Det är inte hur du har det utan hur du tar det

Nelson Mandela lär ha sagt att alla år i fängelse inte var ett lidande. Det var en chans att förbereda sig. För vad? Han visste att det fanns två slut på hans fångenskap. Antingen skulle han dö, och då skulle det bli revolution på grund av det och han skulle få som han ville, eller så skulle han bli fri och då visste han att han skulle leda sitt land. Under alla år förberedde han sig på att bli den bästa ledaren han kunde bli och att inte bli rädd för döden.

Tänk alla krigsfångar som varit fängslande i över tio år med daglig misshandel, sjukdomar och kränkningar och fortfarande lyckas leva normalt när de kommer hem? Vad är det som gör att vissa lever resten av sitt liv i missbruk eller på psyket?
Inställningen.
Eller barnen som blir kränkta, utsatta för övergrepp och våld (vänta, upprepar jag mig nu?), hur lyckas vissa bli fantastiska föräldrar åt sina barn när andra gör samma sak mot andra?

De har satt en standard för sig själva. "Så där ska jag aldrig bli" eller ännu bättre "Det här är jag"

Har du haft scenskräck någon gång? Man brukar bli darrig, pulsen höjs, man svettas lite grann och magen knyter sig.
Jag å andra sidan som älskar att stå på scen, jag känner ren eufori innan jag ska prata inför många människor: Jag känner mig härligt darrig, pulsen höjs, svetten bryter fram och en varm klump lägger sig tillrätta i magen.

Ja, som sagt. Det är inte hur du har det utan hur du tar det... Tänk om man kunde ta allt på rätt sätt!

Nästa inlägg: vad du än gör är du 5,7 lycklig i en skala från 1 till 10.