Vad ska man jobba med?

Rubriken ovan är även de mest sökta träffarna för att komma in på den här bloggen. Jag undrar över alla de som i ren frustration (får jag anta?) har plitat ned den meningen och hoppats att google ska ge dem svaret på något som tar upp större delen av vårt liv.

Jag vet inte om google besitter svaret, men jag vet iallafall att svaret inte finns på den här bloggen. Kanske kan någon finna redskapen för att ställa sig själv rätt frågor, men alla har sina behov och behoven har en tendens att ändra sig vartefter livet flyger förbi.



Bild från goodies.se
 

Mina behov har ändrats med åren. Eller så har jag:
1. Kommer till insikt
2. Fått en 30-års kris.

Om alternativ ett är rätt kommer det något positivt ur utbildningen jag ska gå till sommaren, om det går åt skogen enligt alternativ 2 har jag slängt iväg 50.000:- helt förgäves. Skillnaden mellan en "kris" och "framgång" är ibland försvinnande liten.
I går lyssnade jag på Anthony Robbins igen. 2008 skapade han en hemsida som hette "Thepowerofcrisis" vilken tyvärr inte verkar existera längre. Där kunde vem som helst ladda upp en film där de berättade om sin kris och hur de nått framgångar tack vare den (alltifrån ett hopplöst jobb eller partner till cancer och krig). Jag tycker det är en uppmuntrande tanke att när man är på botten så är man ändå som mest nära en succé...
För är det inte genom frustration många (alla?) succeer har kommit?

Men återigen till dröm-yrket. Jag tror att om man gör det man tycker är roligt så är det lättare att bli framgångsrik inom det gebitet.

Vad lägger du din tid på?

Jag kommer på mig själv, när jag i brist på planering går in på facebook för tredje gången bara idag. En bild på en tallrik äkta svensk sjukhusmat möter mig, taget med en mobilkamera 15 minuter tidigare. En gammal arbetskamrat ligger inlagd på sjukhus för diskbråck. Vad den informationen ska ge mig vet jag inte, men ändå lockar den. Iallafall mer än att tömma diskmaskinen.

Internet stjäl så mycket av min tid. Tid som jag skulle kunna hålla ett skinande rent hem på, som jag skulle kunna läsa allmänbildande böcker på, tid som skulle kunna läggas på att plugga glosor på (det sägs att det går att göra sig förstådd på ett språk på ett halvår om man lär sig 20 glosor per dag?). Eller kroppen jag drömmer om.

När jag bestämde mig för att skriva en bok så insåg jag snart att det där med inspiration inte var något som skulle komma automatiskt till mig, iallafall inte om jag ville ha den klar innan jag fyllde 65... Jag fick helt enkelt "schemalägga" mitt skrivande varje dag: ibland gick det strålande och orden rasade fram över skärmen. Andra dagar ägnade jag åt att titta upp fakta för orden vägrade komma. Men det viktiga var att ju mer jag tvingade mig själv att skriva, desto mer ville jag skriva. Lite som det där gamla sportcitatet: "Ju mer jag tränar, desto mer tur verkar jag ha".

Jag anser mig vara en väldigt målinriktad och resultatorienterad person. Jag hävdar att jag är proaktiv och uthållig. Jag har på två år lärt mig en hel del om passiva inkomster, om investeringar och aktier. Jag har visioner för ett år, fem år och tio år noggrant uppradade i både bild och skrift (samt inpräntat i hjärnan).
Och så är det facebook, alla meningslösa mobilspel, alla tv-serier som i bästa fall ger mig mer kunskap i vad mina gamla arbetskompisar äter för mat på juldagen. Om jag bara kunde ta all tid jag la på sådant och istället koncentrerade mig på att vara en bra fru och uppfyllde mina drömmar skulle nog min frustration vara betydligt mildare.

Hade det varit i USA hade jag kunnat stämma facebook. Nu får jag nog göra som alla andra svenskar och skriva ett bittert inlägg på skaparen av candy crash saga's facebooksida och hoppas få lite energi av alla likes som trillar in. Att ta mitt ansvar och köra en vit-social-media-månad är förstås inte att tänka på.

Vad lägger du din tid på? Tycker du att sociala medier fyller en funktion i ditt liv?

Kontant eller kort?

Jag har jobbat på ganska många orter i Sthlm. Även på några mindre orter i det avlånga landet lagom. Många säger att det inte skiljer så mycket mellan kunderna, att det bara är hur vi ser på människor som sätter prägeln på hur de uppfattas. Ändå tror jag inte att det är helt sant.

I "rika" områden, som Täby märkte jag att man många gånger har ett krav på snabbare, mer omedelbar service. Okunskap eller tveksamma svar skapar mycket irritation och likså köer, oavsett hur korta de kan vara. Argumentationer sker på företagsledningsnivå, dvs. om man inte får som man vill kontaktar man direkt huvudkontoret.

I förorten där jag jobbar nu har man en betydligt högre toleransnivå för köer generellt. Inte en enda gång har en person kommit fram till mig och klagat på att köerna har varit för långa. Argumentationerna sker i butik, ibland högljutt, men inte ofta ringer man ledningen. Mer ytterligheter, dvs. antingen supertrevliga kunder eller jätteotrevliga.

Det är farligt att generalisera, jag vet det, och visst finns det undantag från båda sidor. Ändå är det för markant skillnad för att det ska vara en tolkningsfråga från min sida. Hur som helst är ju det viktigaste att kunderna är nöjda och att jag får ett trevligt bemötande när jag är trevlig vilket självfallet inte är någon skillnad oavsett om man har en invandrarbakgrund/etnisk svensk, är höginkomsttagare/låginkomsttagare, vart man bor o.s.v.

Något som däremot fascinerar mig är hur man betalar på de olika orterna. I förorten är nästan en tredjedel av köpen kontanta, i de rikare områdena är det mindre än en femtedel kontantköp. Så är det hela tiden, året runt. Jag undrar vad det beror på?

- Svarta pengar ligger när till hands att tänka på, men är det sant? Och om så vore fallet: står de verkligen för så stor del? Om de gör de, vilka jobb är det som finns i förorten som inte finns i t.ex. Täby?
- Har man en annan relation till pengar beroende på vart man bor i Sthlm? Tar människor ut pengar i bankomaten för att sedan handla? Har relationen till pengar något med det ekonomiska välmåendet att göra? Om man har lite pengar att göra av med, har man då bättre kontroll om man har dem i handen? Frågorna kan göras hur många som helst.

Jag fascineras av mönster och mänskliga beteenden, och särskilt nyfiken blir jag när det inte finns några raka eller enkla svar.

Hur handlar du, med kort eller kontant?

Tid eller pengar?

Börsen tickar på i positiv jul-anda. Utom mitt lilla innehav av Ratos-aktier som föll tungt igår på grund av den minskande utdelningen. Ja, jag tycker det är vettigt att sänka, men det suger ju dessvärre på kort sikt. Ibland tror jag på min strategi, men det har varit ett par turbulenta år sedan jag började köpa aktier (under 2010) och då är det lättare att börja tveka. Ändå tror jag på mig själv, på informationen jag har läst mig till i alla böcker, på alla bloggar, communitys och den strategi jag tagit fram för mig själv.

Om det inte är möjligt att ha kakan och äta den så tycker jag att någon borde uppfinna en som förökar sig själv. Jag tycker inte man ska behöva välja mellan tid och pengar.  Jag har ett ganska stort kontaktnät med människor som har helt olika förutsättningar. Jag känner höga chefer som alltid jobbar 60-70 timmars vecka och resande säljare och key-accounts som ligger över på hotell minst fyra dagar i veckan. De tjänar bra, har fina hus, bil och båt. På somrarna ser man dem på hamnkrogarna i sthlms skärgård där de odlar fler kontakter som kan gynna dem i deras yrkeskarriär. De har en avsevärt mycket högre lön än jag vilket behövs för att betala allt när de är lediga.

På andra sidan har jag människor som pluggar i vuxen ålder, som antingen lever med nämnd man ovan (för det är oftast en man) och sitter hemma med barnen varje kväll. Själv. Deras fritid är mycket större, men också mycket ensam.
Och för dem som inte har en höginkomstagare till partner så hopar sig andra bekymmer. Hur pengarna ska räcka till drömmarna. För vem har inte drömmar?

Sedan har jag några få vänner som inspirerar mig. Ofta är de äldre och har gjort några bostadsklipp på 80-talet. Nu sitter de med små utgifter och kan välja att gå ner i tid för att resa. Eller vara lediga, ha tid för ett restaurangbesök på tu man hand sådär spontant mitt i veckan. De är nog egentligen inte smartare eller bättre på något sätt gentemot de ovan, men de har verkligen lagt ett fokus på att själva få det bra. Ibland är det bra att vara egoist.

Bakom disken i din lokala affär.

Där står jag mest hela tiden i juletider. Ja, antingen är det jag eller någon annan av mina kollegor runt om i landet. Under jul är jag mest av allt säljare, vad det än står i arbetsbeskrivningen. Ledare verkar jag dock inte kunna låta bli att vara, jag försöker ha överblick över tejprullar, inslagningsdiskar, returer, personalens väl, kundernas väl, hur det kommer sig att en av mina anställda har varit borta på lagret i femton minuter, vad gör den där skumma farbrorn med dra-maten väskan bakom hyllan där borta? En påse till det?

Det är ett skådespel varje dag att arbeta i butik. Julen är rolig för att dagarna flyger förbi, uppskattningen från förvirrade mor och far-föräldrar är enorm när de med famnen fylld med precis det som stod med spretiga kråkfötter på barnens önskelista kommer till kassan och lovordar mina duktiga säljare. Under julen är det mer okej med lite kö om man har en kassörska som glatt ropar: "Jag vet att det är lååång kö gott folk, men ni har tur, för jag är inte bara den trevligaste kassörskan i Sthlm, jag är den snabbaste också! Ha bara lite tålamod!" Och då ler de allra flesta och så får man en fin kommentar när de kommer fram (fast det är ganska uppenbart att jag varken är den trevligaste eller den snabbaste). På julen flirtar jag friskt med 70-åriga män och blinkar åt deras fruar som roat drar iväg med dem under armen, förhoppningsvis för en lugnande kopp varm choklad på ett trevligt fik någonstans. Häromdagen hade jag ett muslimskt par inne, varpå jag ser att de pratar med varandra. Till sist säger mannen tilll mig: "Min fru frågade om du verkligen var svensk, du som är så trevlig". Hemskt och ljuvligt att höra de orden. Jag kommer minnas dem länge

Men så finns baksidan. Barnen som lämnas själva i butiken trots att de inte är mer än några år gamla, föräldrarna som blir tagna för stöld när barnen är med. Alla nekade kort i kassan och svetten i människors panna när de försöker hitta en lösning och hela världen ser på. "Nekat köp" betyder alltid att det inte finns pengar på kortet. Vi försöker var finkänsliga och frågar om de har något annat kort (eller ett sms-lån sådär lite snabbt bara?) Farmodern som kommer in och inser att varje present hennes 6 barnbarn skrivit upp är dyrare än det hon tänkt lägga på alla julklappar tillsammans. Jag försöker hjälpa att hitta någon billigare, men ögonen tåras ändå över att inte räcka till. Presenterna som lämnas tillbaka oöppnade varje jul av åldringar för att "ingen kom och hälsade på. Det dök upp något annat." De som stinker sprit redan nu, en vecka innan jul. Barnen som desperat måste ha den senaste prylen för att det finns en klubb i skolan som man inte får vara med i om man inte har den.

Vi köper inte så mycket till vår dotter. Det blir inga sms-lån, inga lån överhuvud taget för den delen. Jag har tidigare börjat spara några 100-lappar varje månad på ett present-konto, så det är väl det kontot som gapar tomt i januari. Istället har vi dyrare matkonto.

Min drömjulklapp? Mer tid med min familj eller några spännande aktier med hög direktavkastning. Att får en present som genererar pengar till döden måste väl vara den bästa presenten? Läs även Per Pennings tankar om jul-hets.

Kontakter

I fredags ringde jag upp en man som suttit i ledningen för flera stora banker i Sverige. En riktig gigant inom svenskt näringsliv. Numret hade min mamma bett om vid en middag med några släktingar för ett par veckor sedan. Det kanske bör tilläggas att vår släkt varken är fin eller förmögen eller högutbildad heller för den delen, utom för just denna gren i familjen.

Motvilligt blir jag imponerad av framgångsrika människor. Inte för pengarna eller för att de vet hur man håller ett vinglas på rätt sätt eller för att de har både hushållerska och barnflicka. Nej, deras liv verkar så spännande, utmanande. Jag älskar spänning! Jag vill höra mer om hur de lever när de flyttar runt mellan USA, Luxenburg och Schweiz, om deras affärer och arbeten som verkar så spännande och fyllda av hisnande historier om stadsministrar på flygplan, om diskussionerna kring krigsländer o.s.v.

Ändå kunde jag inte för mitt liv komma på vad jag skulle prata med denna man om nu när jag satt med telefonen i handen och ett sms med ett främmande telefonnummer på. Aktier? Investeringar? Nog kan jag en del om ekonomi vid det här laget, men mina investeringar är ju på en väldigt liten skala och handlar om privatekonomi. Jag har inga drömmar om den proffesionella ekonomiska världen. Skulle han ens ta sig tid att tala med mig?
Jag skrev ett litet manus som handlade om investeringar och sedan den obligatoriska frågan som jag alltid frågar människor som jag inspireras av: Om du skulle rekomendera en bok, vilken skulle det vara?

Oron var obefogad, för han verkade glad över mitt samtal. I tjugo minuter pratade vi nonstop om världsbild, valutor, aktier och annat smått och gott. Boken? Han kunde inte rekomendera en utan skulle sända mig en lista per mail. Jag tänker att jag ska ta alla chanser jag bara kan just nu. Kanske leder det ingen vart, men alltid lär jag mig något! Och kontakter är aldrig fel...

Vilken bok skulle du rekomendera?

7 refuseringsbrev senare...

De senaste månaderna har varit hektiska. Jag har jobbat mycket, ibland över 50-timmar i veckan. Det har varit tufft att vara småbarnsmamma, fru och ledare med ett sådant schema. Det beror mycket på att jag har tappat lusten. För visst är det väl så att om något är roligt kan man jobba hur mycket som helst och fortfarande längta till jobbet när man kommer hem på kvällen? Så brukade det iallafall vara för mig.

Som när jag skrev mitt bokmanus. Jag jobbade heltid, var mamma på heltid, och ändå hann jag skriva en bok på kvällarna när vår dotter somnat. Och jag var inte ens trött (förrutom på morgnarna när jag suttit uppe och skrivit halva natten, men det är en annan sorts trötthet än den förlamande känslan av vanmakt jag känner nu). Att skriva den där boken har nog varit det dummaste jag gjort på många sätt, men samtidigt en av de sakerna jag aldrig kommer glömma, oavsett vad som händer. För vem vid sina sinnes fulla bruk lägger ner otaliga timmar på något som:

- Inte garanterar någon inkomst över huvud taget
- Inte är något du kan använda i ett CV för framtida jobb
- Har oddsen emot sig (titta bara på statistiken över inskickade manus)

Nåväl. Jag skickade in mitt manus. Första svaret kom efter fyra dagar, ett brev från ett förlag som inte tyckte manuset passade deras utgivningsform. Sedan har det löpt på, med 5 standardformuleringar där jag bara behövt läsa det första ordet för att få en klar bild av innebörden (Ordet var "tyvärr" för er som undrar).
Men så i fredags kom ett låååångt mail. Från ett stort förlag.

Så här skrev de:
"Nu har vi på [förlaget] läst ditt manus och tycker det verkar kunna bli en riktigt spännande roman. Tyvärr kan vi inte anta boken i det skick manuset är i nu, MEN vi tycker att det finns så pass mycket som är bra att vi gärna vill läsa en omarbetad version för att fatta ett rättvisare beslut om boken"

Följt av en hel radda med feedback, både positiv och negativ.

Jag tycker det är fantastiskt. Jag vet, iallafall med hjärnan, att det här verkligen inte är några garantier, men jag har jublat inombords i tre dagar nu och skall såklart ta till mig kritiken utan tveksamheter och göra något bra av den.

Så vad har hänt? Egentligen ingenting, men ändå har jag hittat lite mening igen. Energin ska jag använda till att jobba på de andra bitarna i mitt liv.