Inte ens för någon som försöker inspirera andra är alla dagar ljusa. Jag blir mer påverkad av när någon försöker säga till mig att jag är ute och cyklar med vänliga ord än om någon helt frankt säger till mig: "det där klarar du aldrig", för då blir jag bara triggad att bevisa motsatsen. När någon i familjen eller vänner ger välmenande "råd" svider det alltid. Jag tror att det dels är för att man bryr sig om dem, men också för att de förväntas vara de som känner dig bäst. Om de tror att du gör något tokigt är gränsen för ditt eget självförtroende och deras värdering av dig tunn som en tråd.
Samtidigt vill jag ha feedback på mina vilda drömmar och då framförallt från de som är modiga nog att ge mig ett rakt svar vilket oftast är de som står en närmast. Eller?
Dessutom ska man alltid värdera om det är de egna rädslorna som styr råden eller fakta. Världshistorien är fylld av människor som gjort saker på "fel sätt" men gjort det så många gånger att det blivit en succé.
Ljuset i tunneln kan vara långt bort, men om man bara åker tillräckligt långt kommer man väl ut på andra sidan antar jag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar