måndag 21 maj 2012

Är du ett offer för världen?


Det är synd om många. Jag är uppriktigt ledsen över människor där livet gör dem till offer för sig själva. De jag pratar om är de som baserar sin lycka (men allra oftast olycka) på andra, på politikerna om det är fel regering vid makten, på systemet om det är rätt personer vid makten, på sina vänner, på sitt jobb eller på vädret. På pollenallergier eller kilopriset på tomater, på elaka säljare eller elaka släktingar. De är offer för andra människors syn på dem, på drömmarna som någon tog ifrån dem.
De hanterar allt genom att vara bittra på allt som de inte fått. Jag antar att det är för att de på något sätt vill ropa på hjälp. De vill att någon ska ta upp dem till ytan så att de får luft från allt det hemska som livet gett dem. Andra människor ser dem, men de kan ju välja att gå därifrån (och gör det också oftast). Den enda personen som alltid är runt omkring dem i deras bitterhet är de själva.

Livet är inte alltid lätt. Jag vill inte ens tänka på alla smällar jag kommer råka ut för så länge jag lever, men hur kommer det sig att vissa fortfarande ser möjligheter trots att de drabbats av stor olycka?

Jag tänker på människor som Lance Armstrong, som inte vunnit Tour de France en enda gång, men som efter att han diagnostiserats med testikelcancer (som dessutom hade spridit sig till hjärnan och lungorna) lyckades vinna tävlingen inte en utan sju (!) gånger. En vän till mig berättade att han var så imponerad av sin bästa kompis mamma som varit ensamstående med två barn, ett deltidsjobb och inga pengar, men ändå lyckats hitta på saker med barnen, ge dem upplevelser som inte kostar massor och dessutom få ihop pengar till hockey och andra svindyra sporter. "Jag vet än idag inte hur hon gjorde" sa han förundrat. Inte jag heller, men hon hade säkert satt en standard för sig själv och sina barn och var beredd att göra allt för att klara det.

Jag tänker också på det numer välkända videoklippet "No arms, no legs -no worries"


Hur kan han se glädje när det finns människor utan några handikapp alls som tänker att de inte kan något alls? Jag tror att det är en kombination av att de aldrig fått höra att de kan, kanske har de till och med växt upp i ett likadant klimat och inte vet bättre, och att de inte är villiga att kämpa. Ingen av personerna jag beskrivit ovan har haft det lätt, men de hade inget val, deras standard var ett krav för dem. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar