Även om jag har en högre titel i mitt yrkesliv än många andra så är det sällan jag titulerar mig. För mig är det arbetsuppgifterna jag uppskattar allra mest och om jag fick ha ett jobb där jag gjorde allt det där roliga utan titlar skulle det göra det samma. Ändå kallar jag mig ibland karriärist... Ärligt talat vet jag inte själv hur det går ihop, men låt mig försöka förklara: jag vill göra allt det som en ledare gör (märk väl att jag inte använder "chef" som begrepp), jag vill utveckla allt jag jobbar med, oavsett om det är den här bloggen, mitt eget företag eller det företag jag jobbar med. Jag är lojal mot "mitt" företag, men jag är också beredd att inse när jag har gjort mitt och därefter söka mig vidare, både för mitt eget bästa och företaget, för en omotiverad ledare är det värsta som finns.
Men nog om det. Jag har nått mycket framgång i mitt liv, den första som jag kommer ihåg måste ha skett när jag var runt sju-åtta år. Det fanns en lekstuga på skolgården och varje rast klättrade alla barnen upp på taket till den där lekstugan. Alla utom jag. Jag vågade helt enkelt inte luta mig utåt och samtidigt svänga upp benet på det branta taket. Varje rast stod jag nedanför och såg på de andra som skrattade och busade där uppe. Det var inte så att jag var utesluten, men mitt fysiska handikapp omöjliggjorde att jag kunde vara med och leka.
Mitt enda mål var att nå upp till det där taket, men ändå tog rädslan överhanden och för varje dag som gick ökade den mer och mer.
Mina föräldrar insåg som tur var hur viktigt det var för mig, så en dag gick jag och pappa upp tidigt, tidigt och åkte till skolan en hel timme innan jag skulle börja. Sedan övade vi. Och övade. Och övade. Jag gjorde jobbet själv, men plötsligt blev det enkelt när jag visste att pappa skulle ta emot mig om jag ramlade.
Än idag får jag tårar i ögonen av stolthet när jag tänker på den där första rasten när jag obehindrat klättrade upp på taket. Jag nämnde aldrig det där med pappa, men jag är otroligt tacksam över att han coachade mig till att göra något jag kunde, men inte vågade göra. Mina föräldrar har varit ett stort stöd för mig under hela min uppväxt och jag är otroligt tacksam över alla "tak" de peppat mig att ta mig upp på.
Framgång kan vara de små sakerna, det kan vara att våga säga upp sig från ett jobb man har jobbat på alldeles för länge. Det kan vara att våga vara ensam, eller tvärtom: att våga flytta ihop med den man älskar. Framgång kan vara att läsa ordet "OST" som min dotter gjorde häromdagen. Eller att klättra upp på taket på en lekstuga. Framgång kan vara att våga lägga upp bilder på sig själv i bara trosorna för att man är så otroligt stolt över sin viktnedgång, fastän man egentligen inte har självförtroendet, som min kollega gjorde imorse. Ibland kan man själv, men ibland kan det vara bra att ha en coach när rädslan tar överhanden. Jag hoppas att jag kan vara en coach för de som vill -men inte vågar någon gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar