lördag 30 juni 2012

Frustrerad

Jag är oerhört målmedveten. Jag tycker att människor som säger att de "inte har tid" antingen inte vill något tillräckligt mycket eller så prioriterar de fel.

Medan jag skrev boken så bestämde jag mig för att jag skulle skriva tusen ord varje vardag. Dessutom skulle ni läsare på bloggen få ett inlägg per dag i snitt. Eftersom jag inte kommer hem som "vanliga" svenskar kl. 17 eller 18, utan oftast runt 20.00 så är min fritid ganska begränsad och tiden har varit knapp, men det är ju inga problem när man gör något som är roligt! Men nu, nu är jag plötsligt helt handlingsförlamad. Jag har ideer för en uppföljare till den boken jag redan skrivit, dessutom har jag idéer för en bok i personlig utveckling med ett tema som inte finns på marknaden. Men förrutom att äta rätt för att få den kroppen som min hjärna tror att jag har (jag blir chockad varje gång jag ser bilder på mig själv) så har jag helt tappat fokus och det gör mig frustrerad, för det känns som att min tid är mer värdefull än gamla serier på tv.

Jag tycker ju att det är jätteroligt att skriva, men jag tvivlar på min förmåga många gånger. Undrar om det är ett klassiskt tjej-drag?
Vem skriver man för egentligen? Den här bloggen är ju mest för mig själv, men inte bara för att skriva av sig, det hade jag ju kunnat göra på ett kollegieblock, men att hitta liksinnade som lever sina drömmar. Likadant med böcker. Skriver man ett manus för sig själv? Ja, till stor del, men ibland kanske det är roligt att det finns folk i skogen när trädet faller.

Just nu tittar jag på tv, på OLW's reklam för fredagsmys. Kan de ha fångat den nya svenska folksjälen? Arbetaren som lever för helgen och snacks i en påse som symbol.

Hur som helst gillar jag fritidsintressen som skapar pengar och inte tar dem.

Min första refusering

Ja, så damp den ner, knappt en vecka efter att jag skickat in mitt manus till boken. Så här stod det:

Hej Angelica!

Tack för ditt manus!

Tyvärr passar det inte riktigt vår utgivning, och vi måste därför tacka nej till publicering.

Lycka till på annat håll, och glad sommar!
Med vänlig hälsning,
Anna Thuresson, förlagsassistent


Och jag ramlar ner i en avgrund, trots att jag redan förberett mig själv på vad som komma skall. Och nu? Nu börjar tävlingsmänniskan i mig att gasta. Frågan är bara: Vad ska jag förbättra, vart ligger min svagehet?
Och ändå, så glatt, så snabbt och så...jag vet inte, ödmjukt svar att jag ska skriva och tacka.

Det är nu det är lätt att tycka att alla är idioter, men det är nu jag måste fundera på vad jag borde gjort bättre, vad som kan boosta mitt manus mer.

fredag 29 juni 2012

Vissa drömmar kanske ska vara just det.

Jag växte upp med hund. En fantastisk golden retriver som var med oss överallt. Som fick äta vaniljpuck när vi andra åt 88:an på somrarna när vi var ute i skog och mark men som alltid fick gott om mortion. När jag var 13 gick hon bort, fast när jag tänker på henne blir jag fortfarande tårögd. En hund blir verkligen en riktig familjemedlem.

Jag skulle vilja ha en hund, skulle vilja att A fick växa upp med den glädjen jag fick uppleva. Men så är det ju det praktiska. måndag och fredag skulle den behöva gå på hunddagis. Och varannan onsdag. Det kanske skulle gå. Men att ha hund krockar med mina övriga drömmar. Att resa, se världen.

Vad gör man egentligen om drömmarna krockar? Det är svårare att skaffa hund än att skaffa barn. Ett barn får man ju ta med sig överallt.

Det kanske ska få vara en dröm trots allt. En mini-aussie skulle jag vilja ha dock.

onsdag 27 juni 2012

Hur lycklig är du?

På en skala från 1-10, hur lycklig är du? Tänk igenom svaret noga innan du läser vidare.


Happy feet, precis lika lycklig som du och jag.

Klar?


Låt mig gissa. 6? Det är i varje fall snittet på oss skandinavier (5,7 för att vara exakt). Resten av världen? Samma med små variablar. Det spelar alltså ingen som helst roll om du bor i en hydda byggd av ko-mocka och har tre mil till närmaste färskvattenbrunn eller om du jobbar som VD på ett högt företag med  åtta miljoner i årsinkomst. Det spelar ingen roll om du har en partner eller är singel, om du är glutenintolerant eller inte. Snittet kommer säga att de är 5,7 lyckliga oavsett.

Men så är det ju den där postkodsmiljonären, triss och lotto, hästar... Ja, DENSTORADRÖMMEN. Om den slår in då? Du känner dig förmodligen lyckligare än genomsnittet i upp till tre år efteråt. Sedan? (Du kan nog gissa). Japp, 5,7.

Men sedan finns ju DENSTORAFASAN. Du krockar med bilen och blir förlamad från midjan och neråt. Du är förmodligen betydligt olyckligare än snittet i upp till tre år. Därefter? 5,7. Detta till och med när skadan består. Det verkar som att vi alltid tänker att vi är lite lyckligare än genomsnittet, men bara sådär svensson-mycket. För lite orättvist behandlade är vi ju av systemet, lite dumma är arbetskamraterna trots allt (för att inte tala om schemat som chefen gav ut). Dessutom behöver ju staketet målas om. Och trivselkilona bort. Ja, en solklar 5,7:a alltså.

Hur de som lever i U-länder tänker kan jag ju bara spekulera i. Kanske känner de någon som har fyra mil till brunnen, som har barn som dött av malaria. Ändå är den ju där, oron för framtiden...

Med andra ord: oroa dig inte. Oavsett vad som händer kommer du vara exakt lika lycklig om tre år som du är nu. Garanterat.
Vill du bli lyckligare? Då är det dags att börja glädjas åt de små sakerna (för även om du vinner på lotto är det kört). Får jag föreslå något är det att njuta av människor runt omkring dig och deras bra sidor, njuta av ett plötsligt skyfall i sommarsverige för att jordgubbarna blir så goda då. Lägg dig under en buske och lyssna på humle-surr, det är perfekt årstid för det just nu!

tisdag 26 juni 2012

Det är inte hur du har det utan hur du tar det

Nelson Mandela lär ha sagt att alla år i fängelse inte var ett lidande. Det var en chans att förbereda sig. För vad? Han visste att det fanns två slut på hans fångenskap. Antingen skulle han dö, och då skulle det bli revolution på grund av det och han skulle få som han ville, eller så skulle han bli fri och då visste han att han skulle leda sitt land. Under alla år förberedde han sig på att bli den bästa ledaren han kunde bli och att inte bli rädd för döden.

Tänk alla krigsfångar som varit fängslande i över tio år med daglig misshandel, sjukdomar och kränkningar och fortfarande lyckas leva normalt när de kommer hem? Vad är det som gör att vissa lever resten av sitt liv i missbruk eller på psyket?
Inställningen.
Eller barnen som blir kränkta, utsatta för övergrepp och våld (vänta, upprepar jag mig nu?), hur lyckas vissa bli fantastiska föräldrar åt sina barn när andra gör samma sak mot andra?

De har satt en standard för sig själva. "Så där ska jag aldrig bli" eller ännu bättre "Det här är jag"

Har du haft scenskräck någon gång? Man brukar bli darrig, pulsen höjs, man svettas lite grann och magen knyter sig.
Jag å andra sidan som älskar att stå på scen, jag känner ren eufori innan jag ska prata inför många människor: Jag känner mig härligt darrig, pulsen höjs, svetten bryter fram och en varm klump lägger sig tillrätta i magen.

Ja, som sagt. Det är inte hur du har det utan hur du tar det... Tänk om man kunde ta allt på rätt sätt!

Nästa inlägg: vad du än gör är du 5,7 lycklig i en skala från 1 till 10.

måndag 25 juni 2012

Är du en bonde på schackbrädet?


Jag menar inte i dess direkta betydelse, utan mer i dess egenskaper. En bonde som bara kan ta ett (eller två) steg i taget, som aldrig egentligen övveraskar. En bonde får sätta livet till för "the greater cause" så att säga.

Jag vill att alla ska våga vara en löpare som bara springer mot målet, eller en häst som överraskar, ett torn som plöjer på rakt mot målet utan att väja för något eller någon.

söndag 24 juni 2012

Glömma bort sina barn?


Fåglar kan räkna. Men bara till tre eller fyra, vilket gör att de inte alltid märker att de har tappat bort sin unge. Det är likadant för dig (ja, inte det där med barnen förstås), men be någon rita punkter på ett papper och se hur många du kan se genom att på ett ögonblick titta på det. Fyra, fem, kanske sex, i några extrema fall upp till sju, men sedan börjar hjärnan gruppera punkterna i just grupper om upp till fyra som hjärnan sedan bearbetar ihop till rätt antal.

Varför berättar jag då det här? För att hjärnan fungerar samma sätt i många andra fall. Vi har bland annat svårt att fokusera på mer än tre saker åt gången. Inom ledarskap handlar det om att fokusera på max tre saker tills de blir sk. rutiner (dvs sånt vi gör automatiskt) innan man fortsätter med nästa "fokus".
Likadant är det med drömmar. Man kan visserligen ha hur många som helst, men att försöka förverkliga mer än tre åt gången kan göra att de inte får den uppmärksamhet de förtjänar. Resultatet? Alla drömmar faller platt och man drabbas av en nedåtgående spiral fylld av misslyckande.

Likadant med viktnedgång, man fyller sin hjärna med allt man måste göra för att gå ner i vikt:

- Äta mer broccoli
- Träna fyra gånger i veckan
- Äta mindre portioner
- Inte tröstäta på kvällen
- Sluta med kaffebröd på kalas
- Inte dricka vin eller annan alkohol

Fokusen är helt enkelt för många för att man inte har tid att vänta på att bli smal, när man egentligen kanske ska välja tre saker av alla och sedan köra tills det är en del av vardagen.
I övrigt tycker jag att ordet "fokus" ett riktigt fult ord för att det har använts felaktigt under hela min yrkeskarriär.
"Vi måste fokusera på..." säger ju egentligen ingenting om vad som ska göras, varför det ska göras, hur det ska göras och framförallt, vad det är värt. Ordet fokus i sig är ju dömt att misslyckas, så istället för att fokusera på att gå ner i vikt, fokusera på hur du har på dig en strålande snygg, välsittande klänning på nästa stora fest. Istället för att fokusera på att köpa en fin bil, tänk på ljudet av en V8 som vibrerar under dig medan lukten av läder från de skålformade sportstolarna letar sig fram till dina näsborrar. Istället för att fokusera på att ha mer tid med familjen, tänk på dina barn som springer längs en vågformad sandstrand, på deras små fotavtryck i sanden och deras glada skratt som blandar sig med sjöfåglarnas skrik...

Vilka drömmar du än har, beta av dem en och en. Eller iallafall tre och tre.

lördag 23 juni 2012

Nyårslöften 2012 -status

Vid årsskiftet lovade jag mig själv följande:

- Jag skulle spara ihop minst 36.000 till en utbildning jag vill gå.
- Jag skulle utöka vårt aktiekapital med 20.000
- Jag skulle gå ner åtta kilo i vikt
- Jag skulle uppdatera mitt CV med foto
- Jag skulle skriva klart en bok.

Och det går ganska bra faktiskt. Jag tror mycket på att lova sig själv saker, även om nyårsafton inte känns helt rätt alla gånger där i alkohol-ångorna. Mål borde man sätta lite närsomhelst, men alltid helhjärtat.

Jag kommer att ha ca. 7000 kvar att spara ihop till utbildningen i höst.
Om vi något extremt oförutsett händer kommer jag lyckas spara ihop 20.000 i aktier (nästa år ska det vara 60.000)
Vikten... nja. Den har jag precis tagit tag i...
CV't är prio ett under semestern (men det hänger lite ihop med punkten ovan)
Boken. Ja... den är klar. Jag skickade in den till ett förlag igår och ska fortsätta vidare efter.

Boken ger mig märkligt nog mer ångest nu än när jag fortfarande höll på med den. Jag tror genuint inte att det kan bli något, och jag kommer på mig själv med en klump i magen när andra ska läsa den och döma mig efter den. Förlåt, BEdöma. Och be är väl det jag trots allt gör djupt inne.

Blir den inte utgiven ska jag lägga ut den på filehill. Har du hört om dem? Man lägger upp sina filer, bestämmer ett pris och sedan tar filehill några procent när man säljer sin bok (eller manualer eller vad det nu kan vara). Jag är dock stolt över vad jag åstadkommit, jag har faktiskt för första gången i mitt liv drivit ett STORT projekt på min fritid som tagit nästan ett år. Jag som är bäst på att starta igång projekt...

Uppdaterar med en bild från mitt midsommarfirande i stockholms skärgård. Tänk vilket fantastiskt land vi lever i!

onsdag 20 juni 2012

Att lära sig av andra

Det är många som säger att om man vil bli framgångsrik är det bara att jobba hårt , inte väja för något och vara sparsam.
Det kanske är sant i mycket, men som jag skrivit innan så tror jag att det är farligt att se sig själv som en gåva till en värld full av idioter. Jag kom att tänka på det igår när jag bad en av mina kollegor om hjälp och hon glatt konstaterade efteråt: "Nu fick ju jag lära dig något!" Jag skrattade och höll med för nog är det så att många chefer inte tar hjälp av sina anställda. Jag tycker däremot alltid om att lära mig nya saker. Jag har helt enkelt inte råd att välja bort människor som inte har tillräckligt "värde" för att lära mig dem.

Förresten blir det lite kortare inlägg under helgen, jag är på väg mot skärgården för familjeidyll under midsommar.

måndag 18 juni 2012

Miljonär? Om tio år.

Jag har en plan. Jag vill gå i pension utan några lån. Utan några andra räkningar att betala utom de som kommer månadsvis för att det inte går att ha det på annat sätt, som el, vatten, telefoni, bensin o.s.v. Om jag har turen att leva tills jag blir pensionär och får vara frisk och får behålla de som jag älskar allra mest. Ja, då vill jag leva bra. Inte överflödigt nödvändigtvis, men bra.

Om jag inte blir pensionär så vill jag iallafall ha sparat ihop så mycket pengar att jag kan ge A en bra uppväxt. Alltså: det är dags att börja investera.
Med fem procent i avkastning skulle vi ha nästan en miljon om tio år. Går det bättre, ja då är det bara ett plus. Ytterligare sex år på det så har vi möjlighet att amortera av i stort sett hela vårt huslån.

Jag vill äga min egen tid (missa förövrigt inte bloggen med samma namn) när jag blir äldre. Välja att jobba så mycket jag vill, för jobba kommer jag nog vilja göra. Länge. Och jag vill att N ska vara med mig såklart. Femtiofem kanske är en bra ålder?

söndag 17 juni 2012

Har du bil?


Jag med. Hoppas du är stolt över din, jag är mycket stolt över min eftersom den är gul (precis som solen och påskkycklingar. Eller en citronskiva på min semesterdrink. Gul som kexchoklad eller ljuvliga små tussilago). Dessutom är den min. Banken leasar nämligen inte längre ut min bil till mig. Och det är nog ingen förlust för dem, för den börjar bli lite till åren. Men den är iallafall min.

Säga vad man vill om bilar, men det är sällan något annat än en STOR förlust-affär att ha en bil. Ändå skulle ingen jag känner höja på ögonbrynen om jag sa att jag köpt en ny volvo för 350.000, men om jag däremot sa att jag lånat 350.000 på banken för att köpa aktier (förslagsvis i volvo). Ja, då jäklar skulle de fråga vad jag höll på med.

Vilket är då den största risken?

Ja, volvo har pendlat från 44 kronor till dryga 141 de senaste åren. Dessutom har man om man äger aktier i volvo kunnat glädjas åt en direktavkastning som just nu ligger på strax över 3%. Hade man köpt dem när de var som lägst och sålt dem nu (trots att marknaden nu sviker rejält) hade man gjort en vinst på 58%.
Bilen då? Man hade kunnat nyttja sin bil, och haft det mervärdet som en bil ger, men det hade varit en förlustaffär hur man än gjort.

Varför är vi svenskar (eller är det ett "svenskt" problem?) så rädda för investeringar? Varför är det så viktigt att ha statusprylar? Jag köper att man kan ha bilar som hobby, att man älskar ljudet av en V8 som vibrerar under en. Men de allra flesta ser bilen som ett nödvändigt ont. Och så berömmer vi varandra för den fina läderklädseln, regncensorn eller metalliclacken som praktiskt taget var gratis.

Tänk om...

Idag får filmen tala. Jag tänker mycket på det här att göra gott och få gott. Gör du?

lördag 16 juni 2012

Hotivation


Ja, jag skrev rätt. Motivation i all ära, den är upplyftande, glädjande och något som förhoppningsvis uppfyller våra drömmar. Motivation är det som gör att vi faktiskt GÖR något.
Hotivation å andra sidan är rädslan för vad som händer om vi INTE gör något, det som gör att vi skickar in deklarationen och räkningarna i tid. Det som gör att vi kliver upp på morgonen för att gå till jobbet. Rädslan för negativa konsekvenser är den största motivatorn av dem alla. Håller du inte med? Jag känner få personer som sliter med sina drömmar varje dag, men nästan alla jag känner går upp varje morgon när klockan ringer. Varför? De kallar det ansvarskänsla, men jag kallar det hotivation. Hotet om vad som händer om de inte dyker upp i tid. (Man förlorar pengar, får en arg chef, kanske ilskna kunder och kollegor, en skriftlig varning). För mycket hotivation i livet kan vara farligt, men tänk om den rädslan man känner för att eventuellt misslyckas med något istället kunde vara rädslan för att inte våga göra det.

Skrämmande propaganda.

Det är ett ständigt dåligt samvete att vara förälder. Förrutom att man ska ha barnsäkra leksaker, rätt bilbarnstol och gärna ekologiska kläder och mat så ska man ha rätt bil. Flera gånger har jag blivit ifrågasatt för att vi kör runt i en liten bil. Och vad svarar man på det? För oss är det en ekonomisk fråga, men den dagen vi krockar i 110 km/h så ångrar man sig ju. Är vi sämre föräldrar för att vi inte uppdaterat oss med den senaste volvon? Jag vet inte. Var våra föräldrar sämre föräldrar som inte hade de senaste barnstolarna eller flytvästar utan nack-krage? Bättre försäljningsargument än föräldrars rädsla kan ju inte finnas, tänka att jobba på Barnens Hus eller liknande, vilken dröm för en säljare!

En annan fråga är vaccinationer. Det finns ju vaccin för det mesta idag, som influensa (ett nytt varje år), TBE för att bara nämna några. Idag tog vi fästingvaccin på lilla A som var mycket nöjd med sin klubba och fästingtatuering. Men influensavaccinet lät vi bli. Det kändes som att det var ett vaccin som togs fram för fort och att risken för att bli allvarligt sjuk var väldigt liten.

Det gäller hur som helst att ha gott självförtroende och köra sin "grej" som förälder. Helst skulle man ju låsa in barnen för att skydda dem från allt ont, men det fungerar ju inte riktigt så...

fredag 15 juni 2012

Även bra dagar kan ge hjärnspöken

Det har varit en fantastisk dag idag. Jag och A har varit lediga och har hunnit leka i lekparken (jo, jag skuttar och leker jag med), leka med Barbie i gräset bakom huset, storhandlat och cyklat runt området. Sedan ringde min chef och var på ett sprudlande humör och jag rycktes med. Jag tycker att han är fantastisk. Och jag märker att de försöker hitta nya utmaningar till mig. Det är ju bara svårt att göra det när det inte finns några.

Jag fick ett oväntat tillskott till ekonomin idag också vilket såklart alltid är roligt. Det finns 1000 saker att lägga en större mängd pengar på. Här kommer några:

- Köpa aktier
- Lägga pengarna på en coachutbildning
- Amortera på huset
- Bränna pengarna på resor
- Köpa ett sånt där utomhusspa

Ja, det som står överst på listan är en coachutbildning, men jag har fått höra från så många ställen att man "måste" ha en beteendevetarutbildning om man ska kunna jobba heltid med företagsutveckling. Då börjar ett tvivlets frö att gro inom mig... Så är det väl när man vandrar i okänd terräng.

Ett säkert kort är att köpa aktier för summan, det skulle ge oss en liten skjuts närmare att kunna leva på passiva inkomster. En miljon om tio år är målet även om det såklart är långt ifrån tillräckligt.

Vad tycker du? Vad skulle du lägga ett oväntat tillskott på?

torsdag 14 juni 2012

Att vara chef är att alltid vara lite på jobbet.


Det är ett känsligt ämne. Men jag står fast vid det som står ovan. Det är inte så att jag inte kan koppla av när jag inte är på jobbet, men jag måste alltid finnas där. Nu menar jag inte de där banala frågorna som personalen inte kan lösa själv, för jag uppmuntrar dem så mycket jag bara kan till att ta egna initiativ. Jag menar att ibland är man den närmaste förebilden de har efter sina föräldrar. Ibland. Jag försöker inte höja mig själv till skyarna, men det verkar ligga lite i rollen att man får höra om alla hjärnspöken, om all ångest och alla rädslor som styr deras liv. Det är ett enormt förtroende.
Därför är jag på jobbet jämt. När jag är ute och dricker en öl tillsammans med företaget är jag i första hand chef och i andra hand partyprinsessa. Privat kan jag unna mig att dricka ett glas till en fredag kväll, men om man missar en chans när någon vill öppna sig så kanske dörren sluts för evigt.

Ändå har jag gjort missar med mina anställda, det ska gudarna veta. Fast det beror inte på alkohol.

onsdag 13 juni 2012

Hur vet man vad man vill jobba med?

Startsida
Denna bild lånad direkt från... ja, du förstår nog.
Jag påbörjade ett test över vilka arbeten som skulle passa mig på arbetsförmedlingens hemsida vilket skulle kasta bort 20 minuter av mitt liv, detta med bakgund av att en av sökkriterierna som gjorde att någon kom in på den här bloggen var: "Hur vet man vad man vill jobba med?" Som tur vad slutade jag i tid. Tanken är fantastisk. Jag stödjer verkligen ett "test" om det nu är rätt ord där man kan hitta sitt drömyrke. Ett yrke som gör att man är bäst, inte för att man har lärt sig allting och jobbat dag ut och dag in medan den berömda väggen plötsligt tornar upp sig framför en. Och än värre: bakom den står barnen man försummade genom att vara trött och grinig när man kom hem. Och mannen eller kvinnan som fick några frukstansvärda måndagar. För det går inte att leva sitt liv genom "fredagsmys". Jag tror inte det. Att hitta sitt drömyrke är att göra sådant som man tycker är roligt. Och sedan, när man fått göra det roligaste man vet, så har man ork till allt det där andra. Som måndagsmys. Men hur vet man? Genom testet på arbetsförmedlingen såklart! Där får man frågor som:

Är du intresserad av att:

- gravera texter på metall?
- beställa resor och hotellrum?
- ta emot beställningar i en taxiväxel?
- lösa juridiska problem?
-undersöka patienter på en vårdcentral?

(det är helt sant)

Jo, jag kanske är krass, men om man vet att man älskar att gravera texter på metall så har iallafall jag så pass höga tankar om människor att de borde inse själva att de ska bli graverare? Och vem är intresserad specifikt av att ta emot beställningar i en taxiväxel?

Nej, låt en coach eller beteendevetare skriva dem istället (eller vad 17, låt mig göra det!) Frågorna borde vara i kalibern:
- Tycker du om att skapa saker?
- Är du detaljorienterad?
- Arbetar du helst själv eller tillsammans med andra?
- Tycker du det är roligt att göra och hålla presentationer?
- Är du bra på att starta igång nya projekt?

Ja, och så vidare. Och sedan, när man t.ex. har svarat på 300 frågor och fått reda på att man är: social, utåtriktad, rak, hard-working, feedbacktörstande människorättskämpe, ja DÅ ska man få 20 förslag på alla yrken som kräver det, i stort och smått, alltifrån att jobba på socialen till att vara stjärnan i Bamseklubben på Mallorca (om det nu passar in).

Fast nu jobbar jag inte på arbetsförmedlingen, jag rekryterar bara, så det kanske faktiskt kommer in några personer varje dag som säger: "Jag ÄLSKAR att undersöka patienter på en vårdcentral, men jag har ingen aning om vad jag vill jobba med. Snälla, hjälp mig."

Lycka vs. njutning

Idag köpte jag ett par nya träningsskor som jag är MYCKET nöjd med! 299:- kronor fick jag betala på rean vilket passar min snåla budget alldeles utmärkt. Jag har blivit allt snålare på senare år, jag vill investera mina pengar istället. En klok människa jag kände en gång berättade att han läst Dalai Lamas bok där han beskriver lycka vs. njutning. Inför varje frestelse ska man tänka efter om det ger en lycka eller njutning. Är det lycka skall man göra det, men är svaret njutning ska man leva utan det eller iallafall begränsa sig.

Jag tycker det är en ganska bra (men smått tråkig) filosofi. Njutning ger inga bestående känslor utom möjligtvis ångest efteråt. Som när man handlar kläder och kommer hem med plånboken lite tunnare. Kanske håller känslan i sig när man provar dem igen framför spegeln, men sedan då? I alla fall utom mat har jag lyckats ganska bra sedan dess faktiskt. Jag har en regel att om det inte är något jag verkligen behöver (som nya byxor för att de andra är trasiga etc.), så funderar jag i en månad. Vill jag fortfarande ha saken då så kanske jag slår till. Ofta känns den där lockande produkten inte lika attraktiv då.

Lycka kan jag däremot lägga MYCKET pengar på. Resor utomlands är ett exempel på det. Jag minns alla mina resor med glädje, till och med dem som inte varit något att hurra för. Jag minns kulturen, maten, solen (eller frånvaron av den), husen, människorna... ja allt.
Och så drömmarna, som ger mig lycka innan de ens har inträffat.

Jag tror att många skulle vinna på att ha mer lycka och mindre njutning i sitt liv.

tisdag 12 juni 2012

I en uppförsbacke

I en uppförsbacke lönar det sig att ha bra kondition. Men jobbigt är det, oavsett om du cyklar Tour de France eller hemma i Svedala. Så är det ju med livets uppförsbackar också, man kan vara bättre rustad eller sämre rustad mentalt. Men jobbigt är det likväl.

Mina drömmar är mig allra närmast när det går uppför (eller säger man utför). Jag kikar in på Hemnet och drömmer om ett hus i Italien, en rostig cykel, lokalt vin och tryffeldoftande, färska pasta på ett fat. Mysiga marknader men frukt direkt från träden. Och sedan knarrar jag hem till min man och dotter som spelar spel på verandan....
Ibland har vi ett hus i Grekland, då har jag istället en liten flakmoppe som jag och N vinglar nedför berget med. Vi stannar till vid en taverna, äter en fantastisk grekisk sallad med en tzatsiki som verkar hämtad från de grekiska gudarna. På det en karaff rött som är kylskåpskallt (jag dricker alltid vin i mina drömmar, kanske dags att anmäla sig  till A.A. redan nu för att arbeta lite preventivt). På vägen hem plockar vi citroner från träden och sjunker ner i vår pool...

Ibland blir jag riktigt våghalsig (nu ska du få höra). Då söker jag på villor över åtta miljoner i Spanien eller Frankrike och fnyser åt planlösningen, läget och omgivningarna. Som att jag hade haft 12 miljoner att lägga på en liten (herr)gård redan idag. Men då och då så ser jag en pärla som jag skulle vilja ha råd med, en där vår stora säng med fladdrande takhimmel passar perfekt. Sängen? Nej, den har jag inte heller. Men en dag om det inte var så förbaskat mycket uppförsbackar hela tiden!

Seek and you shall find...

Tony Robbins är en fantastisk man. Under ett av sina seminarier ber han människorna i publiken att leta efter allt som är rött i lokalen. När de är klara så ber han dem nämna allt som var brunt.

Jag tror att det är så inom de flesta områden i livet. Man har en vision om hur allt ska vara och letar tills man får det bekräftat. Rasister ser inget annat än invandrare som begår brott fastän mannen i som hälsar så glatt på dem varje morgon kommer från ett annat land, människor som växt upp med att någon hela tiden sagt att de inte kan ser inga möjligheter.

Eller tvärtom: hur människor som genomgått det värsta i livet fortfarande ser möjligheter. Kan det vara så att intelligens inte har så mycket alls att göra med framgång? Hemska tanke, det skulle ju innebära att vem som helst skulle kunna lyckas med sina drömmar...

Dagens övning: leta efter positiva saker, kom igen: positivt, positivt...

måndag 11 juni 2012

Sol i hjärta, sol i sinne


Idag har det varit sol i hela mitt hjärta. En sån där dag där solen sken mot mig redan när jag vaknade. Både bokstavligt och bildligt. Det var en så skön känsla att få träffa min sömndruckna lilla dotter, om så bara för en timme. Det slog mig, att med mitt nya jobb kommer jag få se henne varje dag. Varje dag! Innan har hon ju sovit när jag åkt till jobbet och sovit när jag kommit hem. All respekt för varannan-veckas föräldrar.

Med andra ord: jag har vett att vara glad åt det lilla idag. Dessutom köpte jag berättar-tärningar som jag ska prova med A när tiden finns. Det är en hel massa tärningar med massor av olika bilder på. När man slagit dem ska man berätta en historia med det man ser på tärningen. Vi som båda tycker om hitte-på historier kommer nog ha massor med roligt genom de där. Story cubes heter de (se ovan)

söndag 10 juni 2012

Jobba till 75?

Jag förstår regeringen som vill höja pensionsåldern till 75. Med tanke på att människor pluggar längre, och lever längre så är det ju lite som att säga att 25+30=40. Dvs. man ska jobba i 40 år för att täcka de utgifter landet har haft under de första 25 åren samt de 30 åren från pension som man kanske lever (95 år är ju inte helt omöjligt att uppnå i dagens samhälle). Därtill det välfärdssamhälle som bygger på att man ska få hjälp om man behöver. Jag vet att många är emot mig här: välfärdssamhälle när vi har barnfattigdom etc. Men det har vi faktiskt, ett samhälle där ingen behöver svälta, iallafall i teorin. Jämför med stormakter som USA och China så får du se.

Jag vill dock inte vara tvungen att jobba till den dagen jag fyller 75. Om jag inte själv vill, jag tror att om man har ett jobb som är ett intresse behöver man inte fungera på pension, det är något man vill göra varje dag till den dagen man är fysiskt inkapabel till att fortsätta. Så hoppas jag att det blir för mig.
För att inte vara beroende av vad staten beslutar sparar vi dock undan dryga 12% av vår inkomst varje månad i aktier och fonder. Med lite tur (och skicklighet) kanske vi kan få dem att växa till en hygglig passiv inkomst med åren.

Idag har det varit en fantastisk dag utan schema. A har lekt med kompisar på gården utanför, jag har målat halva fasaden med alg-rent och rensat lite i rabatten. Tittat på alla fantastiska bär som börjar komma upp i rabatterna och njutit av vädret som faktiskt bjöd på lite solsken trots en dyster prognos.

lördag 9 juni 2012

Sylvester Stalone

Igår hörde jag historien om Stalone. Ja, den innan han blev ett känt muskelknippe och relativt förmögen. Det var lite av en chock för mig, och faktiskt så väljer jag att tro på historien. Varför? För att jag läst om den på flera ställen och optimistiskt nog för att det är en jäkligt bra historia vilket är precis det den här bloggen handlar om. Så here goes:

Stallone hade bestämt sig: han skulle bli skådespelare. Men han hade växt upp med en dialekt som inte riktigt gjorde honom rättvisa och på varje audition, hos varje agent fick han höra samma sak: "Du ser dum ut och du låter dum. Du kommer aldrig bli skådespelare." Han gav inte upp, trots att pengarna sinade allt mer. Hans fru grälade på honom att hitta ett jobb, men han kunde inte, för då visste han att han skulle förlora sitt driv. Till slut hade de inte värme i lägenheten och han sålde sin frus smycken. I intervjuer efteråt har han sagt att "det finns en sak du ALDRIG ska göra mot en kvinna, och det är att sälja hennes smycken". Skilsmässan var ett faktum. Han var hos varje agent i New York flera gånger tills de inte ens ville ta emot honom när han kom. Då sov han över utanför kontoret för att kunna vara där när de öppnade på morgonen. Han fick en liten roll som skurk men blev dödad efter några minuter. Det gav honom dock nytt hopp. Stallone hade något som verkligen betydde något för honom: hans hund som, till skillnad från hans fru, älskade honom villkorslöst. Men när han inte hade råd att ge hunden mat längre så ställde han sig utanför en Liquore store och försökte sälja honom till förbipasserande för 100 dollar. En man köpte hunden efter lite prutande för 25 dollar. Efter det gick han hem och grät. Ett par dagar senare fick han ideén till Rocky när han satt på biblioteket (mest för att få värme). Han skrev hela manuset på ett dygn och fick nej från fyra agenter innan den femte berättade att de älskade den och skulle ge honon 135.000 för den. Han tackade ja men berättade att det var på ett villkor: han skulle spela huvudrollen. De var inte ett dugg intresserade av att ha någon som både såg dum ut och lät dum och höjde budet till 250.000 dollar. Stallone gick därifrån (tänk att han inte hade ett öre på fickan).

Två veckor senare hörde producenten av sig och sa att han fick som han ville, men då de var övertygade om att det skulle bli ett fiasko så gav de honom 35.000 dollar för manuset och en huvudroll. Glädjestrålande tackade han ja. Nu kan man tro att han gick ut och festade för sin lilla förmögenhet, men istället ställde han sig utanför butiken där han sålt sin hund och väntade på att mannen skulle komma tillbaka. Tredje dagen fick han syn på honom och erbjöd honom 1000 dollar för hunden. Han var inte intresserad, men Stallone vägrade ge upp. 15.000 dollar och en roll för mannen kostade det honom att köpa tillbaka kärleken i sitt liv. The rest is history som man brukar säga...
Hunden är för övrigt ocksåp med i filmen. Rörande historia inte sant?

fredag 8 juni 2012

Är du en James Bond när du kommer hem?



Tänk dig de första Bond-filmerna. Sean Connery har tampats med någon ond skurk hela dagen. Man har skjutit efter honom, han har dödat människor och nu har han likt en attackdykare kommit upp från en nattsvart sjö mitt i natten. Vad gör han? Han tar av sig sin torrdräkt. Under har han en vit smoking (jag har då aldrig lyckats komma ur en torrdräkt i det skicket). Som pricken över i sätter han fast en blomma i knapphålet, stryker undan håret och kliver in till kvinnan som alla män drömmer om med ett leende som kan smälta berg. Vi vet ju vad som händer sedan...

För det mesta är jag mitt allra bästa jag på jobbet. Jag tycker att personalen förtjänar en ledare som inte snäser, är otrevlig eller inte har tid att leda eller lyssna. Men när jag kommer hem, då är det inte negligen som åker på direkt. Nu har vi ingen öppen spis, men även om vi hade haft det tror jag inte min man någonsin skulle hittat mig naken framför den med ett glas champagne i handen. Det blir som mest ett glas rött, lite mat, några tända ljus... Ja du förstår.

Jag tror att alla skulle ha mycket att vinna på att dra in lite Bond-feeling i sin vardag. Vad tror du?

Hälsan själv

Det bor en liten renlevnadsmänniska i mig. När hon får komma fram finns det bara fullkornsbröd (jo, hon tycker att de där solrosbröden är fantastiskt goda) hemma. Renlevnadsmänniskan odlar groddar i köksfönstret, det vill säga om de lyckas överleva till nästa gång hon tittar förbi. Mitt vanliga jag har nämligen inte minsta intresse av att vattna groddarna två gånger om dagen med en liten blomspruta. Renlevnadsmänniskan ligger på spikmattan och lyssnar på vågskvalp eller val-ljud eller skogsbrus medan hon smuttar på en smoothie gjord på elva sorters mirakelbär. Eller så sitter hon i skuggan och äter youghurt och hemmagjord müsli ur vackra skålar, handgjorda i italien.

Jag blir lite trött på den där människan, faktum är att jag tror att den människan även den är trött på sin pizzasvullande rödvinspimplande namne som allltid trillar dit så fort det vankas fikabröd med alla sorter E-kombinationer man kan tänka sig i färg -och konserveringsmedel.
Idag trillade dock mitt nyttiga jag tillbaka och handlade spirulina som jag glatt öste ner i en smoothie. Det skulle tydligen göra att det var mer lättdrucket. Men nej. A's smoothie med banan, ananas och mjölk lyste som solen själv mot mig när jag satt med min skogsgröna sörja till dryck framför mig. Smaken? Som att dricka en skog. Inte den där svenska sommarskogen med ljuset strilande ner genom höga granar och mjuk mossa som luktar fuktigt och friskt på samma gång. Nä, mer som Bamse i trollskogen.

Ska laga hamburgare till middag som kompensation för vad min nyttiga halva hittar på...

torsdag 7 juni 2012

Konflikter


Idag hade jag en konflikt på jobbet. Jag blev jätteledsen av okänd anledning, för konflikter kan få mig att darra av vrede, men gråta, det gör jag sällan. Det har varit mycket just nu, den där dåliga självkänslan som anses vara kvinnlig har gjort sig påmind.
Hur som helst är konflikten löst, jag avslutar alltid de konflikter jag själv skapat så fort som möjligt, tycker inte om att låta dem gro. Det är dessutom en person jag respekterar mycket så det finns många anledningar att hålla sig väl med honom.
Jag har nästan skrivit klart boken, nu är jag rädd för att få ett nej. Jag har ett tillfälligt nytt jobb, nu är jag rädd att misslyckas. Jag har alltid trott att jag har ganska bra självkänsla, jag är en tävlingsmänniska men har alltid (okej oftast) kunnat gå när något inte varit värt att fightas för. Ändå vill jag bevisa mig själv, inte så mycket för andra utan för mig själv. Jag vill veta vad jag kan, jag mår bra när jag utvecklar mig själv. Just nu är jag frustrerad över all tid jag lägger ner på att komma framåt, men tålamodet att vänta tills äpplena har mognat infinner sig inte riktigt. Men målen, de ger jag inte upp i första taget. Bara små steg i taget... Jag hade ett sista medarbetarsamtal med en person i min butik idag. Jag ska inte gå in på detaljer eftersom det är konfidentiellt, men det är tufft att motivera någon som inte vill bli motiverad. Så vad gör man? Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte, för ingen kurs jag gått på i ledarskap har kunnat svara på den frågan: Hur motiverar man någon som inte vill bli motiverad? Men jag har en teori. Jag tror att alla människor har drömmar. Och kan man få dem att nå sina drömmar privat så är det lättare att bryta upp från det som inte motiverar dem. Tyvärr är det ganska ensamt att motivera sig själv och jag blir ledsen när det är en person som jag verkligen bryr mig om.

onsdag 6 juni 2012

Tänk!

Jag hittade en bok där jag skrivit ner mina mål för de närmaste åren. Och där stod det, utan att jag egentligen tänkt på det själv: "Hitta ett jobb med kortare restid". Det har jag ju faktiskt, även om det bara är för sommaren.
Tänk bara att om man fokuserar på något tillräckligt länge så händer det till slut.

För övrigt: prisa gud, snart kommer skatteåterbäringen. Det blir nådastöten för vårt badrumslån till ICA-banken. Fyra månader har det tagit att betala av 70.000. Men så har jag ju inte köpt kläder på lika länge heller... Just nu har jag läst ut "hungerspelen" vilket tog drygt fyra dagar och några påsar under ögonen, men nu vill jag ju läsa resten i triologin! Så tillsammans med Hoppy och guldpengarna som jag skrivit om innan här på bloggen så ligger de nu i min utkorg på adlibris.

Hoppas att sommaren erbjuder mycket sommarläsning.

tisdag 5 juni 2012

Strokes

Alla människor behöver sk. strokes. Inte att förväxla med stroke som är något ingen människa behöver. Strokes används som begrepp inom ledarskap och psykologi, men många exempel kommer från det vanliga livet. Det finns psykiska strokes och fysiska, och de är helt avgörande för om en människa utvecklar sin självkänsla eller om den bryts ned. Man delar också in dem i rituella strokes eller spontana strokes. Exempel på rituella strokes är att ge någon julklappar, att man kramar någon när man träffas, att man säger "Tack för maten". Spontana är just spontana som inte föregås av ritualer eller traditioner.

Det finns gott om exempel på vad avsaknad av fysisk beröring kan göra. Man tog en ap-ungar från sina mödrar vid födseln. Några fick ingen kontakt alls med sin mamma medan andra fick se dem genom en glasskiva utan kontakt. Åter andra fick då och då sticka in sin hand till mamman genom ett litet hål i glasskivan.

Alla apor fick bo i likadana burar och fick rikligt med mat från nappflaskor man sträckte in till dem på pinnar. Den första gruppen apor blev psykiskt och fysiskt skadade av experimentet. När de fick träffa sina mammor tillfrisknade de långsamt psykiskt, men aldrig fysiskt.

Den andra gruppen fick beteenderubbningar som höll i sig resten av livet.

Den tredje gruppen hade också underutvecklade hjärnor med permanenta skador.

Forskningen ovan har lett till något som kallas kängurumetoden som används för barn som fötts för tidigt. Att många äldrehem har en katt eller hund som kommer på besök är inte heller en slump. Beröring gör att vi mår bättre. Att vi överlever.

Psykiska strokes kanske är de som förekommer mest på en arbetsplats, men de kan också vara negativa (precis som slag är för fysiska). Att ge en mix av båda är att föredra, men ska man bara ge en är det positiva strokes som är bäst. Ändå gör många chefer precis tvärtom. "Rather catch people doing something right than something wrong" säger alltid min chef (jag vet att han har läst den där boken om späckhuggare en gång).
Att inte ge beröring eller feedback alls är dock det som är absolut sämst. Att inte bli sedd överhuvudtaget skadar oss mer än ris. Iallafall om experterna får orda.

måndag 4 juni 2012

"Ingen ränta, inga uppläggningsavgifter"

Återigen dyker det upp ett "personligt" brev till mig. Jag har tydligen möjligheten att låna 300.000 kr utan säkerhet. Det är ju fantastiskt att jag som person är värd så mycket pengar (för då är det ju faktiskt mig banken investerar i). Det enda de vill ha är en nätt liten ränta på 17%. Som hittat.

Och jag blir rädd. Jag blir inte rädd för att det här företaget skickar ut ett brev till mig. Jag blir rädd för att såna företag faktiskt överlever. Att någon öppnar sitt personliga brev och tycker att "jo, det här verkar vara en bra deal". Att man kan ha det så illa ekonomiskt att man faktiskt slår till. Jag vet inte om man faller för den tilltalande texten att vara utvald. Eller om man har det så illa att man ignorerar klumpen i halsen och skriver på.

Bäst är ju de sk. "sms-lånen" som kommit i flera internetbaserade varianter. Senast är www.femhundring.se som också kommit upp på finansinspektionens lista över företag man ska akta sig NOGA för. Tydligen kan man låna en 500-lapp i ett litet nafs utan vare sig ränta eller uppläggningsavgifter. Snällt. Det kostar bara 40:- att skicka sms'et (oavsett om det blir godkänt eller inte) samt 99 kr i fakturaavgift. Det blir en nätt liten summa på 27%. Bara den månaden. Om du kan betala. Annars blir det dyrt.. Riktigt dyrt. Jag kan inte låta bli att googla lite forum och det är många som lånat av dem.

Varför får man ingen utbildning om ekonomi i skolan? Jag pratar inte företagsekonomi som tillvalskurs utan om sådan ekonomi som alla har. Om spara och slösa, om att investera och spara. Tur att jag fick lära mig om svampsporer. Det har jag haft mycket användning av. Jag är inte bitter (jag tycker faktiskt det är intressant med växter och djur), men jag kan liksom inte låta bli att vara lite dryg.

Vem vet, jag kanske är i fel bransch. Måste bara sälja min själ först.

Förfall

Jag måste vara ärlig. Idag är det tomt i min hjärna. Jag lyssnade på Tony Robbins i morse på min youtube-kanal i brist på ideer om andra bra talare. Det var inspirerande och bra precis som vanligt, men jag kan för mitt liv inte minnas något av det han sa. Istället kretsar det mesta kring det mesta just nu. Det känns som det där nålsögat man måste pressa sig igenom innan man kommer ut med nya erfarenheter och framgångar på andra sidan. Vet du vad jag menar? Det är bara det att jag har känt så i ett halvår minst nu och det där nålsögat verkar snarare likna en ravin i grand canyon.

Mina aktier är på nya bottennivåer och jag läste att Soros (George är det tror jag) som likt en Dalai Lama för ekonomi predikar om Europas ekonomiska fall. Hua. Och andra ekonomiska bloggare säger att en rejäl krasch får alla uppleva under en livstid. Den senaste var för lite mer än 80 år sedan...
Visste du förresten att det tog P. Fisher (läromästaren till Warren Buffet) hela 12 år att gå plus på sina aktie-investeringar? Där kan man tala om att stå fast vid sina värderingar även när det blåste snålt... Men sedan blev han ju också rejält förmögen.

Just nu ligger jag här med en liten snusande sak som smackar i sömnen. Vi har en regel att när hennes pappa är borta på kurs får hon sova hos mig hela natten. Det slår allt.

söndag 3 juni 2012

Bröllopsbilder

Fick idag se att våra bröllopsbilder har blivit publicerade på hemsidan för hotellet där vi gifte oss idag. Jag är märkligt stolt över att de vill ha med oss.

Vill du se bilderna? Klicka här.

Söndagsmys

Idag låter jag bilderna på min dotter tala. Att göra något extra med små medel (ignorera pizzan, jag och A delade på en). Som att ha picknick på vardagsrumsgolvet till middag. När N kom hem från jobbet ropade vi "ÖVERRASKNING". Jag hoppas att han tycker livet med oss två bestämda damer aldrig är tråkigt...

Ju mer aktierna går ner, desto bättre!

Köp i nedgång, sälj i uppgång (eller inte alls om proffsen får orda). Så ser det ut när man läser böcker om ämnet. Ändå är människor livrädda för att köpa när det går ner. För vem vet, det kanske går ner ännu mer? Sant. Men när det går upp handlar människor aktier som att det inte fanns någon morgondag. Som att det inte kan vända då...

Jag är ingen expert på aktier. Sedan jag började förra våren tyder allt på motsatsen faktiskt. Ändå är jag helt övertygad om att jag kommer lyckas bli miljonär på mina investeringar. Det finns inget annat alternativ.  Just nu håller vi som bäst på att avsluta en avbetalning på en vattenläcka i vårt hus (tokbilligt att äga sin bostad verkligen) på grund av fuskjobb från förra ägaren. Men därefter så återgår vi till att lägga ca. 10% av våra totala lön i hushållet på aktier. Det växer inte fort, men det går ju snabbare och snabbare ju mer pengar man har. Därav rubriken. Jag ska inte ha mina pengar nu, så förrutom dystra siffror varje gång jag loggar in i min depå så kan det få ligga lågt så att jag hinner investera mer.

Har du hört historien om riskornen? Säkert, men jag tycker så mycket om den att jag skriver ner den iallafall:

Tänk att du har ett schackbräde. På första rutan lägger du ett riskorn, på andra lägger du det dubbla (dvs. två stycken), på den tredje fyra, på den fjärde åtta, sedan 16 och så vidare. På den sista rutan (nummer 64) har du lite att göra, för där ligger det en hög med ris som är högre än mount everest. Eller för att vara mer exakt: 18,446,744,073,709,551,615 stycken. Det finns många variationer på det här matematiska problemet, Anthony Robbins brukar nämna det som en golfrunda där man sätter en penny för varje hål och sedan dubblar dem. Även om det bara är 18 hål så blir det lite pengar i slutet så det gäller att vara bra på golf...
Jag hoppas att mina investeringar kan växa till sig ordentligt om jag återinvesterar alla mina utdelningar...

lördag 2 juni 2012

Det enda du kan påverka är nuet.

Idag ska jag skriva om det som jag har absolut svårast för, nämligen Nuet. Alla de andra tids-zonerna har jag ganska lätt för. Som dåtiden: att ta min tillflykt till midsommar som barn, alla resor jag fått förmånen att åka på, roliga händelser på mitt jobb, den där sommaren när solen lyste hela tiden och jag var ledig. Bara ledig. Dåtiden är filosofi och tröst, den är det enda som aldrig kommer förändras. Men framtiden å andra sidan: så mycket drömmar som ryms i framtiden. I framtiden har lagom mycket tid för min familj, i framtiden åker jag till fler länder, har mer pengar, mindre stress och mer fritid. Utom när jag har ångest över den, för då verkar den nattsvart ogenomtränglig.
Nuet tillåter jag mig alldeles för sällan att njuta av. Ibland händer det dock, när jag är ledig med min familj och allting är så där familjeidylliskt som man drömde om innan man fick barn (ganska ofta faktiskt). När det är "fredagsmys" fastän det bara är tisdag. När jag snusar på min dotters nytvättade hår på morgonen innan jag går till jobbet. Utsikten från en bergsknalle någonstans i skogen. Men likväl: alldeles för sällan. Jag är en person som alltid är på väg någonstans.

På seminariet igår så berättade han att tiden mellan 30 och 50 känns som fem barnår. Jag kan ju inte säga om det är sant, men med tanke på hur fort det gått mellan 20 och 30 så verkar det rimligt. Kanske är det för att man fick njuta mer av nuet när man var liten. Fick och fick, det borde ju bara vara att ta tag i nuet. Egentligen, men världen rinner på så väldigt fort och även jag fokuserar mer på det jag inte har än det jag har fastän jag lär ut det motsatta.

Nuet är ju dock framtiden. Det du gör i nuet är ju också det du får i framtiden. Och nuet idag är dåtid imorgon. Därför är det konstigt att vi inte utnyttjar det mer. Att göra de små förändringarna idag, inte imorgon, för om tio år så står man där vid de drömmarna man hade en gång och förmodligen en solig och spännande dåtid längs vägen.
Så idag drömmer jag om mer nutid! (se, nu är jag där igen)

fredag 1 juni 2012

Daruma dockor

Idag har jag varit på seminarium hela dagen med Claus Möller som coachat bl.a. SAS (innan det gick åt skogen andra gången), British airways, Gorbatjovs regering etc. En riktig legend som verkat sedan mitten av 70 talet och skrivit en hel hög med böcker. Idag fick jag med mig "Mitt livsträd" som är en bok som, precis som vanligt, går att använda både privat och i arbetet. Jag kommer nog återkomma frekvent till denna i några veckor framöver misstänker jag.

Ikväll springer dock tiden ifrån mig, så jag vill berätta om några dockor som jag blev förtjust i. De kallas för Daruma-dockor och de var helt okända för mig fram till idag:
De har en tyngd i botten som gör att de alltid står upp, oavsett hur många törnar de får (precis som människor som väljer att se det bästa i livet). De japanska dockorna symboliserar lycka och optimism och kommer med helt blanka ögon. Man målar i det ena ögat när man satt ett stort mål och det andra när man nått det.
Visst är den fin? Tänk vad många fina seder man inte känner till!
(vill du veta mer om Daruma-dockor kan du läsa om dem på Wikipedia