Då var de skickade!

Fyra manus skickade till olika förlag som inte tar emot manus per mail. 1,5 kg svensk granskog per styck á 69:- kostade det. Killen i kassan konstaterade att det "bara" var papper vilket fick mig att skoja med honom: "Det där är inte bara papper, det är ju min bestseller". Jag tycker om såna möten, när någon står där, gör sitt jobb men inte mer, och sedan får man dem att skratta eller iallafall le, börjar en konversation som bara varar några minuter och ändå så känns det som att något magiskt har hänt när man går därifrån. Jag lovade honom ett signerat ex iallafall vilket jag definitivt skulle följa upp om den blev utgiven. Jag inbillar mig att han gick hem och hade en ganska bra dag. Idag hade jag och N 45 min tv-fritt hemma. Vi delade på en flaska vin, pratade framtid, jobb och lite drömmar. Vilket yrke ska man välja egentligen? Vad är värt att offra för att få annat? Jag är en person som gärna väntar på belöningar, men det betyder ju inte att jag inte vill ha några då och då iallafall. 

Sända in manus

Idag har varit en riktig lat-dag. Jag har faktiskt inte gjort något annat än att storhandla med familjen samt letat potentiella förlag till mitt bok-manus, skrivit på adresser och imorgon ska jag skicka iväg dem. Har en veckas jobb innan nästa semester-block. Med tanke på sökfraserna för att komma in här på bloggen utifrån så är det många som skriver böcker där ute.

Ett medelstort förlag får in ca. 1500-2000 böcker per år tydligen, och de brukar ge ut ca. 2 titlar med debutanter varje år. Det är alltså ca. 0,1% chans (optimist javisst) att någon vill ge ut just min titel. Och sen får man ju multiplicera den med antalet förlag... Så då borde ju chansen vara nästan 1%. Ja, det var ju förstås ett tag sedan jag läste statistik i skolan. Ändå kan jag inte låta bli att undra, hur många av manusen är rent skräp? Hur många av dem är lyrik (som företag inte ens ger ut) och så vidare...

Jag älskar böcker som dröjer sig kvar. Böcker som beskriver något så bra att man önskar att man var där. Ändå slår det mig att jag inte alls skrivit en sån bok själv. Men det hindrar ju inte att jag tycker den faller in i en kategori som inte finns än i Sverige. Nåväl. När jag får svar får vi se. Annars lägger jag nog upp den på filehill.se så att någon får läsa den trots allt.

Hoppy och Guldpengarna

Jag har ju lovat att jag ska recensera Hoppy och Guldpengarna, men det har jag alldeles glömt bort fram till igår.
(Vill du läsa mer om Hoppy kan du hitta henne på författaren Annas egen blogg: Annina Torrino)

Eftersom det är en barnbok lät jag min dotter A säga sitt om boken:

"Det var ju stenar med färg, precis som vi gjorde!" Vilket var helt sant, för inför ett kalas målade vi stenar i guld som barnen skulle följa i trädgården.
Andra kommentarer var att Hoppy hade väldigt fina tofsar och att hon hade affär. Vi läste den bara rätt upp och ner, och då tyckte A att den var kort, men jag tror, att om man har den som diskussionsunderlag med barnet så är det en helt annan sak.

Jag hoppas definitivt att den här böcken borde vara starten på en ny trend inom barnböcker. Barn behöver väl också inspireras, tycker du inte?

Frustrerad

Jag är oerhört målmedveten. Jag tycker att människor som säger att de "inte har tid" antingen inte vill något tillräckligt mycket eller så prioriterar de fel.

Medan jag skrev boken så bestämde jag mig för att jag skulle skriva tusen ord varje vardag. Dessutom skulle ni läsare på bloggen få ett inlägg per dag i snitt. Eftersom jag inte kommer hem som "vanliga" svenskar kl. 17 eller 18, utan oftast runt 20.00 så är min fritid ganska begränsad och tiden har varit knapp, men det är ju inga problem när man gör något som är roligt! Men nu, nu är jag plötsligt helt handlingsförlamad. Jag har ideer för en uppföljare till den boken jag redan skrivit, dessutom har jag idéer för en bok i personlig utveckling med ett tema som inte finns på marknaden. Men förrutom att äta rätt för att få den kroppen som min hjärna tror att jag har (jag blir chockad varje gång jag ser bilder på mig själv) så har jag helt tappat fokus och det gör mig frustrerad, för det känns som att min tid är mer värdefull än gamla serier på tv.

Jag tycker ju att det är jätteroligt att skriva, men jag tvivlar på min förmåga många gånger. Undrar om det är ett klassiskt tjej-drag?
Vem skriver man för egentligen? Den här bloggen är ju mest för mig själv, men inte bara för att skriva av sig, det hade jag ju kunnat göra på ett kollegieblock, men att hitta liksinnade som lever sina drömmar. Likadant med böcker. Skriver man ett manus för sig själv? Ja, till stor del, men ibland kanske det är roligt att det finns folk i skogen när trädet faller.

Just nu tittar jag på tv, på OLW's reklam för fredagsmys. Kan de ha fångat den nya svenska folksjälen? Arbetaren som lever för helgen och snacks i en påse som symbol.

Hur som helst gillar jag fritidsintressen som skapar pengar och inte tar dem.

Min första refusering

Ja, så damp den ner, knappt en vecka efter att jag skickat in mitt manus till boken. Så här stod det:

Hej Angelica!

Tack för ditt manus!

Tyvärr passar det inte riktigt vår utgivning, och vi måste därför tacka nej till publicering.

Lycka till på annat håll, och glad sommar!
Med vänlig hälsning,
Anna Thuresson, förlagsassistent


Och jag ramlar ner i en avgrund, trots att jag redan förberett mig själv på vad som komma skall. Och nu? Nu börjar tävlingsmänniskan i mig att gasta. Frågan är bara: Vad ska jag förbättra, vart ligger min svagehet?
Och ändå, så glatt, så snabbt och så...jag vet inte, ödmjukt svar att jag ska skriva och tacka.

Det är nu det är lätt att tycka att alla är idioter, men det är nu jag måste fundera på vad jag borde gjort bättre, vad som kan boosta mitt manus mer.

Nyårslöften 2012 -status

Vid årsskiftet lovade jag mig själv följande:

- Jag skulle spara ihop minst 36.000 till en utbildning jag vill gå.
- Jag skulle utöka vårt aktiekapital med 20.000
- Jag skulle gå ner åtta kilo i vikt
- Jag skulle uppdatera mitt CV med foto
- Jag skulle skriva klart en bok.

Och det går ganska bra faktiskt. Jag tror mycket på att lova sig själv saker, även om nyårsafton inte känns helt rätt alla gånger där i alkohol-ångorna. Mål borde man sätta lite närsomhelst, men alltid helhjärtat.

Jag kommer att ha ca. 7000 kvar att spara ihop till utbildningen i höst.
Om vi något extremt oförutsett händer kommer jag lyckas spara ihop 20.000 i aktier (nästa år ska det vara 60.000)
Vikten... nja. Den har jag precis tagit tag i...
CV't är prio ett under semestern (men det hänger lite ihop med punkten ovan)
Boken. Ja... den är klar. Jag skickade in den till ett förlag igår och ska fortsätta vidare efter.

Boken ger mig märkligt nog mer ångest nu än när jag fortfarande höll på med den. Jag tror genuint inte att det kan bli något, och jag kommer på mig själv med en klump i magen när andra ska läsa den och döma mig efter den. Förlåt, BEdöma. Och be är väl det jag trots allt gör djupt inne.

Blir den inte utgiven ska jag lägga ut den på filehill. Har du hört om dem? Man lägger upp sina filer, bestämmer ett pris och sedan tar filehill några procent när man säljer sin bok (eller manualer eller vad det nu kan vara). Jag är dock stolt över vad jag åstadkommit, jag har faktiskt för första gången i mitt liv drivit ett STORT projekt på min fritid som tagit nästan ett år. Jag som är bäst på att starta igång projekt...

Uppdaterar med en bild från mitt midsommarfirande i stockholms skärgård. Tänk vilket fantastiskt land vi lever i!

Att skriva en bok

Jag har ett projekt som jag tror att jag har nämnt i förbifarten förr men just idag tyckte jag att de skulle få plats i ett eget inlägg. Jag håller på att skriva en bok. Jag både skäms och är märkligt stolt över den i någon sorts hatkärlek som förmodligen grundar sig i osäkerhet från min sida. Som det mesta jag gör och sliter med så är det här något jag var "tvungen att göra". Jag var tvungen att veta om jag kunde få den klar över huvud taget (för lång tid har det tagit) och jag var tvungen att se om jag skulle kunna få den utgiven. Blir den inte det så slipper jag att fundera på det och skulle den bli det så kan jag vara stolt över att ha min bok i bokhyllan. 

Det är en roman som jag misstänker kommer hamna på runt 260-300 sidor. Ingen tegelsten, men historien var helt enkelt så lång. Nu är jag ju långt från klar, jag är fortfarande i slutet och sedan ska jag läsa igenom hela boken ett par gånger innan jag eventuellt tar mod till mig och skickar in den. Jag har ganska gott självförtroende rörande andra saker, men just skrivandet är min svaga punkt. Det är lite naivt att prata om sitt skrivande, inte sant? Lite som att säga att man är med i ett band. Det är ingenting som ger så låga vuxenpoäng som att skriva en bok, men att få sin bok utgiven däremot är riktiga vuxenpoäng. Minst sagt förvirrande. Jag har inget emot att betraktas som barnslig, men naiv är inte ett epitet jag uppskattar.

Så, nu när ni vet det så kanske ni aldrig hör något mer om den, men oavsett utgången är det en framgång för mig. Att skriva en så lång fiktiv historia är en prestation för mig och en dröm jag haft sedan jag var liten.