Återigen dyker det upp ett "personligt" brev till mig. Jag har tydligen möjligheten att låna 300.000 kr utan säkerhet. Det är ju fantastiskt att jag som person är värd så mycket pengar (för då är det ju faktiskt mig banken investerar i). Det enda de vill ha är en nätt liten ränta på 17%. Som hittat.
Och jag blir rädd. Jag blir inte rädd för att det här företaget skickar ut ett brev till mig. Jag blir rädd för att såna företag faktiskt överlever. Att någon öppnar sitt personliga brev och tycker att "jo, det här verkar vara en bra deal". Att man kan ha det så illa ekonomiskt att man faktiskt slår till. Jag vet inte om man faller för den tilltalande texten att vara utvald. Eller om man har det så illa att man ignorerar klumpen i halsen och skriver på.
Bäst är ju de sk. "sms-lånen" som kommit i flera internetbaserade varianter. Senast är www.femhundring.se som också kommit upp på finansinspektionens lista över företag man ska akta sig NOGA för. Tydligen kan man låna en 500-lapp i ett litet nafs utan vare sig ränta eller uppläggningsavgifter. Snällt. Det kostar bara 40:- att skicka sms'et (oavsett om det blir godkänt eller inte) samt 99 kr i fakturaavgift. Det blir en nätt liten summa på 27%. Bara den månaden. Om du kan betala. Annars blir det dyrt.. Riktigt dyrt. Jag kan inte låta bli att googla lite forum och det är många som lånat av dem.
Varför får man ingen utbildning om ekonomi i skolan? Jag pratar inte företagsekonomi som tillvalskurs utan om sådan ekonomi som alla har. Om spara och slösa, om att investera och spara. Tur att jag fick lära mig om svampsporer. Det har jag haft mycket användning av. Jag är inte bitter (jag tycker faktiskt det är intressant med växter och djur), men jag kan liksom inte låta bli att vara lite dryg.
Vem vet, jag kanske är i fel bransch. Måste bara sälja min själ först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar