onsdag 16 maj 2012

Genus



Jag kan inte hjälpa det, men genus-debatten gör mig alldeles snurrig. Det verkar som att det inte finns något annat ämne där människor som i grunden tycker lika har så olika åsikter. Man pratar om jämlikhet men är för kvotering. Man pratar könsneutralitet men bedömer flickor och pojkar olika i sport redan i grundskolan. Till och med ordet hen skapar debatt, inte bara vem som är  för och emot begreppet som man kunnat tro utan vem som ska få använda ordet. Är det kanske transexuellas eget ord? Är hen ett ord för de flickor eller pojkar där man är osäker på könstillhörigheten etc? Snacka om att misslyckas med marknadsföringen.

Jag även läst att högre tjänster "måste göras attraktivare för kvinnor" ( eller var det hen) . Detta genom att minska arbetstiden till mer normala  45 h per vecka (för har man en högre tjänst jobbar man i snitt 55-80 h/vecka). För om hen ska vilja jobba som vd vill hen förrutom en fet lön och bonus även kunna komma hem i tid för att vara med sina barn. Argumentet är att 70% av hemmet fortfarande sköts av en kvinna. Att hon är 48 år och första generationens invandrare med 70 kr i timlön nämns inte...

Med risk att detta inte blir ett inlägg i inspirationens tecken så kommer min mening här:

Självklart ska vi ha ett jämlikt samhälle. Dvs. kvinnor ska få exakt samma lön som män om de gör samma jobb.   Det betyder förrutom en bra lagstiftning att kvinnor även ska vara lite mer...drivande i löneförhandlingar.
Ett helt jämlikt samhälle innbär i min värld också att man ska bjuda varannan gång på krogen, att männen ska ta ut lika mycket föräldraledighet oavsett vem som tjänar mest (för om man är för ett jämlikt samhälle vill man ju inte sprida ut klyftorna ännu mer även om man förlorar pengar på det). Det innebär att enda gången man anställer en kvinna framför en man så är det för att de båda har samma kvalifikationer och man väljer kvinnan för dynamiken i gruppens skull. Ingenting annat. Jag undrar också varför det är männens väg som alltid är den rätta? Jag är inte så säker på att någon i en ledande befattning automatisk är lyckligare, snarare tror jag att det är många på höga positioner som ångrar sig när de är gamla. Jag tror att lycka är något man känner när något gör sådan som uppfyller dem själva.

Beträffande barn: Min dotter är fantastisk precis som hon är. Jag tror inte att kläderna är avgörande för hur vi växer upp och vilka roller vi uppfostras i, utan hur man bemöter barnen. Jag tycker min dotter är mest fantastisk efter en hel dag utomhus, med jord under naglarna, smuts på den där lilla näsan (utsmetat upp mot öronen). På det ett par glittrande ögon och ben som är så fulla av blåmärken att man ibland är rädd för att någon ska anmäla oss till socialtjänsten. Hon är fantastisk både i sina svarta mjukisar och en vit t-shirt, eller i sin rosaglittrande klänning med disney-prinsessorna på. Eller insvept i en handduk efter ett skumbad med håret sådär lockigt vilt som bara en hård match med playmobilgubbarna kan uppbåda. Jag hoppas att hon lever sitt liv som hon vill, inte på grund av hennes föräldrars förväntningar eller roller som hon tror att hon måste passa in i, oavsett om det innebär att hon blir VD för ett stort företag eller blir sjuksyster (eller ballerina). Jag hoppas att hon aldrig slutar lära sig saker, oavsett vilket område det blir. Och jag hoppas att den hon väljer att dela sitt liv med (förhoppningsvis en hen) respekterar hennes personlighet och låter henne blomma.

Vad vill jag säga med det här? Jämlikhet börjar hemma. Jag är trött på hyckleriet att man inte vill dela på föräldraledigheten med hänvisning till det ekonomiska, att man tiger och står med smutstvätt till armbågarna utan att ta en strid men sedan yttrar sig i diverse medier. Jämlikhet är för mig att man som en familj bestämmer hur man vill leva och är nöjd med det, oavsett om kvinnan jobbar mer eller mindre, om mannen VABar mest eller minst (eller exakt lika mycket). Striden om hen är vunnen när alla slutar vara offer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar