7 refuseringsbrev senare...

De senaste månaderna har varit hektiska. Jag har jobbat mycket, ibland över 50-timmar i veckan. Det har varit tufft att vara småbarnsmamma, fru och ledare med ett sådant schema. Det beror mycket på att jag har tappat lusten. För visst är det väl så att om något är roligt kan man jobba hur mycket som helst och fortfarande längta till jobbet när man kommer hem på kvällen? Så brukade det iallafall vara för mig.

Som när jag skrev mitt bokmanus. Jag jobbade heltid, var mamma på heltid, och ändå hann jag skriva en bok på kvällarna när vår dotter somnat. Och jag var inte ens trött (förrutom på morgnarna när jag suttit uppe och skrivit halva natten, men det är en annan sorts trötthet än den förlamande känslan av vanmakt jag känner nu). Att skriva den där boken har nog varit det dummaste jag gjort på många sätt, men samtidigt en av de sakerna jag aldrig kommer glömma, oavsett vad som händer. För vem vid sina sinnes fulla bruk lägger ner otaliga timmar på något som:

- Inte garanterar någon inkomst över huvud taget
- Inte är något du kan använda i ett CV för framtida jobb
- Har oddsen emot sig (titta bara på statistiken över inskickade manus)

Nåväl. Jag skickade in mitt manus. Första svaret kom efter fyra dagar, ett brev från ett förlag som inte tyckte manuset passade deras utgivningsform. Sedan har det löpt på, med 5 standardformuleringar där jag bara behövt läsa det första ordet för att få en klar bild av innebörden (Ordet var "tyvärr" för er som undrar).
Men så i fredags kom ett låååångt mail. Från ett stort förlag.

Så här skrev de:
"Nu har vi på [förlaget] läst ditt manus och tycker det verkar kunna bli en riktigt spännande roman. Tyvärr kan vi inte anta boken i det skick manuset är i nu, MEN vi tycker att det finns så pass mycket som är bra att vi gärna vill läsa en omarbetad version för att fatta ett rättvisare beslut om boken"

Följt av en hel radda med feedback, både positiv och negativ.

Jag tycker det är fantastiskt. Jag vet, iallafall med hjärnan, att det här verkligen inte är några garantier, men jag har jublat inombords i tre dagar nu och skall såklart ta till mig kritiken utan tveksamheter och göra något bra av den.

Så vad har hänt? Egentligen ingenting, men ändå har jag hittat lite mening igen. Energin ska jag använda till att jobba på de andra bitarna i mitt liv.