Hålla tyst eller säga sin mening?

Ända sedan jag fick mål i munnen (ungerfär i tredje klass) har jag sagt vad jag har tyckt. Jag har blivit uppfostrad så, att man tar tag i problem eller konflikter på ett sakligt och ödmjukt sätt. Det är jag väldigt tacksam för, jag har väldigt få olösta konflikter nu i vuxen ålder. Inga om jag ska vara ärlig. Jag vet dock att andra har konflikter med mig, och jag hoppas att de inte ligger sömnlösa på natten på grund av det.

Samtidigt är det fult att säga sin mening, oavsett hur fint förpackad den är. Det är fult att säga något negativt till högre chefer, då ska man hellre prata negativt neråt i leden. Det förbluffar mig, för om någon av mina anställda misslyckas rannsakar jag mig alltid själv i första hand.
Jag har varit jobbig, både i skolan och på mina arbeten för att jag gett feedback till de som varit i beslutande fattning. Det har inte mottagits väl, inte för att jag inte haft rätt, inte för att det inte går att förändra, inte för att jag inte lindat in det i ros-ris-ros metoder, inte för att jag inte tagit det i enrum enligt alla ledarskapskurser jag varit på, inte för att sakliga argument har saknats eller för att jag pratat med fel person. Det har helt enkelt mottagits av någon som inte är mottaglig för det.

"Förändra det du kan, skit i resten" heter det gamla ordspråket. Frågan är bara om man ska offra sig själv för det som går att förändra eller om man ska låta det gå åt skogen och hämta ut sin lön?

Jag tror att man ska vara politisk, ödmjuk, saklig och påläst. Och när det sedan nått en viss punkt så ska man inse att man inte kan förändra mer. Och gå vidare. Vad tror du?

Peppapp?

 

Har du en smartphone? Jag skulle inte klara mig utan min. Eller rättare sagt, det skulle vara en ganska stor förlust för mig om jag förlorade den. Med min telefon gör jag det mesta, och numer hanterar jag nästan allt med hjälp av olika appar.

Några av mina favoriter är ICAbankens, med vilken jag i princip kan flytta pengar hur som helst mellan konton. Andra som jag använder mer eller mindre frekvent är bloggers egen samt youtube (för mina motivationssessioner på morgonen). Nordnets app övergav jag dock direkt och hanterar mina aktier via hemsidan istället. Runkeeper tycker jag också väldigt mycket om även om jag skulle behöva springa lite oftare *host*. Dessutom håller ju min familj på med geocaching som är en sorts världsomspännande skattjakt. Överallt i hela världen har olika människor placerat ut små plastbehållare med en loggbok, ca. fem olika "skatter" (t.ex. nyckelringar, snäckor etc). Oftast på natursköna platser som man inte skulle hittat till annars. Jag tycker det är en fantastisk aktivitet, den är gratis, ger frisk luft, upplevelser och spänning. För att hitta till skatterna använder jag en app som heter C:geo. Jag har även appar som peppar mig med små larviga citat eller uppmaningar kl. 8 och 20 varje dag. Olof Röhlander som jag skrivit om tidigare har också skapat en motivationsapp som heter Peppapp. Tyvärr har jag inte fått chansen att prova då den bara fungerar för iphone.

 

Eller vad sägs om en träningsapp med zombie-tema enligt ovan? Alla sätt är bra utom de dåliga...

Att skriva en bok

Jag har ett projekt som jag tror att jag har nämnt i förbifarten förr men just idag tyckte jag att de skulle få plats i ett eget inlägg. Jag håller på att skriva en bok. Jag både skäms och är märkligt stolt över den i någon sorts hatkärlek som förmodligen grundar sig i osäkerhet från min sida. Som det mesta jag gör och sliter med så är det här något jag var "tvungen att göra". Jag var tvungen att veta om jag kunde få den klar över huvud taget (för lång tid har det tagit) och jag var tvungen att se om jag skulle kunna få den utgiven. Blir den inte det så slipper jag att fundera på det och skulle den bli det så kan jag vara stolt över att ha min bok i bokhyllan. 

Det är en roman som jag misstänker kommer hamna på runt 260-300 sidor. Ingen tegelsten, men historien var helt enkelt så lång. Nu är jag ju långt från klar, jag är fortfarande i slutet och sedan ska jag läsa igenom hela boken ett par gånger innan jag eventuellt tar mod till mig och skickar in den. Jag har ganska gott självförtroende rörande andra saker, men just skrivandet är min svaga punkt. Det är lite naivt att prata om sitt skrivande, inte sant? Lite som att säga att man är med i ett band. Det är ingenting som ger så låga vuxenpoäng som att skriva en bok, men att få sin bok utgiven däremot är riktiga vuxenpoäng. Minst sagt förvirrande. Jag har inget emot att betraktas som barnslig, men naiv är inte ett epitet jag uppskattar.

Så, nu när ni vet det så kanske ni aldrig hör något mer om den, men oavsett utgången är det en framgång för mig. Att skriva en så lång fiktiv historia är en prestation för mig och en dröm jag haft sedan jag var liten.

Jag i 75 punkter

På /www.vd-blogg.se fick jag se att han lagt upp sitt liv i 75 punkter vilket jag tyckte var lite roligt, så här kommer mitt:

1. Föddes i Stockholm som en 4-kilos bebis dessutom raskt ökade i vikt.
2. Skrattade så att jag kiknade när mamma kallade mig "grisen-fisen"
3. Kunde inte krypa utan hasade fram på rumpan
4 Har aldrig gått på dagis eftersom min mamma var dagmamma
5. Blev så mobbad av ett av barnen att min mamma till slut sa att jag fick slå tillbaka när han nöp mig. Tog det på allvar och slängde in hans huvud i ett element vilket löste problemet för gott.
6. Har alltid älskat djur och natur. Älskade att fånga grodor i en gammal damm på tomten och övertalade pappa till allehanda djur genom åren.
7. Var hopplöst blyg tills jag började skolan.
8. Har alltid haft många vänner men blivit rädd när de kommit för nära. Förstod aldrig det där med att sova över hos folk.
9. Sökte in till sjövärnskåren så fort jag hade åldern inne och hamnade på reservplats. Det svider fortfarande som ett av mina största misslyckanden.
10. Sålde mammas självsådda blommor längs vägen där vi bodde. Insåg för första gången att läge är bra i affärer eftersom jag hade tre kunder på en dag på vår lilla grusväg.
11. Började jobba när jag var 13 som garderobiär på globen. När jag var 15 fick jag ansvaret att samla in hela dagskassan och deponera den.
12. Fick för mig att jag skulle ha dykcert när jag var 13. Tvingade med mamma och pappa.
13. Dök efter golfbollar i vattenhålen på en golfbana för att ha råd att köpa dykutrustning. Tvättade bollar hela sommaren och sålde tillbaka till golfklubben.
15. Upplevde min första fysiska kärlek i min dyklärare som var 25. Hade dock vett att inse att det aldrig skulle bli vi och lyssnade på Bryan Adams så tårarna sprutade.
14. Växt upp som ensambarn men har en halvbror på min pappas sida.
15. Älskade serien "J.A.G." och bestämde mig därigenom att jag skulle lära mig morse. Tyvärr har jag glömt det mesta idag.
16. Har storlek 40 i skor och drömmer om att kunna gå i riktigt höga klackar.
17. Blev deprimerad under högstadiet och vill inte leva längre, men var aldrig självmordsbenägen. Minns fortfarande inte så mycket av den tiden.
18. Har en dröm att åka tillbaka till en fjällbäck i Österrike som "talade" till mig en gång. Har eventuellt funderat på att byta ut den drömmen mot ett besök hos en psykolog.
19. Är en otrolig tävlingsmänniska och blir sur om jag inte vinner.
20. Kan utan problem klara mig i naturen med en kniv ganska länge utan att få panik.
21. Tycker om att använda alla mina sinnen samtidigt och kan bli lycklig av en doft.
22. Är en baddare på att trampa vatten.
23. Har läst på om bilar och andra "killsaker" för att kunna vara med i snacket på min första jobb med 80% män.
24. Var medelmåttig genom hela skolan.
25. Blev ledare när jag var 19 år som den yngsta någonsin i företaget. Var en usel chef med storhetsvansinne.
26. Har alltid haft problem eftersom jag sagt exakt vad jag tycker till mina chefer. Har dock blivit mer politisk med åren.
27. Drömmer om äventyr men gillar trygghet
28. Blir som mest förudmjukad när jag blir hånad offentligt.
29. Min bästa resa någonsin gick till Maldiverna.
30. Är mer passionerad än älskvärd
31. Har samlat på stenar.
32. Har ett extremt tydligt kroppsspråk vilket är både en gåva och en förbannelse.
33. Min närmaste vänner tycker jag är pessemist, mina bekanta ser mig som optimist.
34. Älskar andra kulturer men har fördommar mot ryssar, norrmän och tyskar. Både postitiva och negativa.
35. Är hypokondriker och tror att jag har cancer en gång i halvåret men vägrar vara hemma eller gå till läkaren.
36. Är hopplöst övertygad om att alla människor har samma möjligheter om de bara får rätt ledarskap.
37. Är aldrig nöjd. Jag menar aldrig.
38. Gick waldorfskola i nio år men har aldrig förstått eurytmik.
39. Tror på växters läkande kraft men inte officiellt.
40. Har hållit ett föredrag om kossor i skolan. Vet fortfarande att den svart-vita heter "svartbrokigt låglandsboskap"
41. Lånade en bok om att cykla i Toscana av en svenskalärare för att få bättre betyg (avslutade med MVG i tre kurser).
42. Är helt övertygad om att jag kommer bli miljonär. Det finns inget annat alternativ.
43. Snöar in på saker regelbundet och läser då allt jag kommer över för att sedan överge dem för nästa sak.
44. Är fascinerad över allt människor kan lära mig men dömer samtidigt lätt.
45. Har nästan gått upp på Nordens högsta berg men frös så mycket och var så utmattad efter första glaciären att man tvingade ner mig igen. Det grämer mig fortfarande.
46. Tror att riktigt bra chefer måste kunna läsa kroppsspråk.
47. Har hopplöst dålig motorik men lyckades ganska bra på gymnastiken eftersom jag fångade alla bollar med näsan.
48. Har ingen högskoleutbildning.
49. Blir både stolt och rejält förudmjukad när folk säger att jag har samma personlighet som min mamma.
50. Fnissar fortfarande åt pappas kommentar när jag tjattrade på en fjälltur: "Tyst, hör du?" "Vad?" "TYSTNADEN!"
51. Njuter som mest av att vinna en diskussion genom att vara rapp och påläst.
52. Är ganska påhittig men tröttnar fort, blir alltid kallad för "idéspruta" på personlighetstester.
-53. Älskar människor med ambitioner, oavsett inom vad.
54. Kan med lätthet föra mig på en större och finare tillställning utan problem men äter oftast stående över en papperskorg med matfläckar på kläderna.
55. När jag är koncentrerad eller orolig drar jag bort skinn från läpparna.
56. Är ganska "streetsmart" men kan ha extremt låg IQ...Har inte vågat testa.
57. Får oftast större utbyte av äldre människor och jag älskar levnadsöden.
58. Jobbar generellt helst med män för att jag förstår dem bättre.
59. Blir sentimental när jag tänker på min barndom.
60. Tycker att situationsanpassat ledarskap är det bästa som hänt mänskligheten.
61. Blir sur över att vem som helst får skaffa barn.
62. Röstar blått men är socialist i ett perfekt samhälle.
63. Tycker att "Drömmarnas horisont" med Nicole Kidman och Tom Cruise fortfarande är den bästa filmen någonsin men vågar inte se om den eftersom jag är rädd att jag har fel.
64. Kan låten "Jag mötte Lassie" nästan helt utantill.
65. Var så morgonpigg på skolresan i sexan att jag slapp städa toaletterna mot att jag väckte alla med en blockflöjt varje morgon.
66. Är helt övertygad om att "vilken idiot som helst kan bli bra på aktier". Se även punkt 56.
67. Älskar kött men förstår veganer till 100% och skäms ibland för att jag inte låter bli.
68. Tycker att mat är det bästa som finns och gärna i sin "hemmiljö", dvs i det land de kommer ifrån.
69. Blir imponerad av framgångsrika människor mot min vilja.
70. Tycker min dotter är den roligaste, smartaste och charmigaste personen på jorden. Helt objektivt förstås.
71. Skämtar oftast med ironi och sarkasm vilket gör att det är väldigt utmanande att möta människor med autism och aspergers.
72. Lyssnar på allt från Techno till cranberries men kan inte så mycket om musik vilket gör att jag tycker det är obehagligt att prata om det.
73. Skulle vilja glidflyga
74. Nästan allt jag säger är en del av en strategi, men som tur är förstår de flesta inte det.
75. Förstår inte chefer som inte delar med sig av sin kunskap.

En möjlighet

Idag hade jag samtal med min chef. Någon bonus eller löneförhöjning var det inte tal om, men det berodde på att man gjort om systemet så att man snart kommer ha ett lönesamtal och ett utvecklingssamtal. Konspirationsteoretikern och pessemisten läser in en hel massa i det, men de andra butikscheferna jag har pratat med verkar inte ana några ugglor i mossen, så jag kanske inte har anledning att vara domedagsprofet riktig än. Företaget går bra, med min butik i toppen, men det är stopp nu om jag inte vill flytta till ett annat land. Snacka om moment 22, för jag vet att jag ligger riktigt bra till hos alla i ledningen. Är en bra rekomendation allt jag ska få med mig härifrån om jag söker nytt? Det kanske är så det fungerar.

Jag fick dock ett förslag som gynnar min familj och ger mig andra utmaningar. Det är något jag måste fundera på och ta beslut om tillsammans med min man. Det är egentligen bara positivt, men prestigen gör att jag får ont i magen...
Som du ser är jag inte bara positiv. Däremot ber jag att få återkomma om ett halvår, vem vet, det kanske är början på något fantastiskt!

Nu är det nog!

Som den här ungefär... dessa från wikipedia

Vi har ett nytt badkar hemma. Ett sånt där med bubblor och massagestrålar och musik som jag drömt hela livet. Det är precis så bra som jag hela tiden föreställt mig. Förrutom på en punkt. När jag sitter i badkaret så ser man sin egen spegelbild i den där skinande, blanka kranen som tömmer ut vattnet. Vinkeln är minst sagt osmickrande oavsett kroppsform. Men med min kropp... jag vet inte hur jag ska säga det här riktigt... men tänk dig ett hängbukssvin i ryggläge utan kroppsbehåring och därav en nästan genomskinligt blek hud filmat snett underifrån. Ja, så ser det ut, "the naked truth" så att säga. Ursäkta mig, men fan, det är jobbigt att vara en smal människa i en tjock människas kropp. Varje gång jag tittar på ett par trosor i storlek L eller än värre XL så tänker jag att de ser ut som tält, men när jag väl sätter på mig dem sitter de som snöret runt en bit kassler. Jag berättar allt det här och jag bjuder på alla målande bilder som dyker upp i huvudet på dig, för nu är det nog. Jag har sagt det förr, jag har sagt att jag verkligen ska försöka, att "imorgon" är en ny dag. Problemet är att det alltid finns en anledning att fallera. Alltid något som ska firas, något som ska tröstas, något som ska belönas med mat. Det är väl fantastiskt att mat fungerar som en trigger till allt ovan, men jag är ju faktiskt en smal människa, men fantastiska former och jag är ganska snygg tycker jag rent ödmjukt.

Dessutom tänker jag att jag vill leva som jag lär i framtiden. Hur ska jag kunna coacha någon att nå sina drömmar om inte jag når mina? På söndagar berättar jag hur det går.

Geocatchat har jag ju gjort idag också, men jag får skjuta på det till imorgon. Har precis avslutat 30 min på träningscykeln och ska hoppa i duschen...

Rolig blogg!

Jag har hittat (tillbaka) till bloggen tjuvlyssnat.se och hittade denna fantastiska konversation däri som jag var tvungen att dela med mig av:

Pojke 1 ~11: Min pappa är chef så han behövs ju egentligen inte. Vissa dagar är han bara hemma och läser SVD istället.
Pojke 2 ~11: Vad är det?
Pojke 1: Det är typ som twitter, fast för gamla.

Hur bemöter du andra?

Handikapp är ett stort begrepp. Att vara handikappad kan innebära en mängd olika saker, men gemensamt för de flesta handikapp är att man oftast blir värderad negativt på grund av dem. Oavsett om ett handikapp innebär något så vanligt som ADHD eller handlar om en grav CP-skada så har de flesta sin egen tragiska historia att berätta.
Jag läste en artikel om en kvinna som satt i rullstol efter en olycka. Människor hade börjat prata bebisspråk med henne och när hennes man var med pratade människor med honom istället för henne, även om det var henne det gällde. Det måste vara oerhört kränkande och är säkert lika jobbigt som handikappet i sig. Vissa handikapp syns ju inte, jag tänker på dyslexi till exempel, men ändå är de allra flesta organisationer byggda på att man skall kunna skriva och stava. Insändare i tidningar med skrift -och stavfel får oftare påhopp för sin grammatik än för själva innehållet.
Jag tycker det är svårt att bemöta olika handikapp, jag tycker det är svårt att veta om jag ska fråga om någon i rullstol behöver hjälp att slå in ett paket för att inslagninsdisken är anpassad för stående människor. Jag vet inte om de blir kränkta av att jag erbjuder min hjälp eller om de uppskattar den. Det borde vara det senare, för de människor jag ser ner på erbjuder jag inte min hjälp till alls...

Hur som helst: det kan vara tänkvärt att tänka på att prata till personen med CP-skadan istället för assistenten. Om jag inte förstår vad han eller hon säger får dom väl tolka åt mig som att det vore ett språk jag inte förstår.

Med det sagt kommer här ytterligare en video på samma tema som igår. Den här killen är nog driftigare än de flesta av oss...

Idag är det mors dag. Det ska jag fira med världens bästa mamma och göra lite geocaching. Jag skriver mer och uppdaterar med bilder ikväll.

Ledig helg!

Ledig helg för hela familjen. Det är inte ofta vi är tillsammans på grund av våra jobb, men fyra dagar i månaden njuter vi istället till fullo! Frukosten idag bestod av halverade vindruvor, grekisk youghurt och en klick honung. Därefter har jag använt högtryckstvätten som vi fått låna av en kompis till att rensa ogräs mellan plattorna. Känner mig väldigt uppfinningsrik...

Idag har jag inte så mycket tid att skriva, så istället får ni ett klipp från youtube som jag fick mailad till mig. Stort tack för fler tips på människor som gör det "omöjliga". Mikael Andersson är verkligen en häftig människa!

Ruttet

Imorgon skulle vi ha målat om vårt staket, men när vi sprutade med högtryckstvätten nyss visade det sig att träet var alldeles ruttet och istället för färg så försvann... staketet. Hm.

Så ingen målning som planerat imorgon, vi får väl helt enkelt ta ställning till om det får plats i vår budget med nytt staket i år eller om vi ska vänta. Om man ska se positivt på det hela kanske det innebär en lat lördag i utsträckt läge på gräsmattan, därefter 60-års kalas för min svärmor. Varje år undrar jag varför man aldrig har semester vid den här tiden istället för regniga juli, och varje år gör jag samma sak iallafall.
Idag pratade jag DISC-profiler med en av mina kollegor i butiken. Hon jobbar inte så mycket men är väldigt intresserad av psykologi, så för hennes utvecklings skull pratar vi alltså lite ledarskap som en del av hennes önskemål för vad hon vill lära sig under året. Jag hoppas att jag ska kunna skriva mer om DISC-profilering vid tillfälle här i bloggen. Det är faktiskt det verktyg som jag använder mest privat också även om jag inte är absolutist och bara håller mig till den.

Dagens dammsugar-talare fick bli en amerikansk kvinna som jag tyvärr inte minns namnet på, men en sak fastnade iallafall: hon sa att hon sedan 16 var otroligt fokuserad på vad hon skulle bli, men att när hon väl kom dit så insåg hon att frågan hon borde ställt var vem hon var. Hon sa att istället för att bestämma sig för att bli t.e.x jurist ska man se efter vilka egenskaper man har och sedan kommer det andra lite av sig själv. Hon hade varit mobbad i skolan och tänkte att hon skulle bli lycklig om hon var populär, och var är bättre för att skapa populäritet om inte media? Men det var ju inte alls den hon var... Hur som helst: kloka ord.

Idag blev jag erbjuden "vakttornet" av en man från Jehovas vittnen. Jag tackade artigt nej, men jag tycker det är bättre att de står utanför ett köpcentrum än plinga-på-dörren-försäljning (för egentligen är de ju som vilken säljare som helst, vad man än tycker om produkten). Hemma vill jag välja själv vem jag umgås med.

Har du inget har du iallafall något

Ibland känns allt nattsvart. Även för mig. Alla motgångar känns oövervinnerliga, framtiden ligger där som en grå massa. Allt är ovisst förrutom att man vet att det kommer gå åt helvete. Benen är dallriga och vinterbleka (även mitt i sommaren). Alla andra dessutom: de går där som att ingenting har hänt och i huvudet spelas följande låt upp:

Jag tycker inte om uttrycket "tänk på barnen i Afrika". Jag tycker visserligen att man ska vara ödmjuk för att alla människor inte har det lätt, men gör då hellre något, om än så lite så har du både handlat för barnen i Afrika (eller Thailand eller Sverige etc) och har vett att uppskatta det du har. Jag har ganska nyligen börjat skänka pengar till välgörenhet. Inga jättesummor, men det är viktigt för mig ändå.

Ibland kan det vara värt att se över sina tillgångar. Jag menar inte främst de materiella utan de som du aldrig värderar som tillgångar:

• Har du gått mer än 6 år i skolan? Bra, du slår den stora massan i världen med hästlängder. 
• Är du kreditvärdig för ett lån, oavsett summa? Det betyder att banken är villig att satsa de pengarna i dig som person. 
• Kan du engelska, om än så lite? Bra, du kan säkert ana hur unik du är  i världen. 
• Pratar du svenska? Då har du något som alla de invandrare som lyckats bli framgångsrika entreprenörer i det här landet inte hade.
• Kan du hantera en dator (uppenbarligen eftersom du läser detta)?

Jag kan fortsätta, för punkterna listan ovan är verklig och kan göras nästan hur lång som helst. Vi har så mycket möjligheter i Sverige (även om det inte känns så för många) så istället för att tänka hur de i Afrika HAR det, tänk istället på vad några av världens utsatta skulle GÖRA om de hade våra möjligheter. Visst, en del skulle säkert inte göra något alls, men många kanske skulle ta tillfället i akt och tänka på vad de har istället för vad de inte har. Vad har du som bara några få i världen har? Har du något som ingen annan har? 

På tal om Olof Röhlander

Bild från adlibris.se

Jag lyssnade på när Olof berättade om sin bok, "Det blir alltid som man tänkt sig". Det finns en historia som säkert är ganska lustig för honom så här i efterhand, men knappast just där och då. Olof hade nämligen skrivit en synopsis och skickat in den till samma förläggare som Mia Thörnblom (självkänsla nu! etc) och de tyckte titeln var slående och var intresserade. I Olofs värld var det samma sak som att han skulle bli utgiven, men när boken väl var skriven tyckte de inte att den var tillräckligt bra.
Med andra ord: Det blev det inte alls som han tänkt sig...
 Ett år tog det för honom att komma över det nederlaget och sedan skriva om boken. The rest is history som man brukar säga. Titeln behöll han dock, och visst är den slående, iallafall om man tänker att när man väl har bestämt sig för något och går in helhjärtat för det så är sannolikheten ganska stor att det blir verklighet.

Olof har även sagt en annan klok-sak, nämligen att om man ska lyckas gäller det inte bara att köra stenhårt, man måste vara öppen för att förändras själv och ödmjuk inför allt man kan behöva lära sig. Många jag känner kör stenhårt på sin "grej". De är ambitiösa, jobbar hårt, sliter och prioriterar bort andra saker i sitt liv, men de är inte benägna att förändra sig själva på vägen.

Nu önskar jag

...en föreläsning med Olof Röhlander på Elite Palace hotel i sthlm som jag såg i dagens metro. 500:- verkar ganska billigt för att få en stor dos jävlar-anamma av årets föreläsare.

Det kommer fixa sig till slut...

Mitt liv har en tendens att på något sätt alltid lösa sig till det bästa. Ena dagen är allt nattsvart, men sedan händer något bra och det löser sig i en liten rökpuff som att problemet aldrig existerat. Varje gång är jag orolig att min "tur" har löpt ut, men än så länge verkar den vara med mig.  Jag blir dessutom extra glad när det även gynnar de som jag tycker mycket om vilket hände idag. Jag är ju också helt säker på att jag oftast påverkar min tur, men helt säker är jag inte...

Förrutom min egen butik hann jag avsluta kvällen i en annan och fick en flaska cognac från Kirgistan av en i personalen. Jag har så roligt när jag träffar nya människor, hela världen verkar vara full av de som har spännande livsöden, fantastisk matkultur och trevliga seder. Igår skojade jag och en kund med en tredje, han vågade inte riktigt le, men jag hoppas att skämtet fick honom att känna sig lite lättare till sinnet. Det verkade som att han behövde det. Jag och den okända kvinnan hade iallafall jätteroligt och hon blinkade åt mig innan hon gick. Jag kände mig som fyra (och hon kände sig nog som 24).
 Jag lyssnade på de vanliga föreläsningarna på Youtube imorse och blev påmind om att "vem du än möter så vet eller kan den människan något du inte vet eller kan." En ganska upplyftande tanke om man ständigt vill lära sig fler saker.

Dessutom firade mina föräldrar 30-årig bröllopsdag idag. Mamma överraskade pappa med en tur i en 2,2 miljoners ferrari där han självklart var föraren. Han lät helt lyrisk och det värmde mitt hjärta enormt när han nästan sprudlande berättade om accelerationen i telefonen. Det var längesedan och jag tycker såklart också lite extra mycket om min påhittiga, underbara mamma för allt hon gör.

Ljuset i tunneln

Inte ens för någon som försöker inspirera andra är alla dagar ljusa. Jag blir mer påverkad av när någon försöker säga till mig att jag är ute och cyklar med vänliga ord än om någon helt frankt säger till mig: "det där klarar du aldrig", för då blir jag bara triggad att bevisa motsatsen. När någon i familjen eller vänner ger välmenande "råd" svider det alltid. Jag tror att det dels är för att man bryr sig om dem, men också för att de förväntas vara de som känner dig bäst. Om de tror att du gör något tokigt är gränsen för ditt eget självförtroende och deras värdering av dig tunn som en tråd. 

Samtidigt vill jag ha feedback på mina vilda drömmar och då framförallt från de som är modiga nog att ge mig ett rakt svar vilket oftast är de som står en närmast. Eller? 

Dessutom ska man alltid värdera om det är de egna rädslorna som styr råden eller fakta. Världshistorien är fylld av människor som gjort saker på "fel sätt" men gjort det så många gånger att det blivit en succé. 

Ljuset i tunneln kan vara långt bort, men om man bara åker tillräckligt långt kommer man väl ut på andra sidan antar jag...

Är du ett offer för världen?

Det är synd om många. Jag är uppriktigt ledsen över människor där livet gör dem till offer för sig själva. De jag pratar om är de som baserar sin lycka (men allra oftast olycka) på andra, på politikerna om det är fel regering vid makten, på systemet om det är rätt personer vid makten, på sina vänner, på sitt jobb eller på vädret. På pollenallergier eller kilopriset på tomater, på elaka säljare eller elaka släktingar. De är offer för andra människors syn på dem, på drömmarna som någon tog ifrån dem.
De hanterar allt genom att vara bittra på allt som de inte fått. Jag antar att det är för att de på något sätt vill ropa på hjälp. De vill att någon ska ta upp dem till ytan så att de får luft från allt det hemska som livet gett dem. Andra människor ser dem, men de kan ju välja att gå därifrån (och gör det också oftast). Den enda personen som alltid är runt omkring dem i deras bitterhet är de själva.

Livet är inte alltid lätt. Jag vill inte ens tänka på alla smällar jag kommer råka ut för så länge jag lever, men hur kommer det sig att vissa fortfarande ser möjligheter trots att de drabbats av stor olycka?

Jag tänker på människor som Lance Armstrong, som inte vunnit Tour de France en enda gång, men som efter att han diagnostiserats med testikelcancer (som dessutom hade spridit sig till hjärnan och lungorna) lyckades vinna tävlingen inte en utan sju (!) gånger. En vän till mig berättade att han var så imponerad av sin bästa kompis mamma som varit ensamstående med två barn, ett deltidsjobb och inga pengar, men ändå lyckats hitta på saker med barnen, ge dem upplevelser som inte kostar massor och dessutom få ihop pengar till hockey och andra svindyra sporter. "Jag vet än idag inte hur hon gjorde" sa han förundrat. Inte jag heller, men hon hade säkert satt en standard för sig själv och sina barn och var beredd att göra allt för att klara det.

Jag tänker också på det numer välkända videoklippet "No arms, no legs -no worries"

Hur kan han se glädje när det finns människor utan några handikapp alls som tänker att de inte kan något alls? Jag tror att det är en kombination av att de aldrig fått höra att de kan, kanske har de till och med växt upp i ett likadant klimat och inte vet bättre, och att de inte är villiga att kämpa. Ingen av personerna jag beskrivit ovan har haft det lätt, men de hade inget val, deras standard var ett krav för dem. 

Vad är framgång?

Du har säkert märkt att detta inte är en särskilt elitistisk blogg, men jag vill ändå passa på att precisera vad jag ser som framgång.
Även om jag har en högre titel i mitt yrkesliv än många andra så är det sällan jag titulerar mig. För mig är det arbetsuppgifterna jag uppskattar allra mest och om jag fick ha ett jobb där jag gjorde allt det där roliga utan titlar skulle det göra det samma. Ändå kallar jag mig ibland karriärist... Ärligt talat vet jag inte själv hur det går ihop, men låt mig försöka förklara: jag vill göra allt det som en ledare gör (märk väl att jag inte använder "chef" som begrepp), jag vill utveckla allt jag jobbar med, oavsett om det är den här bloggen, mitt eget företag eller det företag jag jobbar med. Jag är lojal mot "mitt" företag, men jag är också beredd att inse när jag har gjort mitt och därefter söka mig vidare, både för mitt eget bästa och företaget, för en omotiverad ledare är det värsta som finns.

Men nog om det. Jag har nått mycket framgång i mitt liv, den första som jag kommer ihåg måste ha skett när jag var runt sju-åtta år. Det fanns en lekstuga på skolgården och varje rast klättrade alla barnen upp på taket till den där lekstugan. Alla utom jag. Jag vågade helt enkelt inte luta mig utåt och samtidigt svänga upp benet på det branta taket. Varje rast stod jag nedanför och såg på de andra som skrattade och busade där uppe. Det var inte så att jag var utesluten, men mitt fysiska handikapp omöjliggjorde att jag kunde vara med och leka.
Mitt enda mål var att nå upp till det där taket, men ändå tog rädslan överhanden och för varje dag som gick ökade den mer och mer.
Mina föräldrar insåg som tur var hur viktigt det var för mig, så en dag gick jag och pappa upp tidigt, tidigt och åkte till skolan en hel timme innan jag skulle börja. Sedan övade vi. Och övade. Och övade. Jag gjorde jobbet själv, men plötsligt blev det enkelt när jag visste att pappa skulle ta emot mig om jag ramlade.
Än idag får jag tårar i ögonen av stolthet när jag tänker på den där första rasten när jag obehindrat klättrade upp på taket. Jag nämnde aldrig det där med pappa, men jag är otroligt tacksam över att han coachade mig till att göra något jag kunde, men inte vågade göra. Mina föräldrar har varit ett stort stöd för mig under hela min uppväxt och jag är otroligt tacksam över alla "tak" de peppat mig att ta mig upp på.

Framgång kan vara de små sakerna, det kan vara att våga säga upp sig från ett jobb man har jobbat på alldeles för länge. Det kan vara att våga vara ensam, eller tvärtom: att våga flytta ihop med den man älskar. Framgång kan vara att läsa ordet "OST" som min dotter gjorde häromdagen. Eller att klättra upp på taket på en lekstuga. Framgång kan vara att våga lägga upp bilder på sig själv i bara trosorna för att man är så otroligt stolt över sin viktnedgång, fastän man egentligen inte har självförtroendet, som min kollega gjorde imorse. Ibland kan man själv, men ibland kan det vara bra att ha en coach när rädslan tar överhanden. Jag hoppas att jag kan vara en coach för de som vill -men inte vågar någon gång.

Snart 30

Det är visserligen ett halvår tills jag fyller 30, men min mamma frågade idag vad jag önskade mig. Det är svårt att svara på, tanken är tydligen att man inte ska önska sig nya frottéhanddukar eller kläder när man fyller jämnt. Å andra sidan är pengar tråkigt -iallafall om man sparar till något som jag inte kommer ha råd med inom en fyra-års period ändå. När jag föreslog aktier tittade hon på mig som att jag hade en skruv lös (jag undrar varför andra inte tycker det är lika roligt som jag).

Så upplevelser kanske jag ska önska mig. Eller något annat nyttigt. Egentligen vill jag ha en cykel, men då måste jag nog ha lite mer fritid om jag ska kunna nyttja den. Men allra helst pengar till mina stora drömmar.
Häromdagen fick jag dock nya krukor till entrén, visst är blev det fint?

Min stora dag

Känner du till stiftelsen min stora dag? Organisationen som ger svårt sjuka barn en möjlighet att få uppleva sina drömmar och som visar att allt är möjligt.
Jag måste få berätta om ett fantastiskt möte som ägde rum för en månad sedan. En kvinna kommer in i butiken och ber att få prata med butikschefen. Det brukar vara ganska illavarslande, men eftersom erfarenheten har lärt mig att de allra flesta gånger går det att göra kunden nöjd i slutändan ändå. Så jag kliver ut från lagret där jag hållit på att plocka upp varor och hon säger att hon kommer från stiftelsen min stora dag. Det kunde ha varit en vanlig "gratis-samlare" men någonting var annorlunda med henne. Du vet när man får en sån där plötslig känsla av att det här är en riktigt fin människa men samtidigt målmedveten och någon som står för det hon tror på? Hon ville ha en liten gåva, ingenting märkvärdigt alls och jag gick tvärtemot allt det som företaget kommunicerat och såg till att hon fick en. Det är den första gåvan (och förmodligen enda) som jag skänkt till välgörande ändamål utan att företagets namn kommunicerats.
Jag tog mod till mig och började prata med henne och hon berättade att hon börjat som flygvärdinna men bestämt sig för att utbilda sig till jurist för att visa att flygvärdinnor faktiskt har en del innanför pannbenet vilket hade inspirerat många av hennes kollegor att göra samma sak. Men det passade henne inte riktigt att vara jurist trots att pengarna ramlade in. Så hon bestämde sig för att bli konstnär (jag kan bara tänka mig vad hennes vänner och familj sa när hon släppte den bomben). Gissa vad? Det gick fantastiskt bra, hon har ställt ut sina tavlor på Louvren i Paris. Hon bestämde sig för något, såg till att genomföra det till 100% och lyckades göra ett yrke av det som många bara har som hobby.

Vilken fantastisk människa, och tänk vilken tur stiftelsen min stora dag har som får ha henne i sin organisation. Jag hoppas att jag får samarbeta med henne i framtiden, om inte från butikens håll, men privat. Jag kan säkert använda min personalrabatt till att själv skänka gåvor i framtiden.

Mål-tavla

Här kommer en bild på min mål-tavla som tyvärr inte är riktigt klar. Än så länge är det en bild på ett hus utomlands och en kvinna med den kroppen jag kommer ha. Det som fattas är en föreläsare och en bok.

Varje dag när jag går till jobbet tittar jag på tavlan och tänker att den arbetsdagen är ett steg på vägen i rätt riktning.

Hur skulle din motivationstavla se ut?

Facebook -nej tack

För mig är facebook på sin peak just nu och jag misstänker att den enda som kommer bli rik på aktierna är de människor som börsnoterat den. Nej jag tittar på mer hållbara bolag som t.ex. SCA som varit på min spanlista ganska länge.

Idag är jag och A lediga, vi har besiktat min bil som gick igenom till min stora lycka och nyss åt vi mellanmål som bestod av turkisk youghurt, honung, blåbär och lite banan samt müsli av lite superbär och nötter.

Har du förresten en mål-tavla? Det har jag. Den står i fönstret i hallen så att jag kan se den varje dag jag går till jobbet. Den är inte riktigt klar, men jag har tänkt att jag ska lägga upp en bild på den i nästa inlägg.

Chefens chef

Jag har årssamtal med min chef snart. Det brukar vara en ganska lugn tillställning där jag är betydligt mer förberedd än min chef mest för att vi aldrig ses. Det brukar gå bra, jag får mycket beröm, hög bonus och förbättringsområdena till nästa år är löjligt enkla. En dröm för många. Problemet är att jag vill utvecklas. Jag vill få nya, större utmaningar, en hel hög vore optimalt. Jag vill vara med och utveckla företaget och jag vill gå i spetsen för utvecklingsarbetet. Jag är som mest lyrisk när jag kämpat med något som jag egentligen inte trodde jag skulle klara och inser att jag är på väg att lyckas. Ungefär som att ta körkort, när man sitter och tittar på personen på passagerarplatsen och inser att han kommer säga " det där gick ju bra".
Jag har föreslagit att jag ska få en utbildning som skulle få mig att växa som ledare istället för bonus i år eftersom det verkar svårt att hitta lämpliga utmaningar åt mig. Förrutom de uppenbara vinsterna med att utbilda sina chefer skulle företaget tjäna en hel del på arbetsgivaravgifter etc som annars kommer med bonusen. Jag tror det är dödfött, men då har jag iallafall försökt.
Jag återkommer om två veckor när jag vet hur det gått. Utbildningen kommer jag gå iallafall, om inte förr så senare.

Glädje

Jag hämtade A på förskolan idag. Det är alltid roligt eftersom både hon och hennes kompisar alltid springer och gömmer sig när jag kommer. Det kunde ju varit ett dåligt tecken, men de har liksom blivit lite vana vid att jag leker kurragömma med dem innan vi går hem. När vi väl kommer in i bilen sitter hon och sjunger på något som måste vara en egen-påhittad sång.
Jag frågar om hon är glad. "Ja, såklart!" säger hon.
"Varför är du glad då?" säger jag och utmanar ödet.
"Jag bara är glad" säger hon då. Sedan funderar hon ett ögonblick innan hon tillägger med en fyra-årings vishet:
"Om jag inte var glad så vore jag ju ledsen."

Vilket såklart är helt sant. Men som vuxen verkar man alltid behöva en anledning att vara glad. Sur däremot, det får man vara lite hur som helst och utan anledning. Har du t.ex. hört människor som muttrar att allt är skit och när man frågar varför så tittar de upp och säger "Jag vaknade" och man ler lite och säger: "jag förstår". Fast man inte alls förstår, för vem kan egentligen bli bitter av att vakna?

När vi kom hem till parkeringen så lånade jag ut min telefon till A och bad henne ta bilder på sådant som gör henne glad. Här kommer de bilderna. Jag hoppas att du blir lika inspirerad som jag att se livet lite som ett barn.

Genus

Jag kan inte hjälpa det, men genus-debatten gör mig alldeles snurrig. Det verkar som att det inte finns något annat ämne där människor som i grunden tycker lika har så olika åsikter. Man pratar om jämlikhet men är för kvotering. Man pratar könsneutralitet men bedömer flickor och pojkar olika i sport redan i grundskolan. Till och med ordet hen skapar debatt, inte bara vem som är  för och emot begreppet som man kunnat tro utan vem som ska få använda ordet. Är det kanske transexuellas eget ord? Är hen ett ord för de flickor eller pojkar där man är osäker på könstillhörigheten etc? Snacka om att misslyckas med marknadsföringen.

Jag även läst att högre tjänster "måste göras attraktivare för kvinnor" ( eller var det hen) . Detta genom att minska arbetstiden till mer normala  45 h per vecka (för har man en högre tjänst jobbar man i snitt 55-80 h/vecka). För om hen ska vilja jobba som vd vill hen förrutom en fet lön och bonus även kunna komma hem i tid för att vara med sina barn. Argumentet är att 70% av hemmet fortfarande sköts av en kvinna. Att hon är 48 år och första generationens invandrare med 70 kr i timlön nämns inte...

Med risk att detta inte blir ett inlägg i inspirationens tecken så kommer min mening här:

Självklart ska vi ha ett jämlikt samhälle. Dvs. kvinnor ska få exakt samma lön som män om de gör samma jobb.   Det betyder förrutom en bra lagstiftning att kvinnor även ska vara lite mer...drivande i löneförhandlingar.
Ett helt jämlikt samhälle innbär i min värld också att man ska bjuda varannan gång på krogen, att männen ska ta ut lika mycket föräldraledighet oavsett vem som tjänar mest (för om man är för ett jämlikt samhälle vill man ju inte sprida ut klyftorna ännu mer även om man förlorar pengar på det). Det innebär att enda gången man anställer en kvinna framför en man så är det för att de båda har samma kvalifikationer och man väljer kvinnan för dynamiken i gruppens skull. Ingenting annat. Jag undrar också varför det är männens väg som alltid är den rätta? Jag är inte så säker på att någon i en ledande befattning automatisk är lyckligare, snarare tror jag att det är många på höga positioner som ångrar sig när de är gamla. Jag tror att lycka är något man känner när något gör sådan som uppfyller dem själva.

Beträffande barn: Min dotter är fantastisk precis som hon är. Jag tror inte att kläderna är avgörande för hur vi växer upp och vilka roller vi uppfostras i, utan hur man bemöter barnen. Jag tycker min dotter är mest fantastisk efter en hel dag utomhus, med jord under naglarna, smuts på den där lilla näsan (utsmetat upp mot öronen). På det ett par glittrande ögon och ben som är så fulla av blåmärken att man ibland är rädd för att någon ska anmäla oss till socialtjänsten. Hon är fantastisk både i sina svarta mjukisar och en vit t-shirt, eller i sin rosaglittrande klänning med disney-prinsessorna på. Eller insvept i en handduk efter ett skumbad med håret sådär lockigt vilt som bara en hård match med playmobilgubbarna kan uppbåda. Jag hoppas att hon lever sitt liv som hon vill, inte på grund av hennes föräldrars förväntningar eller roller som hon tror att hon måste passa in i, oavsett om det innebär att hon blir VD för ett stort företag eller blir sjuksyster (eller ballerina). Jag hoppas att hon aldrig slutar lära sig saker, oavsett vilket område det blir. Och jag hoppas att den hon väljer att dela sitt liv med (förhoppningsvis en hen) respekterar hennes personlighet och låter henne blomma.

Vad vill jag säga med det här? Jämlikhet börjar hemma. Jag är trött på hyckleriet att man inte vill dela på föräldraledigheten med hänvisning till det ekonomiska, att man tiger och står med smutstvätt till armbågarna utan att ta en strid men sedan yttrar sig i diverse medier. Jämlikhet är för mig att man som en familj bestämmer hur man vill leva och är nöjd med det, oavsett om kvinnan jobbar mer eller mindre, om mannen VABar mest eller minst (eller exakt lika mycket). Striden om hen är vunnen när alla slutar vara offer.

Rädslor

Jag anses nog vara en ganska orädd person. Jag kan utan vidare avskeda en person, ta en fight,  hålla i maskar, ormar, spindlar etc. Jag är normalt höjdrädd och skulle säkert kunna hoppa fallskärm (dock inte helt frivilligt). Jag kan resa i länder där jag inte förstår språket, jag reser gärna med barn till hotell utan bamseklubb, jag har dykcert, har klättrat igenom sthlms största grottsystem och jag kan ställa mig upp inför 300 personer och hålla ett föredrag med bara lite handsvett. Jag har åkt bil i 200 blås och jag har byggt mitt eget vindskydd i skogen.

Ändå blir jag livrädd ibland. Att köra bil till en ny plats ger mig stora självan. Inte så mycket för trafiken utan för att jag är konstant rädd att komma försent. Jag hatar att rusa in på ett möte två minuter i och det kan förstöra hela min dag.Andra saker som skrämmer mig är prestationsbaserade miljöer eller långa resor utan min dotter. Vad vill jag säga med detta?
 Alla är rädda ibland. Men då hjälper det verkligen att utmana sig själv, gå utanför sin bekväma zon. För några år sedan hade det aldrig funnits i min värld att prata inför flera 100 personer, men idag är det ett av mina mål. Jag frågade mig helt enkelt vad det värsta som kunde hända var och det blev att kissa på sig inför alla. Eftersom jag inte lider av inkontinens verkade det dock ganska osannolikt så jag körde. Efteråt kom en kollega från en annan butik och sa att mina ord fått honom att rysa. Ganska häftigt va?

Personlig gåva

Igår kom min mamma med en liten sak som jag har haft på önskelistan väldigt länge. En liten mjölkkanna formad som en ko. Jag vet inte varför men jag tycker de är bedårande, kanske för att min farfar hade en sådan när jag växte upp och jag alltid tyckte den var så fin (han hade också en präst utkarvad i trä som visade sn***en också om man lyfte på honom, men den har jag inte sett i någon affär än så länge).

Denna från designbutiken

Min dotter A fick också en, fast i mindre format och hon envisades med att hälla upp mjölken ur sin kossa genom hela lunchen...
Tänk vad mycket gladare jag blev nu när jag gått och suktat efter den än om jag slagit till och införskaffat den direkt!

I krig och kärlek

I krig och kärlek kan man göra saker som man inte trodde att man skulle kunna göra annars. Men det ska jag inte skriva om nu.

Jag ramlade nämligen in på en VD-blogg nyss och han delade vänligt med sig av sitt senaste personlighetstest. Det gav inte mig så mycket sådär, men vi hade ganska lika egenskaper på det mesta så jag tänker helt fräckt sno en del av attributen och stoppa dem i mitt uppdaterade CV. Även om jag inte söker några jobb aktivt skadar det inte att ha ett uppdaterat.

Jag vill också passa på att slå ett slag för google som företag. Det är som att de har byggt upp hela företaget för att JAG ska förstå det. Dessutom verkar de ta vara på ideer från sina anställda, uppmuntra initiativ, vilja se människor växa. Härligt.

Hur vet man vad man drömmer om?

Det kan ju verka som en ganska dum fråga, och den kanske borde lyda: "hur vet jag vad jag drömmer om som är värt att lägga all min energi på och uppnå, oavsett hur många gånger jag misslyckas" (fast helt ärligt så hade den inte varit speciellt slående som rubrik).
Jag har ju känt ett tag att jag vill jobba med ledarskap på ett mer koncentrerat sätt, antingen inom ett företag (för jag älskar siffror!) eller som coach. Fast jag har inte kunnat sätta fingret på arbetstiteln det skulle vara förrän nu.
Det började efter att under en ganska frustrerad period när jag kände att jag inte utvecklades någonting. När jag funderade på vad jag var bäst på (för det var tydligen receptet för att lyckas med något, föga förvånande) så kom jag  fram till att jag inte var bäst på något (vilket såklart gjorde mig än mer frustrerad). Skam den som ger sig: om jag höll på med något som jag tyckte var roligt borde iallafall det göra mig ganska duktig (om inte skulle jag iallafall ha roligt under tiden). Så jag satte mig ner och skrev en lista på ca. 60 punkter med saker som var riktigt roliga.  Listan såg något förkortad ut ungefär så här:
- Människor och framförallt nya möten
- Miljöer där jag får komma med ideer och där jag får feedback om de inte är bra.
- Baka efterrätter
- Hålla på i trädgården
-Resor och andra kulturer
-försöka förstå hur andra människor fungerar
-bada inkl. dykning
- äventyr (i alla former)
- ekonomi
- flexibilitet, dvs jag jobbar gärna mycket men vill kunna jobba 14 h per dag en dag och mindre en annan.
-Tjäna pengar (att det är fult att tjäna pengar i Sverige lät jag inte bekomma mig)

Därefter funderade jag på vilket yrke som passade bäst in på de saker jag älskade (jag la ganska snabbt ner tanken på en muffinsbakande trädgårdsmästare med psykologiexamen och årsinkomst på 500.000). Det kom inte självklart och inte på en gång, men att jobba med företagsutveckling eller coachning passade in på ganska många punkter. Svårt att få jobb? Absolut, men då får jag väl kämpa extra hårt för att bli bäst på det.

Att vara glad för det lilla

Källa: wikipedia

Måste bara säga hur fantastiskt det är med en trädgård. På vår 300 kvm lilla plätt ryms det hallonbuskar, björnhallon (vilka lustiga bär det finns), röda och svarta vinbär, jordgubbar och rabarber samt en hel del blommor som dubbla tulpaner, pioner, lavendel och min personliga vår-favorit: forsythia (ovan). Idag gick jag och A ut bland regntunga blad och jag visade hur man drar bort rababerstjälkarna. Sedan skar vi snabbt av det stora bladet och körde ner näsan i det färska snittet. Jag älskar doften av grönsaker som fått växa till sig i en riktig trädgård!

Att banka huvudet i väggen...

...så många gånger att det till slut blir ett hål har jag skrivit om förrut, och lite så känns det med mina aktier just nu. Ibland tror jag att man måste vara lite galen för att kunna vara en sk. "drömskapare". Det handlar ju faktiskt om att göra samma sak och misslyckas gång på gång medan hjärnan skriker "neeeeej!" Hjärtat däremot är med på noterna, iallafall hälften av gångerna...

Jag har skrivit förut om att inte ge upp och här nedan vill jag gärna dela med mig av en länk med ekonomiskt tema. Just såna här artiklar vill jag se mer av, artiklar som visar att det faktiskt finns människor som sliter sitt hår innan de lyckas. Rikatillsammans heter bloggen, skriven av Jan Bolmesson som förresten är min mammas personliga favorit efter kursen med balansekonomi. Och tro mig, min mamma har inte fel.

Bild från  hemnet.se

Själv skulle jag vilja ha ett hyreshus så småning om, men det krävs ett så stort hus för att det ska vara någon vettig vinst. Jag skulle driva huset med hjärnan när jag satt med räkenskaperna, men hjärtat när jag besökte det. Jag skulle försöka hitta små medel för att höja trivseln, kanske en tulpanrabatt i trädgården, en julblomma... Jag vill dock bo kvar där jag bor, jag älskar vårt radhus och tror att det skulle krävas att vi var multimiljonärer för att jag skulle kunna tänka mig att flytta. Nej, hus utomlands är min stora dröm. Ett hus med en veranda någonstans i södra delarna av Europa, ett gott lokalt vin, tomater som blivit söta av ingen annan än solen, en bok. Åka till byn med en cykel och sedan ovanpå det, något spännande projekt. För jobba tror jag att jag vill göra. Länge.

Gifta sig utomlands

N och A

Min man friade till mig fastän han inte riktigt förstod det själv några månader innan vår dotter föddes. Eller ja, frieri och frieri, men han tog mod till sig och frågade om jag ville förlova mig med honom en vanlig vardag när vi hade gått och lagt oss inför ännu en arbetsdag. Jag sov nästan, men på något sätt var det mer romantiskt än något annat eftersom det var ett frieri som bara han hade kunnat gjort.

Nåväl. Det där med bröllop var förstås en helt annan sak. Han ville absolut inte stå inför trehundra gäster i en kyrka, jag ville absolut inte ha ett stelt bröllop eller ett som tog år att planera. Många av mina vänner har drömt om bröllop sedan de var små: de har trippat runt på förskolan i små vita klänningar och ryckt bladen av prästkragar för att hitta den rätta. För mig har bröllopet varit mer praktiskt och jag var inte intresserad av att lägga ut över 150.000 på ett bröllop som skulle vara en dag. Vi pratade om två ställen: antingen i Sverige, i den svenska skärgården på min mans familjelandställe eller Thailand. Men inkvarteringen i skärgården var ett problem, transporten likaså, och hur skulle vi kunna laga till mat för alla gäster i det minimala köket?
I Thailand infann sig ett annat dilemma. Vi skulle bara kunna bjuda ett fåtal gäster, men vilka? Dessutom kunde vi inte förvänta oss att folk faktiskt skulle lägga 60.000+ på att resa till oss, för vårt bröllop. Vi ville också visa Thailand för de som stod oss allra närmast, så efter lite dividerande bestämde vi oss.

Alla människor vi bjöd valde att komma. Faktum är att vi hamnade i konflikt med många som vi inte bjöd vilket såklart är tråkigt, men fortfarande ett beslut som vi var beredda att ta.
Mina föräldrar fick agera weddingplanners eftersom de var i Thailand där och då och de hittade ett fantastiskt hotell som heter Anantasila i Hua Hin Här kommer du till deras hemsida. Vi fick vår egen planerare som föreslog att vi skulle skicka bilder på våra förväntningar. Jag skickade lite förslag på blomsterarrangemang och drömde om att ha gröna orkideer i min brudbuket. Hon skickade i sin tur tillbaka menyförslag och bilder på olika tårtor. Det fanns ingen chans att prova (faktum var att vi inte ens hade sett hotellet), men vi satt på kvällarna framför en serie och tog djärva beslut som vilken smak på tårtan vi ville ha. Hon skickade även bilder som olika fotografer hade tagit och jag förälskade mig i en som vi sedan fick veta inte var anträffbar. Han kunde tänka sig att ta bilder privat på oss (thailändskt...) men då skulle vi inte få ett album. Det kunde vi leva med och hans assistent och han var underbara trots att de inte pratade någon engelska.

Och bröllopet? Helt fantastiskt, trots att gatuhundar (två stycken!) kissade på blomsterbågen under cermonin, att prästen frågade N om han ville ta mig till sin "awful wedded wife" och lite andra autentiska thailändska happenings (blombuketten blev med lila orkideer istället för gröna) .Men andra ord precis som vi ville ha det. Jag är oändligt tacksam mot mina föräldrar som hjälpte oss med större delen av kostnaden.

Jag tycker bilderna är fantastiska, jag ser bara mig själv så otroligt lycklig, inga bilringar eller överflödskilon. Bara ren lycka. Inte sant?

Så mycket vilja, så lite tid

Idag hade jag lovat ut en berättelse om vårt bröllop, men tiden räcker inte till så jag får återkomma under morgondagen med den historien.

Så, i brist på annat får ni en länk som iallafall får mig att känner mig oövervinnerlig:

Stort tack till Janne W som gjorde mig uppmärksam på denna fantastiska inspiratör, Tony Robbins.

If life gives you lemons...

...make some kind of fruity juice

Conan O'Brien

Det är oroliga tider i världen, det är bara att logga in på min aktiedepå för att inse att pengar inte växer på träd för många. Men en sak är säker: det kommer alltid en högkonjunktur efter en lågkonjunktur (jag skippar det klyschiga "efter regn kommer..." bara för sakens skull). Det känns aldrig som det, men varje gång blir det lite bättre. För dem som inte ger sig eller till och med utnyttjar det negativa för något positivt, som citatet ovan, då finns det MYCKET att tjäna!

Det kan handla om att köpa aktier. Är det inte synnerligen idiotiskt att fler människor köper aktier när börsen har rusat i flera månader än när den är på väg ner? Satsar man i stabila bolag så går det upp -om inte förr så senare. Det finns MASSOR av pengar att tjäna.

Dessutom är det sällan så dåligt som det verkar (fast å andra sidan är det aldrig så bra som det verkar under positiva år heller).

Hoppy och guldpengarna

Det finns även en barnbok som handlar om att följa sina drömmar. Den hamnar överst på min önskelista för min dotter!

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186859374

Att lyckas med det omöjliga

Det här är en tjej på mitt jobb som har gått ner en herrans massa kilon med hjälp av LCHF och för att hon satte sin standard att hon ville må bra. Tänk vad många det är där ute som bestämt sig för att lyckas och sedan gjort det! (vill du läsa mer om henne så hittar du hennes blogg här bredvid eller köp expressens LCHF-bilaga i en affär nära dig). Hon är verkligen en inspiration för andra, mig inkluderat! Bra jobbat!

Ledarskap

Källa: http://karin.getactive.se

På mitt kontrakt står det att jag är chef. Det är ett roligt, utmanande och stundtals ganska energikrävande jobb som också ger mycket tillbaka. 

Jag har många utmaningar kvar i mitt ledarskap vilket mina kollegor kan bekräfta, men jag tror ändå att jag har två grundpelare som varje år kommer göra mig lite bättre: 

- Prestige. All min kunskap är allas kunskap -om de bara vill. Jag sitter inte och håller på information för att jag är rädd att någon annan ska bli bättre än mig. Jag älskar när någon har samma kompetens som mig eller -ve och fasa -går om mig i något område. Då blir jag utmanad att göra bättre, vilket kommer till nästa pelare:

- Jag tror aldrig att jag är bäst. Visst, jag är ganska kaxig av naturen och retas gärna, men jag jag försöker alltid bli bättre. När jag inte känner att jag kan utvecklas mer är det dags att söka nytt jobb eller göra något mer på min fritid. 

Många av mina chefer genom åren har varit helt ärliga: "Det var aldrig någon som lärde mig något", så de sitter på sina kontorsstolar och ruvar på kunskapen som en orolig höna. De har också varit negativa till förändringar som innebär att de måste ändra sig som person. Jag bestämde mig tidigt att jag aldrig skulle bli en sån ledare. 

Mer om ledarskap en annan gång, nu ska jag iväg till jobbet med en bok om entreprenörskap som en av mina kollegor (eller anställda som många chefer skulle sagt) har frågat om. Då blir jag alltid extra varm om hjärtat och väldigt stolt. 

Höja sin standard

Bild från http://swetha6.blogspot.se

Om man vill nå sina mål gäller det att sätta sin standard vid det målet och aldrig lägre. Det är som att drömma om att vinna högsta vinsten på lotto, man kan drömma om den fina villan man ska köpa, semestrarna man ska åka på, den nya sportbilen eller all tid man skulle få med familjen. Vinner man inte kanske en känsla av besvikelse kommer, men nästa dag är en ny dag och så gör man det som man alltid har gjort. Man har alltså en dröm, men det är inte den lägsta standarden man kan tänka sig.

När man pratar med människor som nått dit de velat, oavsett om det är prestationer inom idrott, att ta sig upp på världens högsta berg eller att ta ett sabbatsår för att resa jorden runt med familjen, så säger de allra flesta att "det var något jag var tvungen att göra".
För dem fanns det inget annat alternativ än att lyckas med det de hade föresatt sig och de var beredda att göra allt för att nå dit. Ibland misslyckades de, men de såg bara det nederlaget som ytterligare en utmaning som de behövde för att bli så pass bra att de lyckades. Samma sak med de som har gått ner mycket i vikt. De har satt en standard för sig själva att de ska ha de där kläderna, eller att låren inte ska slå mot varandra när de går, att de skall kunna leka med sina barn. Att bara säga att man ska "försöka gå ner 15 kg" är dömt att misslyckas.

Tänk själv på hur du har det nu jämfört med när du precis flyttade hemifrån. Förmodligen har du en bättre ekonomisk situation nu än då. Skulle du kunna tänka dig att gå ner till samma standard igen? Förmodligen inte. Du skulle slita med näbbar och klor för att nå tillbaka dit du är idag, kanske skaffa ett extrajobb eller slita ännu hårdare? Tänk dig då vart du är om tio år, vilken är den lägsta standarden du är villig att ha då? Både ekonomiskt, familjemässigt och i tid?

Kan han kan du!

På tal om att motiveras av andra, tänk vad den här killen har åstadkommit i sitt liv. Fantastiskt att någon också tyckte att han var värd att lyckas när ingen annan trodde på honom. Tänk om jag får vara den inspirationen för någon en gång.

Läsvärt!

Böcker ger mig så otroligt mycket glädje. När jobbet är tufft, utmaningarna stora eller tiden inte räcker till läser jag romaner i alla dess former. Mest gillar jag de som förmedlar en känsla som man inte vill släppa, t.ex. "Nu vill jag sjunga dig milda sånger".

När livet är på topp däremot plöjer jag igenom det mesta inom ledarskap och coachning eller helt enkelt en annan faktabok som jag kommit över. När jag var 12 år läste jag t.ex. igenom överlevnadshandboken för att jag tyckte det kunde vara bra att ha. Än idag vet jag hur man garvar skinn på bästa sätt eller att groblad är fantastiskt mot sår. Har man mycket fritid kan man göra rep av fibrerna. Visste du förresten att renfana går att använda som en krydda men är giftig i stora mängder (finns i ett dike nära dig) eller att kaveldunets rötter, torkade och malda, tjänade som kaffesubstitut under första världskriget? Själva cigarren kan man förresten baka bröd på. För dig som är lite mer av en stugsittare vill jag rekomendera kvanne (som har ett fantastiskt latinskt namn) av vilken du kan göra ett fotbad som är anticeptiskt (läs: tar bort fotsvett).

Men nu blir det mest ledarskapsböcker. Bodo Schäfer är min litterära favorit just nu, men tyvärr kan jag inte uttala mig om föreläsningarna eftersom min kunskap i tyska inte gör hans föredrag rättvisa...

Fredagsmyyyys!

Källa: olw.se

På en torsdag. Jo, det är sant: Idag är det fredagsmys i vår familj fast det bara är torsdag. Försök att inte tappa svensson-andan nu, men ibland lyxar vi till det lite bara sådär fastän det inte är varken fredag eller godis-lördag (ve och fasa, det har till och med hänt en måndag!) Det kan betyda flera saker, ibland när det är fint väder tar vi med oss en engångsgrill och lagar till några korvar med utsikt över havsbandet i skärgården. En annan dag öppnar vi en flaska vin (nej, vi dricker inte varje dag, nej vi känner inte att vi "måste" dricka för att ha trevligt, nej man blir inte full på två glas, nej vi är inte fulla i vår dotters närhet) och grillar en bit kött. Sedan äter vi kanske popcorn med sån där snaskig popcorn-krydda från kernels (finns att köpa på citygross).

Ibland behöver man inte fira något för att gör något galet. Egentligen är det kanske allra viktigast att ha måndagsmys? Jag tycker det är så konstigt att leva sitt liv efter helgen, tänk på de andra fyra dagarna, det är ju 5760 minuter som försvinner ut i tomma intet varje vecka!

Att komma med tomma hot

Min dotter deklarerade häromdagen för mig att "Om du tvingar mig att tvätta håret, då kommer inte jag leka mer med dig idag!"

Hon är fantastisk och väldigt talför (ibland har jag svårt att vinna våra argumentationer) men hon hade missat en viktig poäng: hon hotade med något som hon själv kunde förlora på.

Man behöver inte vara barn för att gå i samma fälla, jag har hört det många gånger själv, ibland till och med från min egen mun: Om man inte får högre lön skall man sluta, om man inte får det schema man vill ha ska man inte slita som förr på jobbet. Att göra sitt bästa på jobbet borde ligga i allas intresse, oavsett hur dålig chef man har eller hur dåligt organisationen fungerar.

Så innan du hotar med att sluta, se till att du är beredd att realisera det inom ett halvår från att du har sagt det, annars riskerar du att bli ett barn som inte har någon att leka med. Rent bildligt alltså.

Jag har inte tid...

Tid är den enda resurs som är fördelad lika för alla människor i hela världen. På pappret finns det inga rika människor i tid (eller fattiga för den delen) om man inte räknar med dödliga sjukdomar, svält eller andra saker som gör att livet avslutas för tidigt.

Jag har funderat många gånger om man kan "köpa" sig tid, men egentligen handlar det ju bara om att disponera om den så att den blir värdefullare. Att köpa sig tid kan vara att gå hem tidigare från jobbet (som idag) för att solen skiner, jag har timmar över och arbetet fungerar för mig. Negativ tid kan vara att sitta hemma och titta på tv-shop för att man blivit av med sitt jobb eller är sjuk.

Något som dock fascinerar mig är att det kan vara svårare för någon som är arbetslös att "hitta" tid till att söka jobb när någon som jobbar heltid inte har minsta problem att få tiden att räcka till.

 Jag tror det handlar om motivation.

Jag går upp kl. 06.00 varje dag i veckan. 30 minuter senare åker jag till jobbet, är där kl. 08.00 och jobbar antingen till 14 eller till kl. 19. Det tar mig mellan 1h och 1,5h att åka hem.

När jag slutar 14 hämtar jag min dotter på försökolan, sedan åker vi hem och lagar mat tillsammans och leker/städar/fixar  ända fram till 19.30 då hon sover. Efter det börjar mitt andra jobb: mina drömmar. Jag försöker att göra något varje dag som tar mig lite närmare mina drömmar: det kan vara att skriva på min bok (oavsett om jag får den utgiven eller inte är det ett av mina livsmål), att hitta utbildningar, söka jobb eller maila till personer som har mitt drömjobb och ställa mina frågor till dem. När jag har fått svar är jag också noga med att följa upp dem, tacka och ibland skickar jag ett personligt brev. Jag fick rådet att hålla alla dörrar öppna en gång och det har jag tagit fasta på.

Jag har 20 minuter på mig att träna på min träningscykel också innan jag tar en dusch.

Eftersom jag är kvinna kan jag titta på tv samtidigt (även om jag aldrig hänger med i handlingen till min mans stora irritation).

Kl. 22 går jag och lägger mig och jag har oftast mer energi än de som inte gör något alls.

Varför? Jag är motiverad att göra det jag gör, det är roligt (oftast iallafall) och då ger det energi istället för tvärtom.

Historien om KFC

Många människor inspirerar mig för att de har gått emot alla gällande regler och gjort det som de är riktigt bra på även om det kanske inte tillhör normerna eller det som är "rätt". Ett strålande exempel på det är Harland Sanders som efter en hel del slit och en trasslig barndom skapar oanad framgång för sig och sin familj.

När Harland var fem år dog hans pappa. Mamman träffade senare en ny man som slog sin styvson varpå Harland rymde och levde på vägarna. Han startade en firma i anslutning till en mack som serverade kyckling (det enda han var bra på) och affärerna gick okej. Tyvärr la man om en stor motorväg och han tappade kunder. Praktiskt taget pank sålde han sitt ställe och begav sig ut på vägarna för att sälja sitt kycklingrecept till första restaurang som nappade. Det visade sig inte vara helt enkelt, nästan tre år senare sålde han sitt franchise-koncept till den första restaurangen. Resten är historia...

Om man kan vara så dedikerad när det enda man har att komma med är ett bra recept på kyckling och se till att man blir en av de mest framgångsrika entrepenörerna i USA och att allt dessutom sker under depressionen, då borde det finnas ganska mycket potential för en annan också, tycker du inte?

Källa: Wikipedia