Hur är du ekonomiskt fostrad?

Efter gårdagens inlägg började jag läsa om Bodo Schäfers "Första miljonen om sju år" vilken är en av de bästa böckerna jag någonsin läst. Visserligen är det en bok om ekonomi, men det är långt ifrån en bok om att bara ha en massa pengar "för att" eller för dyra lyxprylar. Tvärtom är det en bok om att inte köpa en hel massa statusprylar utan om frihet. Frihet att jobba för sig själv, att ta semester när man vill, vara med sin familj, upplevelser.

Boken är fylld av övningar som gör mig mer eller mindre illa till mods. Bland annat hur vi fått vår ekonomiska värdering och hur det påverkar oss. Jag tror att det är att sätta huvudet lite på spiken. Hur kommer det sig annars att de som växt upp med en dålig ekonomisk situation nästan alltid får samma standard själva?
Jag hör ofta föräldrar som pratar med sina barn ute i handeln. "Det där har vi inte råd med" säger de självklart och en smula föraktfullt mot barnen (som självklart pekar på den dyraste leksaken). Det kanske inte är hela världen, men tänk om man kunde vara ärligare, tänk om man istället för att göra den där häftiga legokartongen ouppnåelig för alltid kunde säga: "Den där får man jobba hårt för att få och man får strunta i lördagsgodiset i flera veckor om man vill ha en sådan, ska vi sätta oss ner när vi kommer hem och titta på hur lång tid det tar innan du kan köpa den?"

Själv växte jag upp med föräldrar som jobbade, betalade av på lånen men som även lånade till saker, dock aldrig utan att sätta sig i en sits de inte klarade av. Jag fick lära mig om hårt arbete, om rättvisa och att spara. Spara gjorde man för att att få en buffert eller att köpa något dyrt. Ganska sunda värderingar som har gjort att jag alltid, just det, jobbat hårt, försökt vara rättvis och att jag oftast sparat ihop till sakerna jag velat ha. Det är ju nog så bra, men tänk om jag köpt (och behållt) H&M-aktierna när de stod i 140:- och köpt fler när jag haft ett par 1000-lappar över. Men varken jag eller mina föräldrar visste ju något om det där med passiva inkomster, så vi sökte aldrig informationen. Likadant är det med arbete. Jag är fast i min övertygelse om att det är bättre med ett välbetalt jobb och trygghet än ett inspirerande arbete med osäker inkomst. Och det hindrar mig från att göra det jag tycker är roligt och att våga. För egentligen finns det ingen annan än en tysk jag aldrig träffat i verkligheten som kan övertyga mig om att det går. Klart jag är livrädd.