Idag är en sorgens dag. Jag har jobbat för mycket utan glädje och kroppen skriker på mig att sluta, sluta! Jag har ett tryck över bröstet, ont i magen, hjärnan lyckas aldrig vila, varken när jag är hemma eller borta. Borta är jag förresten mest hela tiden just nu. Som i en dimma. På jobbet när jag är hemma, hemma när jag är på jobbet. Och däremellan: då är allt som i ett vacum.
Jobba för mycket med glädje verkar nästan vara omöjligt. Då är dagarna för korta och nätterna för långa. Jag har upplevt det många gånger och då har jag ändå jobbat betydligt mer än nu. 80-timmars veckor, utan rast och med människor jag respekterar och beundrar. Människor som påverkar mig att bli en bättre människa.
Men inte nu. Nu inspireras jag inte av något. Ingen vänlig själ kan påverka mig i en positiv riktning. Jag saknar att prata med vuxna människor, jag drömmer om min dotters våta pussar. Och sedan blir jag trängd, känner panik för att inte bara få vara och skräck när jag bara är. För då kommer ångesten.
Jag gör människor illa just nu när jag inte är den som alla förväntar sig att jag är -det är nackdelen med att vara sprudlande och social till vardags. Jag tänker att det kanske är straffet för att kunna känna den där genuina livsbejakande glädjen som får tårarna att spruta av lycka. Motsatsen: ett hål av svärta.
Det värsta? Jag vet att det bara är jag själv som kan ta mig ut. Men jag är inte min egen bästa vän just nu. Och utanför skiner höstsolen förrädiskt över hustaken, men när man kommer ut är det bitande kallt och höstvindarna tar sig innanför kläderna precis som ångesten gör här hemma.
Ändå är jag lycklig, när jag läser "I kroppen min" blir jag rörd över hans kamp om att få leva lite till och tårarna sprutar för första gången på månader för någon annan än mig själv. Och jag tänker samma sak: är det hans straff för att han kunnat ta till sig allt det vackra i världen? Han målar hela sin blogg med vackra ord som kommer leva kvar långt längre än kroppen hans. Självklart kan det inte vara så. Det är bara orättvist ibland. Det enda han kan göra är att försöka leva lite till, det enda jag kan göra är att få ett slut på det här.
Vad tråkigt att höra att du inte mår bra. Hoppas att det vänder till något bättre snart :)
SvaraRaderaHej där,
SvaraRaderamina ögon tåras när jag läser. Förstår din känsla. I lägen som dessa bör man gå i depå....många säger time out men för mig är det inget konstruktivt vet att du liksom jag tänker konstruktivt och är målinriktad.
Man kan inte bara kliva av banan och vänta till "anfallet" är över. Men i DEPÅ kan man gå. Tänk alla formel 1 bilar som kör snabbare och snabbare på banan. Alla behöver dom oavsett vilket stall dom tillhör köra av banan och in i depå. Där finns det shyssta(hmmm stavas det så???) mekaniker som byter olja däck och filter tankar dig full putsar rutorna och släpper ut dig på banan igen.
Hoppas du förstår vad jag menar...man behöver inte klara allt själv...jag saknar dina kloka ord och hoppas av hela mitt hjärta att du snart kan njuta här och nu och få må gott tillsammans med din familj.
Stor kram från en vän i cyberrymden.
Elisabeth