag återkommer när jag provat på riktigt.

En investeringsklubb!

 

Jag har återigen kommit in i en fas där jag lagt lättlästa romaner i bokhyllan och plöjer igenom tyngre litteratur som kan passa mina drömmar. Senast är det "Rich Woman" av Kim Kyosaki som jag lånade helt gratis på biblioteket (är det inte ett fantasiskt land vi lever i). Generellt tycker jag inte om böcker som är riktade direkt till kvinnor, det slutar oftast med att jag känner mig nedvärderad istället för inspirerad (jämför en bok om att snickra gjord för kvinnor jämför med en gjord för män). Den här boken var dock en positiv överraskning med mycket bra innehåll men samtidigt lätt att förstå.

Återigen stod det att man ska omge sig med människor som vill samma saker som en själv vilket har visat sig vara den svåraste uppgiften av alla för mig. Missförstå mig inte, jag har massor av fantasiska vänner, men de har inte samma drömmar som mig. De vill jobba tills de är 65 (eller 75?), uppfostra barnen, åka på charter och ha fredagsmys. När jag kommer med mina galna ideér om att investera i fastigheter, att ha passiva inkomster som gör att jag kan jobba när jag vill, att lägga undan en stor del av månadslönen för framtida belöningar, ja då ser de lätt illamående ut. De tycker nog att jag är galen och undrar varför jag aldrig kan nöja mig med det alla andra har.
Som jag ser det finns det två lösningar:

1. Jag överger mina ideal och jobbar på med mitt relativt välbetalda jobb. Mina vänner lär dra en tacksamhetens suck och pengarna jag inte längre investerar kan jag kan lägga på en psykolog som bankar vett i mig.
2. Jag behåller min vänner men hittar ett sätt att möta likasinnade. Startar en investeringsklubb där vi pratar om litet och stort, hämtar tips och ideér, hyr in gästtalare etc.

Alternativ 2 är definitvt svårare, vart hittar man alla de här människorna? Men livet är ju inte alltid en räkmacka?

Människor är värda mer än att bli sedda som offer

 

Jag känner mig själv som ett offer ibland. Då måste någon banka vett i mig innan jag kan börja tänka positivt igen. Jag tycker det är förskräckligt att min hjärna tillåter mig att att sjunka ner i självömkan.Undantaget är de som förlorar någon de älskar, då kan till och med jag tycka att man kan tillåta sig självömkan ett tag.

I denna veckas "mitt i"-tidning läser jag om kvinnan, ca. 10-15 år äldre än mig som inte fått ersättning av försäkringskassan på femtio tusen för tandläkarkostnader på grund av olycksfall på väg hem från arbetet. Nu måste de "sälja huset och bilen" för hon har varit sjukskriven i ett år och det finns inga pengar till räkningarna. 77.000 kronor har hon förlorat på att vara sjukskriven i inkomstbortfall (men innan kunde man läsa att hon tänkt börja studera innan olyckan)

Oavsett om beslutet var rätt eller inte så lämnar artikeln en massa frågor som aldrig får bli besvarade i artiklar som liknar den i mitt i.
- Hade familjen en ordentlig buffert innan? Varför inte?
- Hade de ingen plan för hur de skulle klara sig om någon av dem blev sjuk?
- Om en sjukskrivning slår så hårt mot deras ekonomi, hur finns det plats för att studera?
- Behöver man vara sjukskriven i över ett år om man slagit sönder käken?

Jag tänker på alla ensamstående som bor i små lägenheter och ändå lyckas uppfylla sina drömmar, på de som amputerar ben och/eller armar och ändå finner styrka att jobba.
Istället skyller man på försäkringskassan, politikerna eller vad det nu kan vara. Aldrig får man läsa en artikel om vad de kunde ha gjort annorlundabåde innan och efter olyckan. Jag tycker man ska kämpa mot orättvisor, men det är ganska dumt att göra det från liggande ställning...
Alltid är det någon annans fel. Då blir det ju också väldigt svårt att växa som människa.

Det är vägen som är mödan värd

Jag hoppas att Karin Boye hann leva efter de orden innan hon gick bort, olycklig får man anta men definitivt beslutsam om att så att säga ända sitt öde.

Nu är det många månader sedan jag sist skrev något, men ett vänligt inlägg kan göra stor skillnad så därför ger jag mig nu i kast med min älskade blogg än en gång (tack för det inlägget Elisabeth). Hoppas att det finns några hängivna läsare därute som har stått ut med min långa frånvaro.

Hur som helst, precis som Karin Boye är jag besluten att ända mitt liv som det ser ut nu, men inte på samma destruktiva sätt som hon gjorde. För jag älskar livet, jag älskar detaljerna i livet, som en härlig höstdag, en ledig helg med familjen men framförallt nya utmaningar. Jag älskar att sätta mål och sedan uppfylla dem, både i stort och i det lilla!

Jag har en bok där jag skriver ner saker som jag vill ha, det kan vara ett sånt där utomhus-spa, mer tid med familjen o.s.v. eller mindre saker som en fin blomma i en trädgårdstidning, en fiffig stekspade eller nya sängkläder. Nu har jag uppfyllt ett av mina mål: att  byta till ett jobb närmare min bostad och vilken skillnad det är! Jag hinner faktiskt träffa min dotter varje dag, även de dagar jag slutar sent, jag kan jobba längre men hämta tidigare. Jag kan vara mer tillgänglig för mitt arbete eftersom det bara är att "svänga förbi". Det är lycka! Frågan är bara om jag hade varit lika lycklig om jag alltid hade jobbat nära hemmet? Förmodligen inte. Dessutom har jag samma lön som innan men mer pengar i fickan eftersom bensinkostnaden minskade drastiskt.

Parallellt med mitt jobb så har jag fått ett sidoprojekt från företaget som glädjer mig mycket och utmanar mig till max. Mer om det under hösten. För er som läst innan fortsätter jag att sätta undan pengar varje månad för att kunna skapa mig passiva inkomster för framtiden. Jag letar aktivt efter investeringar som ger mig pengar på sidan om med minimal arbetsinsats.
Vi hörs snart igen!

Nu blir det lättare att hitta!

Jag har börjat lägga in etiketter för alla inlägg eftersom jag insåg att inspiration kan vara ganska mycket, inte sant?

Viktnedgång, passiva inkomster (t.ex. aktier), djur och natur, familjen, att ta en paus, att slita för det man tror på, böcker jag läst, fantastiska människor... Ja, listan går att göra väldigt lång.

Jag hoppas att du i framtiden kommer ha lättare att hitta på sidan och att välja ut de bitarna som du tycker om. Det är viktigt att skriva brett för mig, att bara ha en aktieblogg skulle nog vara för tråkigt, att bara skriva om utvecklande böcker skulle ge för några inlägg osv. Jag tar alltid emot feedback, både bra och dåligt, precis som jag gärna vill höra på jobbet.

Idag har jag tittat upp priserna på att köpa en silvertacka på ett kilo som långtida investering. Det kan nog vara en bra affär, men å andra sidan verkar det största problemet vara logistiken. Vart förvarar man en silvertacka? På banken trodde jag, men nej, den kan tydligen bli konfiskerad vid första bästa hyperinflation. I madrassen är ju en annan utväg, men det blir så förbaskat hårt att sova på...
Dessutom ska man ju köpa en silvertacka som består av just det... silver. För mig är en stämpel en stämpel oavsett om det är något man fått från ett kellogs-paket eller inte. Jag skulle nog vara lätt att lura...

Stämplad med en kellogs cornflakes-stämpel

Hyra ut sitt hus (passiv inkomst)

Ibland saknar man något, det kan vara ett ord som inte finns på det språk man talar (men retligt nog oftast på något annat), en produkt eller en tjänst som skulle göra skillnad. Jag tror att stora entreprenörer tar fasta på de tillfällena och skapar en produkt efter det. För om jag saknar en produkt borde ju någon annan i vida världen också göra det?

Så gick tankarna när vi skapade www.reshem.se Missförstå mig inte nu, det är en helt gratis produkt så jag försöker mig inte på att tjäna några pengar på den (sidan har inte ens reklam). Men det är ändå vår sida. Min mans, min och en kompis till oss. Skapad efter brainstorming om en produkt som saknades. Jag är stolt över den, över funktionerna om tjänsten, ja allt. Utom kanske tiden jag lagt ner på att göra reklam för den. För oavsett om något är gratis så behöver man "sälja" den, är det inte så?

Vad är det då? En sida som skapar passiva inkomster för den som har ett hus, antingen här hemma eller utomlands. Många annonserar ju på blocket av förklarliga skäl, men det finns ju ingen sökfunktion? Om du vet att du ska åka till Mallorca, hyra ett hus och vill att det ska ha diskmaskin, tre kilometer till havet etc. så får du bläddra igenom alla annonser och försöka hitta något där.
I sverige och Norge finns det massor av sidor för de som vill hyra semesterhus, men i andra länder, inte särskilt mycket. `

Så vet du någon som hyr ut sitt hus, tipsa dem om sajten. Den är ju i sann jantelagsanda dessutom gratis. Utan några reklammail eller annat.

Då var de skickade!

Fyra manus skickade till olika förlag som inte tar emot manus per mail. 1,5 kg svensk granskog per styck á 69:- kostade det. Killen i kassan konstaterade att det "bara" var papper vilket fick mig att skoja med honom: "Det där är inte bara papper, det är ju min bestseller". Jag tycker om såna möten, när någon står där, gör sitt jobb men inte mer, och sedan får man dem att skratta eller iallafall le, börjar en konversation som bara varar några minuter och ändå så känns det som att något magiskt har hänt när man går därifrån. Jag lovade honom ett signerat ex iallafall vilket jag definitivt skulle följa upp om den blev utgiven. Jag inbillar mig att han gick hem och hade en ganska bra dag. Idag hade jag och N 45 min tv-fritt hemma. Vi delade på en flaska vin, pratade framtid, jobb och lite drömmar. Vilket yrke ska man välja egentligen? Vad är värt att offra för att få annat? Jag är en person som gärna väntar på belöningar, men det betyder ju inte att jag inte vill ha några då och då iallafall. 

Vardag igen

Så var det dags för en veckas jobb igen innan nästa semesterperiod tar vid. Det borde kännas bra, men jag fick en oförklarlig ångest när resten av familjen låg och snusade bredvid.

Jag tror att jag behöver bryta lite negativa mönster just nu, ta en helg utan tv för att hitta inspiration till att göra något annat.

Igår åt jag tonfiskfyllda paprikor ala LCHF, med en burk tonfisk, majonäs, cremefraiche och riven ost som jag körde in i ugnen till osten började smälta. Jättegott!

Dock ska jag inte väga mig den här veckan, jag tjuvvägde mig i fredags och insåg att jag gått upp allt jag gått ner. Så jag tänkte att det var en riktig skitdiet och åt kolhydrater i lördags, tills jag läste att det tydligen är helt normalt medan kroppen ställer om sig att gå upp andra veckan. Ja...ibland är jag inte speciellt uthållig. Nu kör vi igen hur som, fyra veckor till ska det få ta, har jag inte gått ner då så får jag väl omvärdera. Det är svårt att äta ute tycker jag också. Visserligen kan man ju ta bort de uppenbara kolhydratkällorna som ris, pommes, bröd. Men man har ju ingen aning om vad som finns i såserna egentligen.

Sända in manus

Idag har varit en riktig lat-dag. Jag har faktiskt inte gjort något annat än att storhandla med familjen samt letat potentiella förlag till mitt bok-manus, skrivit på adresser och imorgon ska jag skicka iväg dem. Har en veckas jobb innan nästa semester-block. Med tanke på sökfraserna för att komma in här på bloggen utifrån så är det många som skriver böcker där ute.

Ett medelstort förlag får in ca. 1500-2000 böcker per år tydligen, och de brukar ge ut ca. 2 titlar med debutanter varje år. Det är alltså ca. 0,1% chans (optimist javisst) att någon vill ge ut just min titel. Och sen får man ju multiplicera den med antalet förlag... Så då borde ju chansen vara nästan 1%. Ja, det var ju förstås ett tag sedan jag läste statistik i skolan. Ändå kan jag inte låta bli att undra, hur många av manusen är rent skräp? Hur många av dem är lyrik (som företag inte ens ger ut) och så vidare...

Jag älskar böcker som dröjer sig kvar. Böcker som beskriver något så bra att man önskar att man var där. Ändå slår det mig att jag inte alls skrivit en sån bok själv. Men det hindrar ju inte att jag tycker den faller in i en kategori som inte finns än i Sverige. Nåväl. När jag får svar får vi se. Annars lägger jag nog upp den på filehill.se så att någon får läsa den trots allt.

I min hjärna

Min mamma säger att min hjärna aldrig får vila. Alltid försöker jag se nya möjligheter, nya vägar för att vara lite friare. Kanske stänger jag inne mig själv i alla drömmar. Men jag känner så starkt att det kommer gå vägen någon dag. Om jag bara försöker. Och försöker. Att skriva en bok var en del av den drömmen, och det lyckades jag med även om jag inte fått svar än. Jag kan inte låta bli att fundera på lösningar om jag har ett "problem"

Jag tror helt enkelt inte att jag passar till att följa ett givet mönster hela livet, fast det är någon slags norm. Jag vill investera, skapa saker!

Igår var jag hemma hos en kompis och drack lite vin. De har precis köpt en sommarstuga och det är så himla roligt att lyssna på människor som är lyriska över något! Idag har vi varit i Bromma och köpt en kolsyrepistol som N önskat sig. Något annat handlade vi dock inte, jag är faktiskt inte så sugen på att shoppa nu för tiden.

Passiva inkomster

Bild från passive incomeshortcut.com

Vad är egentligen en passiv inkomst? En inkomst som kräver liten eller ingen tillsyn i förhållande till pengarna den skapar. Exempel på passiva inkomster är att hyra ut ett rum i sitt hus, ha ett hyreshus, hyra ut sitt semesterboende eller aktier. Jag är ett stort fan av passiva inkomster...

Jag är väldigt intresserad av investeringar över huvudtaget sedan ett par år tillbaka. Jag är lite av den åsikten att man får skapa sin egen framgång (med framgång menar jag tid till att göra det man vill och pengar nog för det, med andra ord, inget extravagant). Hittills har jag bara lagt pengar på aktier eftersom det egentligen inte kräver något kapital alls till att börja med. I framtiden hoppas jag att jag köpa en fastighet som ger mig avkastning också.

Eller varför inte skriva en bok? Om förlagen inte vill ge ut den, sälj den på din egen blogg via filehill.com Visserligen kräver det lite insats när du ska skriva den, men därefter kräver den minimalt med insats.
Mina föräldrar är jag stolt över, de har lyckats hitta flera passiva inkomster. Bl.a. hyr de ut en del av sin lägenhet för några 1000-lappar varje månad. Det minskar ju kostnaden för boendet en hel del och de pengarna kan de lägga på att åka utomlands eller för att gå i pension tidigare. Det roliga är att de var över 50 när de började med det här vilket visar att det aldrig är för sent (eller för tidigt) att börja!

Härliga semester

Härliga semester som för de allra flesta är en paus i jobbandet. Jag blir alltid rastlös de första dagarna, tycker nästan att jag lika gärna "kunde ha jobbat", men sedan, när man träffar vänner som man inte sett på ett halvår (eller mer) så får man så mycket inspiration, man blir så glad över andra människors drömmar och framförallt så är jag utvilad nog att ta till mig det andra säger, då känns det ganska gott.

Jag älskar vänner där det går ett halvår då man varken ses eller hörs, och sedan ringer man bara varandra, bestämmer sig för att träffas, och så vips så sitter man och skrattar som att det var igår utan att den ena eller andra är sur för det. Det är det ultimata vän-förhållandet för mig!

Igår var vi på junibacken med A, hon tyckte det var fantastiskt roligt såklart, och även vi vuxna fick ju lite barndoms deja vu. Idag har vi varit i nynäshamn på något som heter Lövhagen. Där tog vi en promenad längs vackra klippstränder, njöt av solen och sedan en fika i den lilla trädgården (fast jag nöjde mig med mineralvatten till min stora stolthet).

Idag? Då kikar jag på att köpa ett hyreshus för att skapa mig en god passiv inkomst.

Första veckan med LCHF

Ja, då är första veckan avklarad med LCHF. Jag för en inre kamp med mig själv som är uppväxt med ordspråk som "frukt är godis" etc. Visserligen anser jag fortfarande nyttigt enligt gamla mått mätt, dvs. mycket sallad, oliver och sådant. Dessutom äter jag hellre fisk som lax än massor av bacon. Det har gått bra, ca. 1,4 kg har jag gått ner på en vecka utan att vara hungrig vilket aldrig har hänt när jag försökt gå ner i vikt innan. Frukost saknar jag dock, har svårt att svulla i mig "mat" på morgonen. Kanske turkisk youghurt med frön kan vara ett alternativ, tyvärr får jag skippa honungen då...

Vill du träffa en mästare på LCHF? Klicka på länken "liv utan socker" här bredvid.

Hoppy och Guldpengarna

Jag har ju lovat att jag ska recensera Hoppy och Guldpengarna, men det har jag alldeles glömt bort fram till igår.
(Vill du läsa mer om Hoppy kan du hitta henne på författaren Annas egen blogg: Annina Torrino)

Eftersom det är en barnbok lät jag min dotter A säga sitt om boken:

"Det var ju stenar med färg, precis som vi gjorde!" Vilket var helt sant, för inför ett kalas målade vi stenar i guld som barnen skulle följa i trädgården.
Andra kommentarer var att Hoppy hade väldigt fina tofsar och att hon hade affär. Vi läste den bara rätt upp och ner, och då tyckte A att den var kort, men jag tror, att om man har den som diskussionsunderlag med barnet så är det en helt annan sak.

Jag hoppas definitivt att den här böcken borde vara starten på en ny trend inom barnböcker. Barn behöver väl också inspireras, tycker du inte?

Frustrerad

Jag är oerhört målmedveten. Jag tycker att människor som säger att de "inte har tid" antingen inte vill något tillräckligt mycket eller så prioriterar de fel.

Medan jag skrev boken så bestämde jag mig för att jag skulle skriva tusen ord varje vardag. Dessutom skulle ni läsare på bloggen få ett inlägg per dag i snitt. Eftersom jag inte kommer hem som "vanliga" svenskar kl. 17 eller 18, utan oftast runt 20.00 så är min fritid ganska begränsad och tiden har varit knapp, men det är ju inga problem när man gör något som är roligt! Men nu, nu är jag plötsligt helt handlingsförlamad. Jag har ideer för en uppföljare till den boken jag redan skrivit, dessutom har jag idéer för en bok i personlig utveckling med ett tema som inte finns på marknaden. Men förrutom att äta rätt för att få den kroppen som min hjärna tror att jag har (jag blir chockad varje gång jag ser bilder på mig själv) så har jag helt tappat fokus och det gör mig frustrerad, för det känns som att min tid är mer värdefull än gamla serier på tv.

Jag tycker ju att det är jätteroligt att skriva, men jag tvivlar på min förmåga många gånger. Undrar om det är ett klassiskt tjej-drag?
Vem skriver man för egentligen? Den här bloggen är ju mest för mig själv, men inte bara för att skriva av sig, det hade jag ju kunnat göra på ett kollegieblock, men att hitta liksinnade som lever sina drömmar. Likadant med böcker. Skriver man ett manus för sig själv? Ja, till stor del, men ibland kanske det är roligt att det finns folk i skogen när trädet faller.

Just nu tittar jag på tv, på OLW's reklam för fredagsmys. Kan de ha fångat den nya svenska folksjälen? Arbetaren som lever för helgen och snacks i en påse som symbol.

Hur som helst gillar jag fritidsintressen som skapar pengar och inte tar dem.

Min första refusering

Ja, så damp den ner, knappt en vecka efter att jag skickat in mitt manus till boken. Så här stod det:

Hej Angelica!

Tack för ditt manus!

Tyvärr passar det inte riktigt vår utgivning, och vi måste därför tacka nej till publicering.

Lycka till på annat håll, och glad sommar!
Med vänlig hälsning,
Anna Thuresson, förlagsassistent


Och jag ramlar ner i en avgrund, trots att jag redan förberett mig själv på vad som komma skall. Och nu? Nu börjar tävlingsmänniskan i mig att gasta. Frågan är bara: Vad ska jag förbättra, vart ligger min svagehet?
Och ändå, så glatt, så snabbt och så...jag vet inte, ödmjukt svar att jag ska skriva och tacka.

Det är nu det är lätt att tycka att alla är idioter, men det är nu jag måste fundera på vad jag borde gjort bättre, vad som kan boosta mitt manus mer.

Vissa drömmar kanske ska vara just det.

Jag växte upp med hund. En fantastisk golden retriver som var med oss överallt. Som fick äta vaniljpuck när vi andra åt 88:an på somrarna när vi var ute i skog och mark men som alltid fick gott om mortion. När jag var 13 gick hon bort, fast när jag tänker på henne blir jag fortfarande tårögd. En hund blir verkligen en riktig familjemedlem.

Jag skulle vilja ha en hund, skulle vilja att A fick växa upp med den glädjen jag fick uppleva. Men så är det ju det praktiska. måndag och fredag skulle den behöva gå på hunddagis. Och varannan onsdag. Det kanske skulle gå. Men att ha hund krockar med mina övriga drömmar. Att resa, se världen.

Vad gör man egentligen om drömmarna krockar? Det är svårare att skaffa hund än att skaffa barn. Ett barn får man ju ta med sig överallt.

Det kanske ska få vara en dröm trots allt. En mini-aussie skulle jag vilja ha dock.

Hur lycklig är du?

På en skala från 1-10, hur lycklig är du? Tänk igenom svaret noga innan du läser vidare.

Happy feet, precis lika lycklig som du och jag.

Klar?


Låt mig gissa. 6? Det är i varje fall snittet på oss skandinavier (5,7 för att vara exakt). Resten av världen? Samma med små variablar. Det spelar alltså ingen som helst roll om du bor i en hydda byggd av ko-mocka och har tre mil till närmaste färskvattenbrunn eller om du jobbar som VD på ett högt företag med  åtta miljoner i årsinkomst. Det spelar ingen roll om du har en partner eller är singel, om du är glutenintolerant eller inte. Snittet kommer säga att de är 5,7 lyckliga oavsett.

Men så är det ju den där postkodsmiljonären, triss och lotto, hästar... Ja, DENSTORADRÖMMEN. Om den slår in då? Du känner dig förmodligen lyckligare än genomsnittet i upp till tre år efteråt. Sedan? (Du kan nog gissa). Japp, 5,7.

Men sedan finns ju DENSTORAFASAN. Du krockar med bilen och blir förlamad från midjan och neråt. Du är förmodligen betydligt olyckligare än snittet i upp till tre år. Därefter? 5,7. Detta till och med när skadan består. Det verkar som att vi alltid tänker att vi är lite lyckligare än genomsnittet, men bara sådär svensson-mycket. För lite orättvist behandlade är vi ju av systemet, lite dumma är arbetskamraterna trots allt (för att inte tala om schemat som chefen gav ut). Dessutom behöver ju staketet målas om. Och trivselkilona bort. Ja, en solklar 5,7:a alltså.

Hur de som lever i U-länder tänker kan jag ju bara spekulera i. Kanske känner de någon som har fyra mil till brunnen, som har barn som dött av malaria. Ändå är den ju där, oron för framtiden...

Med andra ord: oroa dig inte. Oavsett vad som händer kommer du vara exakt lika lycklig om tre år som du är nu. Garanterat.
Vill du bli lyckligare? Då är det dags att börja glädjas åt de små sakerna (för även om du vinner på lotto är det kört). Får jag föreslå något är det att njuta av människor runt omkring dig och deras bra sidor, njuta av ett plötsligt skyfall i sommarsverige för att jordgubbarna blir så goda då. Lägg dig under en buske och lyssna på humle-surr, det är perfekt årstid för det just nu!

Det är inte hur du har det utan hur du tar det

Nelson Mandela lär ha sagt att alla år i fängelse inte var ett lidande. Det var en chans att förbereda sig. För vad? Han visste att det fanns två slut på hans fångenskap. Antingen skulle han dö, och då skulle det bli revolution på grund av det och han skulle få som han ville, eller så skulle han bli fri och då visste han att han skulle leda sitt land. Under alla år förberedde han sig på att bli den bästa ledaren han kunde bli och att inte bli rädd för döden.

Tänk alla krigsfångar som varit fängslande i över tio år med daglig misshandel, sjukdomar och kränkningar och fortfarande lyckas leva normalt när de kommer hem? Vad är det som gör att vissa lever resten av sitt liv i missbruk eller på psyket?
Inställningen.
Eller barnen som blir kränkta, utsatta för övergrepp och våld (vänta, upprepar jag mig nu?), hur lyckas vissa bli fantastiska föräldrar åt sina barn när andra gör samma sak mot andra?

De har satt en standard för sig själva. "Så där ska jag aldrig bli" eller ännu bättre "Det här är jag"

Har du haft scenskräck någon gång? Man brukar bli darrig, pulsen höjs, man svettas lite grann och magen knyter sig.
Jag å andra sidan som älskar att stå på scen, jag känner ren eufori innan jag ska prata inför många människor: Jag känner mig härligt darrig, pulsen höjs, svetten bryter fram och en varm klump lägger sig tillrätta i magen.

Ja, som sagt. Det är inte hur du har det utan hur du tar det... Tänk om man kunde ta allt på rätt sätt!

Nästa inlägg: vad du än gör är du 5,7 lycklig i en skala från 1 till 10.

Är du en bonde på schackbrädet?

Jag menar inte i dess direkta betydelse, utan mer i dess egenskaper. En bonde som bara kan ta ett (eller två) steg i taget, som aldrig egentligen övveraskar. En bonde får sätta livet till för "the greater cause" så att säga.

Jag vill att alla ska våga vara en löpare som bara springer mot målet, eller en häst som överraskar, ett torn som plöjer på rakt mot målet utan att väja för något eller någon.

Glömma bort sina barn?

Fåglar kan räkna. Men bara till tre eller fyra, vilket gör att de inte alltid märker att de har tappat bort sin unge. Det är likadant för dig (ja, inte det där med barnen förstås), men be någon rita punkter på ett papper och se hur många du kan se genom att på ett ögonblick titta på det. Fyra, fem, kanske sex, i några extrema fall upp till sju, men sedan börjar hjärnan gruppera punkterna i just grupper om upp till fyra som hjärnan sedan bearbetar ihop till rätt antal.

Varför berättar jag då det här? För att hjärnan fungerar samma sätt i många andra fall. Vi har bland annat svårt att fokusera på mer än tre saker åt gången. Inom ledarskap handlar det om att fokusera på max tre saker tills de blir sk. rutiner (dvs sånt vi gör automatiskt) innan man fortsätter med nästa "fokus".
Likadant är det med drömmar. Man kan visserligen ha hur många som helst, men att försöka förverkliga mer än tre åt gången kan göra att de inte får den uppmärksamhet de förtjänar. Resultatet? Alla drömmar faller platt och man drabbas av en nedåtgående spiral fylld av misslyckande.

Likadant med viktnedgång, man fyller sin hjärna med allt man måste göra för att gå ner i vikt:

- Äta mer broccoli
- Träna fyra gånger i veckan
- Äta mindre portioner
- Inte tröstäta på kvällen
- Sluta med kaffebröd på kalas
- Inte dricka vin eller annan alkohol

Fokusen är helt enkelt för många för att man inte har tid att vänta på att bli smal, när man egentligen kanske ska välja tre saker av alla och sedan köra tills det är en del av vardagen.
I övrigt tycker jag att ordet "fokus" ett riktigt fult ord för att det har använts felaktigt under hela min yrkeskarriär.
"Vi måste fokusera på..." säger ju egentligen ingenting om vad som ska göras, varför det ska göras, hur det ska göras och framförallt, vad det är värt. Ordet fokus i sig är ju dömt att misslyckas, så istället för att fokusera på att gå ner i vikt, fokusera på hur du har på dig en strålande snygg, välsittande klänning på nästa stora fest. Istället för att fokusera på att köpa en fin bil, tänk på ljudet av en V8 som vibrerar under dig medan lukten av läder från de skålformade sportstolarna letar sig fram till dina näsborrar. Istället för att fokusera på att ha mer tid med familjen, tänk på dina barn som springer längs en vågformad sandstrand, på deras små fotavtryck i sanden och deras glada skratt som blandar sig med sjöfåglarnas skrik...

Vilka drömmar du än har, beta av dem en och en. Eller iallafall tre och tre.

Nyårslöften 2012 -status

Vid årsskiftet lovade jag mig själv följande:

- Jag skulle spara ihop minst 36.000 till en utbildning jag vill gå.
- Jag skulle utöka vårt aktiekapital med 20.000
- Jag skulle gå ner åtta kilo i vikt
- Jag skulle uppdatera mitt CV med foto
- Jag skulle skriva klart en bok.

Och det går ganska bra faktiskt. Jag tror mycket på att lova sig själv saker, även om nyårsafton inte känns helt rätt alla gånger där i alkohol-ångorna. Mål borde man sätta lite närsomhelst, men alltid helhjärtat.

Jag kommer att ha ca. 7000 kvar att spara ihop till utbildningen i höst.
Om vi något extremt oförutsett händer kommer jag lyckas spara ihop 20.000 i aktier (nästa år ska det vara 60.000)
Vikten... nja. Den har jag precis tagit tag i...
CV't är prio ett under semestern (men det hänger lite ihop med punkten ovan)
Boken. Ja... den är klar. Jag skickade in den till ett förlag igår och ska fortsätta vidare efter.

Boken ger mig märkligt nog mer ångest nu än när jag fortfarande höll på med den. Jag tror genuint inte att det kan bli något, och jag kommer på mig själv med en klump i magen när andra ska läsa den och döma mig efter den. Förlåt, BEdöma. Och be är väl det jag trots allt gör djupt inne.

Blir den inte utgiven ska jag lägga ut den på filehill. Har du hört om dem? Man lägger upp sina filer, bestämmer ett pris och sedan tar filehill några procent när man säljer sin bok (eller manualer eller vad det nu kan vara). Jag är dock stolt över vad jag åstadkommit, jag har faktiskt för första gången i mitt liv drivit ett STORT projekt på min fritid som tagit nästan ett år. Jag som är bäst på att starta igång projekt...

Uppdaterar med en bild från mitt midsommarfirande i stockholms skärgård. Tänk vilket fantastiskt land vi lever i!

Att lära sig av andra

Det är många som säger att om man vil bli framgångsrik är det bara att jobba hårt , inte väja för något och vara sparsam.
Det kanske är sant i mycket, men som jag skrivit innan så tror jag att det är farligt att se sig själv som en gåva till en värld full av idioter. Jag kom att tänka på det igår när jag bad en av mina kollegor om hjälp och hon glatt konstaterade efteråt: "Nu fick ju jag lära dig något!" Jag skrattade och höll med för nog är det så att många chefer inte tar hjälp av sina anställda. Jag tycker däremot alltid om att lära mig nya saker. Jag har helt enkelt inte råd att välja bort människor som inte har tillräckligt "värde" för att lära mig dem.

Förresten blir det lite kortare inlägg under helgen, jag är på väg mot skärgården för familjeidyll under midsommar.

Miljonär? Om tio år.

Jag har en plan. Jag vill gå i pension utan några lån. Utan några andra räkningar att betala utom de som kommer månadsvis för att det inte går att ha det på annat sätt, som el, vatten, telefoni, bensin o.s.v. Om jag har turen att leva tills jag blir pensionär och får vara frisk och får behålla de som jag älskar allra mest. Ja, då vill jag leva bra. Inte överflödigt nödvändigtvis, men bra.

Om jag inte blir pensionär så vill jag iallafall ha sparat ihop så mycket pengar att jag kan ge A en bra uppväxt. Alltså: det är dags att börja investera.
Med fem procent i avkastning skulle vi ha nästan en miljon om tio år. Går det bättre, ja då är det bara ett plus. Ytterligare sex år på det så har vi möjlighet att amortera av i stort sett hela vårt huslån.

Jag vill äga min egen tid (missa förövrigt inte bloggen med samma namn) när jag blir äldre. Välja att jobba så mycket jag vill, för jobba kommer jag nog vilja göra. Länge. Och jag vill att N ska vara med mig såklart. Femtiofem kanske är en bra ålder?

Har du bil?

Jag med. Hoppas du är stolt över din, jag är mycket stolt över min eftersom den är gul (precis som solen och påskkycklingar. Eller en citronskiva på min semesterdrink. Gul som kexchoklad eller ljuvliga små tussilago). Dessutom är den min. Banken leasar nämligen inte längre ut min bil till mig. Och det är nog ingen förlust för dem, för den börjar bli lite till åren. Men den är iallafall min.

Säga vad man vill om bilar, men det är sällan något annat än en STOR förlust-affär att ha en bil. Ändå skulle ingen jag känner höja på ögonbrynen om jag sa att jag köpt en ny volvo för 350.000, men om jag däremot sa att jag lånat 350.000 på banken för att köpa aktier (förslagsvis i volvo). Ja, då jäklar skulle de fråga vad jag höll på med.

Vilket är då den största risken?

Ja, volvo har pendlat från 44 kronor till dryga 141 de senaste åren. Dessutom har man om man äger aktier i volvo kunnat glädjas åt en direktavkastning som just nu ligger på strax över 3%. Hade man köpt dem när de var som lägst och sålt dem nu (trots att marknaden nu sviker rejält) hade man gjort en vinst på 58%.
Bilen då? Man hade kunnat nyttja sin bil, och haft det mervärdet som en bil ger, men det hade varit en förlustaffär hur man än gjort.

Varför är vi svenskar (eller är det ett "svenskt" problem?) så rädda för investeringar? Varför är det så viktigt att ha statusprylar? Jag köper att man kan ha bilar som hobby, att man älskar ljudet av en V8 som vibrerar under en. Men de allra flesta ser bilen som ett nödvändigt ont. Och så berömmer vi varandra för den fina läderklädseln, regncensorn eller metalliclacken som praktiskt taget var gratis.

Tänk om...

Idag får filmen tala. Jag tänker mycket på det här att göra gott och få gott. Gör du?

Hotivation

Ja, jag skrev rätt. Motivation i all ära, den är upplyftande, glädjande och något som förhoppningsvis uppfyller våra drömmar. Motivation är det som gör att vi faktiskt GÖR något.
Hotivation å andra sidan är rädslan för vad som händer om vi INTE gör något, det som gör att vi skickar in deklarationen och räkningarna i tid. Det som gör att vi kliver upp på morgonen för att gå till jobbet. Rädslan för negativa konsekvenser är den största motivatorn av dem alla. Håller du inte med? Jag känner få personer som sliter med sina drömmar varje dag, men nästan alla jag känner går upp varje morgon när klockan ringer. Varför? De kallar det ansvarskänsla, men jag kallar det hotivation. Hotet om vad som händer om de inte dyker upp i tid. (Man förlorar pengar, får en arg chef, kanske ilskna kunder och kollegor, en skriftlig varning). För mycket hotivation i livet kan vara farligt, men tänk om den rädslan man känner för att eventuellt misslyckas med något istället kunde vara rädslan för att inte våga göra det.

Skrämmande propaganda.

Det är ett ständigt dåligt samvete att vara förälder. Förrutom att man ska ha barnsäkra leksaker, rätt bilbarnstol och gärna ekologiska kläder och mat så ska man ha rätt bil. Flera gånger har jag blivit ifrågasatt för att vi kör runt i en liten bil. Och vad svarar man på det? För oss är det en ekonomisk fråga, men den dagen vi krockar i 110 km/h så ångrar man sig ju. Är vi sämre föräldrar för att vi inte uppdaterat oss med den senaste volvon? Jag vet inte. Var våra föräldrar sämre föräldrar som inte hade de senaste barnstolarna eller flytvästar utan nack-krage? Bättre försäljningsargument än föräldrars rädsla kan ju inte finnas, tänka att jobba på Barnens Hus eller liknande, vilken dröm för en säljare!

En annan fråga är vaccinationer. Det finns ju vaccin för det mesta idag, som influensa (ett nytt varje år), TBE för att bara nämna några. Idag tog vi fästingvaccin på lilla A som var mycket nöjd med sin klubba och fästingtatuering. Men influensavaccinet lät vi bli. Det kändes som att det var ett vaccin som togs fram för fort och att risken för att bli allvarligt sjuk var väldigt liten.

Det gäller hur som helst att ha gott självförtroende och köra sin "grej" som förälder. Helst skulle man ju låsa in barnen för att skydda dem från allt ont, men det fungerar ju inte riktigt så...

Även bra dagar kan ge hjärnspöken

Det har varit en fantastisk dag idag. Jag och A har varit lediga och har hunnit leka i lekparken (jo, jag skuttar och leker jag med), leka med Barbie i gräset bakom huset, storhandlat och cyklat runt området. Sedan ringde min chef och var på ett sprudlande humör och jag rycktes med. Jag tycker att han är fantastisk. Och jag märker att de försöker hitta nya utmaningar till mig. Det är ju bara svårt att göra det när det inte finns några.

Jag fick ett oväntat tillskott till ekonomin idag också vilket såklart alltid är roligt. Det finns 1000 saker att lägga en större mängd pengar på. Här kommer några:

- Köpa aktier
- Lägga pengarna på en coachutbildning
- Amortera på huset
- Bränna pengarna på resor
- Köpa ett sånt där utomhusspa

Ja, det som står överst på listan är en coachutbildning, men jag har fått höra från så många ställen att man "måste" ha en beteendevetarutbildning om man ska kunna jobba heltid med företagsutveckling. Då börjar ett tvivlets frö att gro inom mig... Så är det väl när man vandrar i okänd terräng.

Ett säkert kort är att köpa aktier för summan, det skulle ge oss en liten skjuts närmare att kunna leva på passiva inkomster. En miljon om tio år är målet även om det såklart är långt ifrån tillräckligt.

Vad tycker du? Vad skulle du lägga ett oväntat tillskott på?

Att vara chef är att alltid vara lite på jobbet.

Det är ett känsligt ämne. Men jag står fast vid det som står ovan. Det är inte så att jag inte kan koppla av när jag inte är på jobbet, men jag måste alltid finnas där. Nu menar jag inte de där banala frågorna som personalen inte kan lösa själv, för jag uppmuntrar dem så mycket jag bara kan till att ta egna initiativ. Jag menar att ibland är man den närmaste förebilden de har efter sina föräldrar. Ibland. Jag försöker inte höja mig själv till skyarna, men det verkar ligga lite i rollen att man får höra om alla hjärnspöken, om all ångest och alla rädslor som styr deras liv. Det är ett enormt förtroende.
Därför är jag på jobbet jämt. När jag är ute och dricker en öl tillsammans med företaget är jag i första hand chef och i andra hand partyprinsessa. Privat kan jag unna mig att dricka ett glas till en fredag kväll, men om man missar en chans när någon vill öppna sig så kanske dörren sluts för evigt.

Ändå har jag gjort missar med mina anställda, det ska gudarna veta. Fast det beror inte på alkohol.

Hur vet man vad man vill jobba med?

Denna bild lånad direkt från... ja, du förstår nog.

Jag påbörjade ett test över vilka arbeten som skulle passa mig på arbetsförmedlingens hemsida vilket skulle kasta bort 20 minuter av mitt liv, detta med bakgund av att en av sökkriterierna som gjorde att någon kom in på den här bloggen var: "Hur vet man vad man vill jobba med?" Som tur vad slutade jag i tid. Tanken är fantastisk. Jag stödjer verkligen ett "test" om det nu är rätt ord där man kan hitta sitt drömyrke. Ett yrke som gör att man är bäst, inte för att man har lärt sig allting och jobbat dag ut och dag in medan den berömda väggen plötsligt tornar upp sig framför en. Och än värre: bakom den står barnen man försummade genom att vara trött och grinig när man kom hem. Och mannen eller kvinnan som fick några frukstansvärda måndagar. För det går inte att leva sitt liv genom "fredagsmys". Jag tror inte det. Att hitta sitt drömyrke är att göra sådant som man tycker är roligt. Och sedan, när man fått göra det roligaste man vet, så har man ork till allt det där andra. Som måndagsmys. Men hur vet man? Genom testet på arbetsförmedlingen såklart! Där får man frågor som:

Är du intresserad av att:

- gravera texter på metall?
- beställa resor och hotellrum?
- ta emot beställningar i en taxiväxel?
- lösa juridiska problem?
-undersöka patienter på en vårdcentral?

(det är helt sant)

Jo, jag kanske är krass, men om man vet att man älskar att gravera texter på metall så har iallafall jag så pass höga tankar om människor att de borde inse själva att de ska bli graverare? Och vem är intresserad specifikt av att ta emot beställningar i en taxiväxel?

Nej, låt en coach eller beteendevetare skriva dem istället (eller vad 17, låt mig göra det!) Frågorna borde vara i kalibern:
- Tycker du om att skapa saker?
- Är du detaljorienterad?
- Arbetar du helst själv eller tillsammans med andra?
- Tycker du det är roligt att göra och hålla presentationer?
- Är du bra på att starta igång nya projekt?

Ja, och så vidare. Och sedan, när man t.ex. har svarat på 300 frågor och fått reda på att man är: social, utåtriktad, rak, hard-working, feedbacktörstande människorättskämpe, ja DÅ ska man få 20 förslag på alla yrken som kräver det, i stort och smått, alltifrån att jobba på socialen till att vara stjärnan i Bamseklubben på Mallorca (om det nu passar in).

Fast nu jobbar jag inte på arbetsförmedlingen, jag rekryterar bara, så det kanske faktiskt kommer in några personer varje dag som säger: "Jag ÄLSKAR att undersöka patienter på en vårdcentral, men jag har ingen aning om vad jag vill jobba med. Snälla, hjälp mig."

Lycka vs. njutning

Idag köpte jag ett par nya träningsskor som jag är MYCKET nöjd med! 299:- kronor fick jag betala på rean vilket passar min snåla budget alldeles utmärkt. Jag har blivit allt snålare på senare år, jag vill investera mina pengar istället. En klok människa jag kände en gång berättade att han läst Dalai Lamas bok där han beskriver lycka vs. njutning. Inför varje frestelse ska man tänka efter om det ger en lycka eller njutning. Är det lycka skall man göra det, men är svaret njutning ska man leva utan det eller iallafall begränsa sig.

Jag tycker det är en ganska bra (men smått tråkig) filosofi. Njutning ger inga bestående känslor utom möjligtvis ångest efteråt. Som när man handlar kläder och kommer hem med plånboken lite tunnare. Kanske håller känslan i sig när man provar dem igen framför spegeln, men sedan då? I alla fall utom mat har jag lyckats ganska bra sedan dess faktiskt. Jag har en regel att om det inte är något jag verkligen behöver (som nya byxor för att de andra är trasiga etc.), så funderar jag i en månad. Vill jag fortfarande ha saken då så kanske jag slår till. Ofta känns den där lockande produkten inte lika attraktiv då.

Lycka kan jag däremot lägga MYCKET pengar på. Resor utomlands är ett exempel på det. Jag minns alla mina resor med glädje, till och med dem som inte varit något att hurra för. Jag minns kulturen, maten, solen (eller frånvaron av den), husen, människorna... ja allt.
Och så drömmarna, som ger mig lycka innan de ens har inträffat.

Jag tror att många skulle vinna på att ha mer lycka och mindre njutning i sitt liv.

I en uppförsbacke

I en uppförsbacke lönar det sig att ha bra kondition. Men jobbigt är det, oavsett om du cyklar Tour de France eller hemma i Svedala. Så är det ju med livets uppförsbackar också, man kan vara bättre rustad eller sämre rustad mentalt. Men jobbigt är det likväl.

Mina drömmar är mig allra närmast när det går uppför (eller säger man utför). Jag kikar in på Hemnet och drömmer om ett hus i Italien, en rostig cykel, lokalt vin och tryffeldoftande, färska pasta på ett fat. Mysiga marknader men frukt direkt från träden. Och sedan knarrar jag hem till min man och dotter som spelar spel på verandan....
Ibland har vi ett hus i Grekland, då har jag istället en liten flakmoppe som jag och N vinglar nedför berget med. Vi stannar till vid en taverna, äter en fantastisk grekisk sallad med en tzatsiki som verkar hämtad från de grekiska gudarna. På det en karaff rött som är kylskåpskallt (jag dricker alltid vin i mina drömmar, kanske dags att anmäla sig  till A.A. redan nu för att arbeta lite preventivt). På vägen hem plockar vi citroner från träden och sjunker ner i vår pool...

Ibland blir jag riktigt våghalsig (nu ska du få höra). Då söker jag på villor över åtta miljoner i Spanien eller Frankrike och fnyser åt planlösningen, läget och omgivningarna. Som att jag hade haft 12 miljoner att lägga på en liten (herr)gård redan idag. Men då och då så ser jag en pärla som jag skulle vilja ha råd med, en där vår stora säng med fladdrande takhimmel passar perfekt. Sängen? Nej, den har jag inte heller. Men en dag om det inte var så förbaskat mycket uppförsbackar hela tiden!

Seek and you shall find...

Tony Robbins är en fantastisk man. Under ett av sina seminarier ber han människorna i publiken att leta efter allt som är rött i lokalen. När de är klara så ber han dem nämna allt som var brunt.

Jag tror att det är så inom de flesta områden i livet. Man har en vision om hur allt ska vara och letar tills man får det bekräftat. Rasister ser inget annat än invandrare som begår brott fastän mannen i som hälsar så glatt på dem varje morgon kommer från ett annat land, människor som växt upp med att någon hela tiden sagt att de inte kan ser inga möjligheter.

Eller tvärtom: hur människor som genomgått det värsta i livet fortfarande ser möjligheter. Kan det vara så att intelligens inte har så mycket alls att göra med framgång? Hemska tanke, det skulle ju innebära att vem som helst skulle kunna lyckas med sina drömmar...

Dagens övning: leta efter positiva saker, kom igen: positivt, positivt...

Sol i hjärta, sol i sinne

Idag har det varit sol i hela mitt hjärta. En sån där dag där solen sken mot mig redan när jag vaknade. Både bokstavligt och bildligt. Det var en så skön känsla att få träffa min sömndruckna lilla dotter, om så bara för en timme. Det slog mig, att med mitt nya jobb kommer jag få se henne varje dag. Varje dag! Innan har hon ju sovit när jag åkt till jobbet och sovit när jag kommit hem. All respekt för varannan-veckas föräldrar.

Med andra ord: jag har vett att vara glad åt det lilla idag. Dessutom köpte jag berättar-tärningar som jag ska prova med A när tiden finns. Det är en hel massa tärningar med massor av olika bilder på. När man slagit dem ska man berätta en historia med det man ser på tärningen. Vi som båda tycker om hitte-på historier kommer nog ha massor med roligt genom de där. Story cubes heter de (se ovan)

Jobba till 75?

Jag förstår regeringen som vill höja pensionsåldern till 75. Med tanke på att människor pluggar längre, och lever längre så är det ju lite som att säga att 25+30=40. Dvs. man ska jobba i 40 år för att täcka de utgifter landet har haft under de första 25 åren samt de 30 åren från pension som man kanske lever (95 år är ju inte helt omöjligt att uppnå i dagens samhälle). Därtill det välfärdssamhälle som bygger på att man ska få hjälp om man behöver. Jag vet att många är emot mig här: välfärdssamhälle när vi har barnfattigdom etc. Men det har vi faktiskt, ett samhälle där ingen behöver svälta, iallafall i teorin. Jämför med stormakter som USA och China så får du se.

Jag vill dock inte vara tvungen att jobba till den dagen jag fyller 75. Om jag inte själv vill, jag tror att om man har ett jobb som är ett intresse behöver man inte fungera på pension, det är något man vill göra varje dag till den dagen man är fysiskt inkapabel till att fortsätta. Så hoppas jag att det blir för mig.
För att inte vara beroende av vad staten beslutar sparar vi dock undan dryga 12% av vår inkomst varje månad i aktier och fonder. Med lite tur (och skicklighet) kanske vi kan få dem att växa till en hygglig passiv inkomst med åren.

Idag har det varit en fantastisk dag utan schema. A har lekt med kompisar på gården utanför, jag har målat halva fasaden med alg-rent och rensat lite i rabatten. Tittat på alla fantastiska bär som börjar komma upp i rabatterna och njutit av vädret som faktiskt bjöd på lite solsken trots en dyster prognos.

Sylvester Stalone

Igår hörde jag historien om Stalone. Ja, den innan han blev ett känt muskelknippe och relativt förmögen. Det var lite av en chock för mig, och faktiskt så väljer jag att tro på historien. Varför? För att jag läst om den på flera ställen och optimistiskt nog för att det är en jäkligt bra historia vilket är precis det den här bloggen handlar om. Så here goes:

Stallone hade bestämt sig: han skulle bli skådespelare. Men han hade växt upp med en dialekt som inte riktigt gjorde honom rättvisa och på varje audition, hos varje agent fick han höra samma sak: "Du ser dum ut och du låter dum. Du kommer aldrig bli skådespelare." Han gav inte upp, trots att pengarna sinade allt mer. Hans fru grälade på honom att hitta ett jobb, men han kunde inte, för då visste han att han skulle förlora sitt driv. Till slut hade de inte värme i lägenheten och han sålde sin frus smycken. I intervjuer efteråt har han sagt att "det finns en sak du ALDRIG ska göra mot en kvinna, och det är att sälja hennes smycken". Skilsmässan var ett faktum. Han var hos varje agent i New York flera gånger tills de inte ens ville ta emot honom när han kom. Då sov han över utanför kontoret för att kunna vara där när de öppnade på morgonen. Han fick en liten roll som skurk men blev dödad efter några minuter. Det gav honom dock nytt hopp. Stallone hade något som verkligen betydde något för honom: hans hund som, till skillnad från hans fru, älskade honom villkorslöst. Men när han inte hade råd att ge hunden mat längre så ställde han sig utanför en Liquore store och försökte sälja honom till förbipasserande för 100 dollar. En man köpte hunden efter lite prutande för 25 dollar. Efter det gick han hem och grät. Ett par dagar senare fick han ideén till Rocky när han satt på biblioteket (mest för att få värme). Han skrev hela manuset på ett dygn och fick nej från fyra agenter innan den femte berättade att de älskade den och skulle ge honon 135.000 för den. Han tackade ja men berättade att det var på ett villkor: han skulle spela huvudrollen. De var inte ett dugg intresserade av att ha någon som både såg dum ut och lät dum och höjde budet till 250.000 dollar. Stallone gick därifrån (tänk att han inte hade ett öre på fickan).

Två veckor senare hörde producenten av sig och sa att han fick som han ville, men då de var övertygade om att det skulle bli ett fiasko så gav de honom 35.000 dollar för manuset och en huvudroll. Glädjestrålande tackade han ja. Nu kan man tro att han gick ut och festade för sin lilla förmögenhet, men istället ställde han sig utanför butiken där han sålt sin hund och väntade på att mannen skulle komma tillbaka. Tredje dagen fick han syn på honom och erbjöd honom 1000 dollar för hunden. Han var inte intresserad, men Stallone vägrade ge upp. 15.000 dollar och en roll för mannen kostade det honom att köpa tillbaka kärleken i sitt liv. The rest is history som man brukar säga...
Hunden är för övrigt ocksåp med i filmen. Rörande historia inte sant?

Är du en James Bond när du kommer hem?

Tänk dig de första Bond-filmerna. Sean Connery har tampats med någon ond skurk hela dagen. Man har skjutit efter honom, han har dödat människor och nu har han likt en attackdykare kommit upp från en nattsvart sjö mitt i natten. Vad gör han? Han tar av sig sin torrdräkt. Under har han en vit smoking (jag har då aldrig lyckats komma ur en torrdräkt i det skicket). Som pricken över i sätter han fast en blomma i knapphålet, stryker undan håret och kliver in till kvinnan som alla män drömmer om med ett leende som kan smälta berg. Vi vet ju vad som händer sedan...

För det mesta är jag mitt allra bästa jag på jobbet. Jag tycker att personalen förtjänar en ledare som inte snäser, är otrevlig eller inte har tid att leda eller lyssna. Men när jag kommer hem, då är det inte negligen som åker på direkt. Nu har vi ingen öppen spis, men även om vi hade haft det tror jag inte min man någonsin skulle hittat mig naken framför den med ett glas champagne i handen. Det blir som mest ett glas rött, lite mat, några tända ljus... Ja du förstår.

Jag tror att alla skulle ha mycket att vinna på att dra in lite Bond-feeling i sin vardag. Vad tror du?

Hälsan själv

Det bor en liten renlevnadsmänniska i mig. När hon får komma fram finns det bara fullkornsbröd (jo, hon tycker att de där solrosbröden är fantastiskt goda) hemma. Renlevnadsmänniskan odlar groddar i köksfönstret, det vill säga om de lyckas överleva till nästa gång hon tittar förbi. Mitt vanliga jag har nämligen inte minsta intresse av att vattna groddarna två gånger om dagen med en liten blomspruta. Renlevnadsmänniskan ligger på spikmattan och lyssnar på vågskvalp eller val-ljud eller skogsbrus medan hon smuttar på en smoothie gjord på elva sorters mirakelbär. Eller så sitter hon i skuggan och äter youghurt och hemmagjord müsli ur vackra skålar, handgjorda i italien.

Jag blir lite trött på den där människan, faktum är att jag tror att den människan även den är trött på sin pizzasvullande rödvinspimplande namne som allltid trillar dit så fort det vankas fikabröd med alla sorter E-kombinationer man kan tänka sig i färg -och konserveringsmedel.
Idag trillade dock mitt nyttiga jag tillbaka och handlade spirulina som jag glatt öste ner i en smoothie. Det skulle tydligen göra att det var mer lättdrucket. Men nej. A's smoothie med banan, ananas och mjölk lyste som solen själv mot mig när jag satt med min skogsgröna sörja till dryck framför mig. Smaken? Som att dricka en skog. Inte den där svenska sommarskogen med ljuset strilande ner genom höga granar och mjuk mossa som luktar fuktigt och friskt på samma gång. Nä, mer som Bamse i trollskogen.

Ska laga hamburgare till middag som kompensation för vad min nyttiga halva hittar på...