Människor är värda mer än att bli sedda som offer

 

Jag känner mig själv som ett offer ibland. Då måste någon banka vett i mig innan jag kan börja tänka positivt igen. Jag tycker det är förskräckligt att min hjärna tillåter mig att att sjunka ner i självömkan.Undantaget är de som förlorar någon de älskar, då kan till och med jag tycka att man kan tillåta sig självömkan ett tag.

I denna veckas "mitt i"-tidning läser jag om kvinnan, ca. 10-15 år äldre än mig som inte fått ersättning av försäkringskassan på femtio tusen för tandläkarkostnader på grund av olycksfall på väg hem från arbetet. Nu måste de "sälja huset och bilen" för hon har varit sjukskriven i ett år och det finns inga pengar till räkningarna. 77.000 kronor har hon förlorat på att vara sjukskriven i inkomstbortfall (men innan kunde man läsa att hon tänkt börja studera innan olyckan)

Oavsett om beslutet var rätt eller inte så lämnar artikeln en massa frågor som aldrig får bli besvarade i artiklar som liknar den i mitt i.
- Hade familjen en ordentlig buffert innan? Varför inte?
- Hade de ingen plan för hur de skulle klara sig om någon av dem blev sjuk?
- Om en sjukskrivning slår så hårt mot deras ekonomi, hur finns det plats för att studera?
- Behöver man vara sjukskriven i över ett år om man slagit sönder käken?

Jag tänker på alla ensamstående som bor i små lägenheter och ändå lyckas uppfylla sina drömmar, på de som amputerar ben och/eller armar och ändå finner styrka att jobba.
Istället skyller man på försäkringskassan, politikerna eller vad det nu kan vara. Aldrig får man läsa en artikel om vad de kunde ha gjort annorlundabåde innan och efter olyckan. Jag tycker man ska kämpa mot orättvisor, men det är ganska dumt att göra det från liggande ställning...
Alltid är det någon annans fel. Då blir det ju också väldigt svårt att växa som människa.