Har du bil?

Jag med. Hoppas du är stolt över din, jag är mycket stolt över min eftersom den är gul (precis som solen och påskkycklingar. Eller en citronskiva på min semesterdrink. Gul som kexchoklad eller ljuvliga små tussilago). Dessutom är den min. Banken leasar nämligen inte längre ut min bil till mig. Och det är nog ingen förlust för dem, för den börjar bli lite till åren. Men den är iallafall min.

Säga vad man vill om bilar, men det är sällan något annat än en STOR förlust-affär att ha en bil. Ändå skulle ingen jag känner höja på ögonbrynen om jag sa att jag köpt en ny volvo för 350.000, men om jag däremot sa att jag lånat 350.000 på banken för att köpa aktier (förslagsvis i volvo). Ja, då jäklar skulle de fråga vad jag höll på med.

Vilket är då den största risken?

Ja, volvo har pendlat från 44 kronor till dryga 141 de senaste åren. Dessutom har man om man äger aktier i volvo kunnat glädjas åt en direktavkastning som just nu ligger på strax över 3%. Hade man köpt dem när de var som lägst och sålt dem nu (trots att marknaden nu sviker rejält) hade man gjort en vinst på 58%.
Bilen då? Man hade kunnat nyttja sin bil, och haft det mervärdet som en bil ger, men det hade varit en förlustaffär hur man än gjort.

Varför är vi svenskar (eller är det ett "svenskt" problem?) så rädda för investeringar? Varför är det så viktigt att ha statusprylar? Jag köper att man kan ha bilar som hobby, att man älskar ljudet av en V8 som vibrerar under en. Men de allra flesta ser bilen som ett nödvändigt ont. Och så berömmer vi varandra för den fina läderklädseln, regncensorn eller metalliclacken som praktiskt taget var gratis.